Det perfekta tillståndet

Tv.n står på i bakgrunden, nå't skitprogram. Det är kväll i oktober. Mörkret sveper in staden och skogar i tyst dvala. Jag ruskar bekymrat på huvudet och skrattar till. Måste hålla huvudet i schack. Texten ska vara klar till i övermorgon. Det är påfrestande att vara närvarande i verkligheten hela tiden. Någon sa, kommer inte ihåg vem, men jag skrev upp det, i min lilla bok: "Det perfekta tillståndet. Det finns inte. Det perfekta tillståndet är att acceptera nuet."

Tummen upp

Vi kan inte bara såsa, vi måste få tummen ur för att tala i klarspråk. Men, lille söte knegare. Skärpning. Försöker sticka in huvudet in i armhålan men lyckas inget vidare. Det luktar instängt. Kollegan bredvid mig lider av spänningshuvudvärk. En annan kollega dyker upp alldeles för sent, en tredje lyser med sin frånvaro. Telefonen ringer oavbrutet. I pausen tar jag fram pärmen, funderar på vilka samtal jag ska ringa. Man lappar ihop sig, skriver to-do-listor. Stirriga, bleka och tärda ansikten. Det finns kaffe och en längd. Perfekt, säger jag. Vi kommer överens. Tummen upp. Vi skrattar åt ett gammalt skämt. Befriande.

Öppna brevinkast och blåbrun jargong

Lådvinsspya vid entré. Svagt mullrande motorer, en myggas surrande, släpande fötter. Tankspridd virrighet, förlorad i dagdrömmeri. Försummad trädgård, hamburgare i korvmoj,  blekblåa passionsblommor, speciella trappavsatser, öppna brevinkast. Ett konspiratoriskt leende, små mellanhänder, klagande läte. Sliten hästsvans, begynnande flintastek, oskuldsfulla valpöron, söt spädgris, urvridet knä, glass på trottoarkant, flagnande bänkar, sliten bröstficka, utbakad pizza, extravaganta klädesinköp, utrunnet öra, hårbevuxet födelsemärke, kallprat om väder och vind, ridderlig djärvhet, högljudda grymtningar, blåbrun jargong, svulstig könsterminologi, gulliga emoji-hjärtan, okontrollerad avundsjuka, skrikiga kakishorts, knattrande vespor, rosévinsfyllda ådror, skakande groggar, rulltrapps-blasfemi. Keps över pionröd uppsyn. Varma kängor. Champagnebabbel utan hämningar, skumpande bussar. Låtsas lyssna, tankar på annat håll. Inom mig. Utom mig.

Som om ingenting hade hänt

Den oundvikliga hostattacken. Torkar mig om munnen med handryggen, hämtar handspriten, fortsätter snacka som om ingenting hänt. Dumheter. Ja, alltihop. Spekulationer. Konspirationer. Hänger inte med, tappar bort mig. Skakar på huvudet, tänker högt. Reser mig, sträcker på mig, sätter mig igen. Återupptar mitt malande. Allmänt småprat, "ja, så är det, helt klart, att i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna!". Och i tystnaden som följer vrider alla huvudet mot mig. Och efter ytterligare några sekunder märker jag, den enda som är kvar i rummet, det är jag. Biter i sura äpplet. Rycker åt mig skämskudden. Allt bara flög ur mig, suckar högt.

Hugget som stucket

Vaknar till ännu en obeskrivligt vacker vinterdag. 10 minusgrader. Och solens ljus skickas ut över allting. över oss, kan bli en bra dag, även om jag inget har inplanerat. Det är ganska tomt i kalendern. Jag är kanske inte ensam om det i den tid vi lever i. Men ändå, jag är barnsligt uppspelt. Plockar fram guran och även om jag är en usel gitarrist, har jag blivit aningen bättre. Övning ger färdighet, man måste ligga i. Det är en sak som är säker.

Sedan plöjer jag ett tjugotal sidor av K.O.K:s  femma, därefter ögnar jag mig igenom gårdagens tidning. Jaha. Generalen ska stå på scenen ikväll. Det vankas Melodifestival, hela rikets angelägenhet. Förväntningarna är höga! Rena rama ding dong. Nej. Tar mig i kragen, letar efter mina långkalsonger, ingen som har snott dem, va? Mobilen ringer. Svarar. Okej. Okej. Jag vet. Hugget som stucket, men det är det väl ändå inte? Klockan. 11.30. Och jag ringer ett samtal, det känns bra, men ändå inte. Svårt. Oftast känns det som om jag inte räcker till.

Något om allt

Frosten frasar under sulorna. Lårmusklerna arbetar sig upp för trappor. I denna tid när allt är så långt ifrån det kan bli. Oron finns där, för en smitta, som ökar, som tar livet av folk, som flugor. Förskräckt lyfter jag min blick, vinden sveper min kalla kind

Regnet öser ner ur en diger himmel, droppar faller klingande mot blöt trottoar. Tar skydd i en port. Nickar åt en flyktig bekant. Hastar in på ett tristessgenomdränkt café,beställer en latte, bara för att jag måste, läser ett par sidor i min medhavda bok. Solen lägger sig i.

På jobbet."Aha", säger jag, och försöker låta som om jag visste vad de pratar om, nåt om munskyddens betydelse för att hindra spridningen av viruset. "Det är inte förbjudet att använda munskydd i alla fall", fortsätter jag avmätt, stiger upp från soffan och riktar mina steg mot kaffeautomaten. Låter kaffet värma buken.

Stånkar mig igenom ett joggingpass. På gården, precis innan jag ger mig av, konstaterar jag att soprummet fortfarande inte är tillgängligt. Granne med fyrbent vän  är bekymrad och irriterad. "Det är skandal!", utbrister hen med irritation i rösten, rullar stafettpinne. "Ja, allt har sin tid, Donald är ju ute på en golfrunda!".

Plöjer ett par avsnitt av en isländsk kriminalserie, har inte annat för mig. Underhållning. Spänning. Middag. Bordet dukas på och sedan dukas av. Rådslag med mätta munnar: "Ska vi ta upp granen till första advent? Disken. Gör promenaden. Klädespersedlar ska tvättas, skor ska rengöras. Och sen är det fotboll. Jag river mitt hår. Blir det bättre....Det måste det bli.

I väntan på en ny morgondag

Ett steg fram, två tillbaka
I en tid som inte är sig lik
Längtar efter ett mäktigt sommarregn
En varm sommarbris
Ingen kan förklara när allt det här går över

I en kväll där allt är mörkt och kallt
I väntan på en ny morgondag
Svårt att släppa taget
Och öppna upp det egna jaget
Att överhuvudtaget se klart
I en tid när alla vill ha svar
På alla frågor som finns kvar

I en vardag som ändå andas hopp
In i en avlägsen framtid
Där dagar snabbt blir till veckor
I en tid när ingenting är sig likt
Balanserar på den sköra tråden
Med den gudomliga nåden
I en tid när allt går över

Knappnålen faller

Du vet, det har ni kanske alla varit med om, den där pinsamma tystnaden som uppstår kring fika- eller middagsbordet. Du är kanske bortbjuden till för dig helt okända människor och av någon förunderlig anledning inträffar en långutdragen paus kring bordet. Man hör knappnålen falla med en duns. Du skruvar pinsamt och generat på dig och vet inte riktigt vart du skall ta vägen men du är inte ensam. Vädret har redan avhandlats. Och en och annan TV-serie.


Ett tips för att få igång snacket och munlädret eller bryta isen så att säga, dödläget med ett annat ord, kan ju vara att du eller någon annan i sällskapet tar initiativet till att ventilera det tragiska fallet med den höggravida 15-åriga flickan Marilyn från en ort i Sjuhäradsbygden, familjehemsplacerad i Norra Halland, och som med sin pojkvän rymmer till Syrien där den senare ansluter sig till IS och kort där på dör. Marilyn hamnar i fångeskap, fritas senare efter många om och men. Ja, ni har säkert läst om detta och tagit del av Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage.


Du milde! Det är som att hälla bensin på en pyrande lövhög. På en tusendels sekund brakar en livfull diskussion igång och hätska kommentarer viner i rummet likt sylvassa knivar. Hon ska inte ha någon psykologhjälp, hon inte. Flickan få skylla sig själv. Hon får väl gå till vårdcentralen som alla andra. Hur kan hon förresten vara så erbarmligt dum i huvudet att hon följer med en IS-krigare till terrorismens högkvarter? Hur är adoptivföräldrarna funtade att ens komma på tanke att släppa iväg henne med den där mördarmaskinen? Efterblivna är vad de är. Vissa ska inte ta hand om barn och allra minst skaffa egna. Så är det bara.


Så här kan det te sig runtom i PK-Sverige 2016/2017.

Anteckningar från ett soprum

När den kommer så kommer den med råge. Snön, alltså.

En kväll här innan nyårsafton traskade jag i väg till soprummet för att slänga en massa jox från källaren. Bäst som jag stod där blev jag överrumplad av två stycken människor från samhällets bottenskikt, såg dem genom fönstret, de ville komma in för att flukta. Herremännen knackade ivrigt och målmedvetet på soprumsdörren och jag öppnade givetvis vilket utmynnade i en gemytlig och trevlig samvaro.

Vi, alla tre, framför allt jag och en av dem, stod en bra stund och samtalade om livets förnödenheter och det konstiga med att den moderna människan av i dag slänger en massa fina grejer. Den tredje existensen, denna sena kväll, hade fullt sjå att hålla reda på sina papperspåsar och dess innehåll. Han sprang in och ut, mest hela tiden, och hade svårt att hålla tråden och uppmärksamheten. Han var, som jag uppfattade det hela, påtänd som ett höghus. Den andre, något äldre, något mer samlad, Benke, frågade om jag hittat något av värde?

-”Nej, jag slänger bara, sådant vi vill bli av med.”

-”Hörru, va harru fö' grejer då'rå? Kan man få kika?”

Berättade för honom att det bara är några gympadojjor, dvd, cd-skivor, pocketböcker, bongotrumma, tröjor och två ryggsäckar etc som inte kommer till användning. Plockade helt sonika upp allt jag slängt i de stora kärlen. Ja, vi gick husesyn helt enkelt i all dess naturlighet.

-”Schysst rygga, hörru, den kan du inte slänga. Den tar jag, sa snuten. Och DVD. En massa guldgrejer. Det e ju rena guldgruvan, menar jag.  Dom kan jag ju försöka ge till mina döttrar som jag aldrig får träffa. Faan. Livet e skit men man får ju inte gräva ner sig för det, eller hur? Yes, det är bara att försöka svälja gråten så bra som det går."

Efter en stund, i ren upphetsning spände han ögonen i mig.

-"Äru intresserad av vinyl, polar'n? Jag har en fem-sex stycken. Fina grejer! Pop. 20 spänn styck. Som hittat"

-"Jaa, du har självfallet kommit till rätt snubbe. Jag samlar ju på platter!"

Han plockade fram platterna ur en medhavd väska. Tog mig en grundlig titt (Steve Miller Band, Rod Stewart, Barry Manilow och nån till). Konstaterade att vinylen befann sig i ett vedervärdigt dåligt skick vilket fick mig att ta ett steg tillbaka.  Blev således inget köp från min sida.

-"Fan va ärlig du e. Det är bra!", svarade han besviket med ciggen hängandes i mungipan.

Benkes polare var plötsligt som uppslukad av jorden.

Önskade Benke i alla fall ett Gott Nytt År och meddelade, att vi kanske ses igen någon annan gång.

-"Hare du med! Sköt om dig och din familj och ta hand om dig som fan. Gott Nytt!"

November och valet igen

Ett språng bakåt. Nere på lilla torget går ett rykte som inte riktigt vet vart det skall ta vägen. Ett lösryckt, ur sitt sammanhang. Skakar på huvudet och vet inte om jag skall skratta eller gråta. Känns som benen trasslar in sig i varandra och jag hör mina hjärtslag utanför kroppen. Jag ramlar i snömodden men är lika snabbt uppe igen och blickar upp mot himlen som för att söka tröst.

Husen, fasaderna, liksom håller andan efter att ha blivit vindpinade, piskade av det stockholmska vinterovädret. Ursinnet. Avgrundsvrålet. Drar kragen tätt kring halsen. Försöker skaka liv i mina blåfrusna fingrar. En lövad bana för några dagar sedan. Nu, en snööverdagen slipprig balansgång men det är ingen ravin jag skall igenom.

Och det är den där morgonen förra veckan. Man tror inte det är på riktigt. Det är som med vädret känns det. Man får försöka smälta det, ja, de facto att USA:s nästa president stavas Donald John Trump. ”Alltså, hur kan en rasistisk och sexistisk gubbe bli USA:s president. Jag fattar inte, alltså", utbrister så min 13-åriga dotter vid middagsbordet. Jag stirrar på henne med ett försök till intelligent blick. ”Han är bara en sanslös idiot!” Ett svar som ger legitimitet åt min egen förträfflighet.

Så, ett språng framåt, men ändå några steg tillbaka, sitter vi där och analyserar vilt och engagerande, raljerande, varvat med glåpord och skratt, uppkopplade och uppdaterade, och in i hjulet igen, som en rufsig hamster med tungan i fel mun, hur en entimmesfrisyr lyckats kamma hem makten i ett land som har världens största ekonomi. Frågan som kvarstår: Kommer den nye presidenten och affärsmogulen att infria sina löften och behålla färgen eller skall han visa sig vara en större lögnare än vi hittills trott?

”Överallt där det finns desperation försöker extremhögern exploatera missnöjet, säger den 80-årige filmskaparen Ken Loach, diskbänksrealismens fader, en favoritregissör om ni frågar undertecknad, nu aktuell med ny film, i fredagens intervju i DN.

Det här fenomenet är ingenting nytt. Det går igen, genom historien. Men vi får dock inte glömma att de positiva krafterna ändå är så många fler och så mycket starkare än de mörka.

Söndagskryssar

"Man måste komma in i fighten om man skall komma in i matchen"
(Patrik Ross, hockeyexpert)

Har Hillary rent mail i påsen?

Slår mig in på ett stickspår. Kliar mig i huvudet.

Ung man med skägg fastnar i brevlåda. Lyckas slita sig loss efter en stund men det var på håret.

Bagar'n hade drömmar, hade deg. Smet ut bakvägen.

Det är ju ett tag sedan men så här lustigt beskrev Staffan Lindholm, DN, Kommunals fadäs tidigare i år:

Kommunal introducerar sällskapsspelet Metropol. Ett av korten heter "Gå till lägenheten": Gå direkt till lägenheten utan att passera bostadskön.

Kvällen

Nere på torget går ett rykte som inte vet vart det skall ta vägen. Jag ser honom där igen. Det var ett tag sedan. Lite längre bort. Skuggor rör sig i gatlyktans sken. Restaurangen är tom. Inte en själ. Märkligt. Hur kan det komma sig? Har dom höjt ölpriset? Knappast. Fast, man vet ju aldrig. Själv har jag inte varit där på år och dar. En söndag. En spontan promenad. I öronen: Idiot wind blowing through the buttons of our coats.

Fotboll på TV. Rycker på axlarna så att mjällen yr. Babel snart. Missar jag aldrig! TV 10. Winnipeg Jets - Edmonton Oilers. 21.05 startar matchen. Heritage Classic. Something special. "Ny ung sheriff i Winnipeg", kvittrar ikonen Selänne.

Humor, om jag får be

För ett par dagar sedan fick jag av en kollega frågan: ”Har du alltid lekt med ord och uttryck?” Ni som har haft turen/oturen att komma i min väg vet givetvis att så är fallet. Min faiblesse för ordvrängeri, halsbrytande associationssaltomortaler, är påtaglig och allt som oftast försöker jag se humor i det mesta. I vissa stunder tar ordlaborerandet helt överhand vilket är svårt att värja sig emot.

Problemet med humor, vilken är alldeles för allvarlig att skämta bort, är att den är subjektiv. Ett och samma skämt är inte roligt för alla. Det är en svårbemästrad balansakt att leverera fyndigheter och lättsamma historier. Ett alltför promiskuöst skämtande kan hos många uppfattas som verklighetsflykt och det är lätt att få stämpeln som oseriös. För andra igen är humor en överlevnadsstrategi som inte får vinkas bort, för hur det än är så är skrattet den närmaste vägen till våra hjärtan. Ådran av humor hos oss är viktig för att härda ut. Ett förlösande skratt hjälper oftast i svåra situationer. Humor är befriande.

För några veckor deltog jag i en gudstjänst och under pågående mässa viskade jag till närmaste bänkgrannar: ”Blir en hel del psalmer ikväll. Hoppas man inte får psalmonella.” Det finns inget som faller mer pladask än ett skämt som inte går hem. Jag bet mig i överläppen medan kyrkorgeln andades mäktig. Som sagt, det gäller att dosera rätt och ha timing. Ja, man måste kunna känna när humor helt enkelt inte passar in. Ibland blir det bara pinsamt. Vid nämnda tillfälle ville jag bara krypa in i bikten och dra ett gammalt skynke över mig.

För att återkoppla till min kollegas fråga ovan: Mina tidigaste minnen av ordlekar i skämtsam tonart härstammar från lågstadiet, i fyran, tror jag det var, när jag på min stränga historielärares uppmaning blev ombedd att inför klassen högläsa ur en bok där ordet urinvånare inte uttalades som förväntat. En billig poäng måhända men det var det värt, då! Gapflabbande klasskamrater. Läraren däremot såg rött. Sedan har jag en massa anekdoter från andra sammanhang men av utrymmesskäl låter jag bli. Det går fler tåg, med eller utan signalfel.

Avslutningsvis anser jag att man kan skämta om det mesta, så länge man skrattar med och inte åt människor. Och kom ihåg: Om man ler så länge man lever, så lever man längre

Vi och dem – välkända tongångar

Ett utdrag från min dagbok 1991, onsdagen den 18 september:
Statsministern C slängde in handduken i måndags, efter söndagens förlustval, det sämsta för partiet sedan 20-talet. MP ut. Musikdirektören och greven med lustiga hatten in med buller och bång i riksdagens finrum. Ja, nu skall Bildt försöka bilda en ny regering. ”Men, hur skall det gå begriper jag inte”, säger C. Cirkus dessutom i tv-studion i söndags, under valvakan. Folkpartiets ledare W lämnar omedelbart lokalen när herrarna från ND dyker upp. Vad är det som händer, egentligen?

Under tisdagskvällen sitter vi på restaurang Fridhem och dricker bärs och dryftar valresultatet och diskussionerna går varma. Var det rätt av Folkpartiledaren att lämna lokalen? Vi är dock rätt överens om att Ny demokratis agenda är att separera invandrare från den övriga befolkningen. ”Det har ju greven sagt rent ut, han vill aidstesta hela bunten som kommer hit, han vill ju drämma backarna i huvudet på packet”, brister X ut och sänker sitt glas med en smäll i bordet. ”Å andra sidan”, fortsätter X, ”måste vi ta deras agenda på allvar eftersom en ansenlig mängd röstare, nästan 7 %, göder denna invandrarfientliga hållning!” På väg hem i natten står en man i ett gathörn, korsningen Fridhemsgatan/Sankt Göransgatan, och brölar likt en fotbollshuligan: ”Bert, Bert, Bert!”

Ja, det var stämningsläget som präglade denna nation under första halvan av 90-talet. Kriget på Balkan bryter ut och musiklistorna toppas av bland annat underground-bandet Ultima Thule. Under hösten -91 har det svenska spelprogrammet Bingolotto med allas vår Leif Olsson premiär på TV4 och samtidigt sätter en okänd vettvilling skräck i Stockholm, beväpnad med ett lasergevär, och skjuter sammanlagt 11 personer vid 10 olika attentat. En dör och flera får men för livet. Och det enda offren har gemensamt är sin mörka hudfärg, sin invandrarbakgrund. Och ovanpå allt detta, Sverige genomgår den värsta ekonomiska kris på decennier och runtom i landet sattes flyktingförläggningar i brand, ivrigt påhejade av Ny demokratis politik.

I Gellert Tamas samhällsskildring, som jag äntligen sträckläste här för en tid sedan, tidsdokumentet Lasermannen – en berättelse om Sverige, säger så Lasermannen själv, den livstidsdömde John Ausonius, med egna ord: ”Det var ju till och med en nydemokrat som urskuldade attentaten, ja inte mitt förstås, men som sa att svart ändå blev uppätna av lejon i Afrika. Man behövde inte tycka synd om dom. Man behövde inte dalta för mycket med dom. Dom blev ju ändå lejonmat i sina hemländer. Innerst inne ville dom vara i sina hemländer. Men för att skrämma dom måste man döda någon av dom. Jag insåg att någon måste dö för att få detta avklarat.”

2016. Tongångarna är likadana idag. Flyktingströmmen från krigsdrabbade områden tilltar med ökad styrka, som vi alla vet, och vi står inför ett avgörande vägskäl i högkonjunkturens Sverige där vi ständigt frågar oss om rasism är liktydigt med främlingsfientlighet? Kanske inte, men samtidigt går dessa uttryck hand i hand med varandra. Den stora frågan är nu: Skall vi gå barmhärtighetens och medmänsklighetens väg eller stänga ute dem som inte är som ”vi”?

Vardagsserier i augusti

Parkerad på balkongen smuttar jag på frihetens berusande kraft i en nästintill barnslig förtjusning. Blickar ut över den lummiga grönskande skogen. Nedanför snackar grannar i uppsluppen ton, nästan forcerat, i munnen på varandra, om sommarens fantastiska eskapader. Jag är beredd att skriva under. Och om jag riktigt spänner ögonen kan jag skönja ett räddhågset rådjur där bakom några grenar, lite längre in i dungen.

Jag smyger in till de mina, stänger balkongdörren så där försynt som vi gör ibland för att inte väcka uppmärksamhet. Slänger mig i soffan och lyckas roffa åt mig fjärrkontrollen, bara det är ju värt en guldpeng! Zappar förstrött, aningen mätt, bland tv-kanalernas digra utbud, fastnar av någon outgrundlig anledning vid OS-brottningen.

Det är ett märkligt skådespel som pågår där på mattan. Kombattanterna gruffas och knuffar till varandra hårt och hänsynslöst, nästan på gränsen till vad som är tillåtet. Japanskan tappar plötsligt balansen och faller och som på en given signal är amerikanskan över henne. När slutsignalen ljuder står amerikanskan som segrare. Skrällen är ett faktum. Dominanten Saori Yoshida, trefaldig OS-vinnare, som inte förlorat en match på fyra år, kan knappt tro sina ögon. Och det kan inte heller vinnaren Helen Maroulis när de tillsammans står på prispodiet. En bisarr syn. Den ena gråter av en lycka som är total, den andra gömmer sitt ansikte i händerna och är fullständigt förkrossad över ett silver. Ja, det är en skör linje mellan lycka och obeskrivlig sorg, precis som i det verkliga livet, utanför idrottsarenorna, där mången kämpar mellan liv och död.

I en annan del av Stockholm, i en annan vardagsserie, ett diskuskast härifrån, intar Ola Magnell, med bland annat dubbla hjärtinfarkter i bagaget, scenen i S:t Görans kyrka, mittemot sjukhuset. Själv är jag i mina gamla kvarter om man säger: Fridhemsplan. Där har jag traskat runt i mina dagar, kan ni tro! Ordkonstnären och trubaduren Magnell, som jobbat i motvind i nästan hela sin musikkarriär, bjuder på en stämningsfylld stund innanför kyrkans väggar. Föremålet själv för aftonen har i intervju sagt att, ”Vissa människor med dålig självkänsla får en kick av att dissa den som i deras ögon åtnjuter oförtjänt stor framgång. De utvecklar ofta ett fenomenalt väderkorn för andras svagheter.”

Huru som helst, när Herr Magnell river av Innan elden brunnit ut från i mitt tycke suveräna plattan Rolös är tårarna närvarande. Han är en mästare på att sätta ord på känslor, både högt som lågt. Och han retas också med oss. ”Vad vill ni höra för låt?”, utbrister han för att i nästa sekund fimpa av förfrågningar: ”Äh, den kommer jag inte ihåg!” Och när konserten fortskrider har många besökare mage att stiga upp från bänkraden och försvinna ut i Stockholmskvällens kränkta ankdamm, om det är en protest mot Magnells låtval må vara osagt men hur det än är så är det respektlöst.

Ett år

Ett år går fort, alldeles för fort. Så här skrev jag på naamakirja i juni 2015:

Hamnade i samspråk med en medmänniska och blev inbjuden till ett stort event på Kompisvallen den 3-5 juli, fredag och lördag 9:20-16:25, söndag 9:20-15::50. På denna tillställning kommer jag att få svaren på de ”existentiella livsfrågorna och hur jag skall gå till väga för att nå paradiset”, informerade hen under sansade morgontidiga former. Var dock tvungen att hasta vidare, avslutade ett trevligt samtal med att travestera Lundkvist, en så kallad Assar, i vänlig ton:


- ”För min del spelar det egentligen ingen roll var jag hamnar i slutändan eftersom jag kommer att ha polare på båda ställen.” Jo, jag önskade också förstås hen och dennes förening lycka till med den stundande sommarkonferensen.

Nu i morse var det dags ånyo att samtala med två medmänniskor uppe vid Älvsjö station. Nämnde i förbifarten min text och en av dem, en spröd liten kvinnan, mötte min återkoppling med följande fråga:

-"Är du redo, nu då?"

Himmel och helvete

Pastorn i församlingen håller predikan. Hen säger att himlen är så olik allt vi känner till att vi inte kan föreställa oss den men att det kommer att bli ungefär som en gudstjänst som aldrig tar slut.

 "Det låter mer som helvetet", muttrar en besökare i bänken.

Tuppfäktning

Vad kan jag annat än gnida mej över näsroten. I maktelitens boningar pågår tuppfäktning. Ett slags pågående vansinne som aldrig vill ta slut. Orden och insinuationer sipprar och rinner som hos en byfåne. Flyktiga ögon. Tiden ruttnar. Kollegialt. Kommunalt, med lemmar, hull och hår. Ränderna vill aldrig gå ur. Ingenting nytt. Sandlåda och blad i mun. Det är fradga och det är kyla. Rälsen spricker och halsen rasslar. Sverige. Mellanmjölken är sur. En olägenhet. Ett påhopp om något. Blir inte mycket till pizza ikväll, snarare pajkastning eller en salladskomplott. Skall vi inte slå till med knäckta revben? Hur som helst, hela denna soppa smaka unken och vem skall slå in den sista spiken. Skall jag vända på klacken, gömma mig bakom skärmen eller bara ta på mig galoscherna som om ingenting hänt.  

Och utanför, härförleden, på en promenad, ett stilla konstaterande: andlöst vackert vinterlandskap. Går icke att i ord beskriva. Glimmande. Glimrande. Nysnö på marken, läkarrocksvit. I solens sken, rimfrostbeklädda orörliga träd. -11. Jag glassar runt. En hund kommer springande emot mig. Jag kopplar. Den fyrfotade pälsbeklädda varelsen vill bara hälsa.  Ja, jag vet. Jag förstår, hajar klyket. Käkar. Darrar som ett asplöv och lederna värker. Jag pustar ut efteråt. Så där. Det var inget farligt. Thank’s god. Gott.

Återvändandefrågan

Regnet smattrar mot fönsterrutan. December. Lördag. Tidig morgon. Vänder mig om och tittar bekymrat ut. Jag vet. Helga(t) varde dess namn.  Inget jag vurmar för. Och snart skall snön ligga djup på marken, istappar från takrännor. Julkommersen är i full gång. Känns avlägset, sommaren, när jag barfota gick i sommarens sand och kände vinden smeka min kind. Nu är det en robotdammsugaren som är i ropet och på tapeten.  Suger.  Bron är stängd, kanske det går över men knappast. Nu är det vi och dom. En fråga jag återvänder till: Återvändandefrågan. Känns allt bra?

Samma luft

Lyckokänslan spred sig igenom den kvava och varma salen. Det var lättare att andas nu eftersom vi rensade luften. Dörrar öppnades. Vi talade samma språk. Visades det sig.

Det växte fram en värme, kärlek och respekt. En stark vänskap. Med människor. På nolltid. Från början kände jag inte dessa själar men insåg efter en stund, att avståndet oss emellan är litet, oerhört litet. Vi är av samma skrot och korn, varandras spegelbilder i en krackelerande tid.

Vi är varandras luft, vi andas, samma luft. I samma värld.