Vi och dem – välkända tongångar

Ett utdrag från min dagbok 1991, onsdagen den 18 september:
Statsministern C slängde in handduken i måndags, efter söndagens förlustval, det sämsta för partiet sedan 20-talet. MP ut. Musikdirektören och greven med lustiga hatten in med buller och bång i riksdagens finrum. Ja, nu skall Bildt försöka bilda en ny regering. ”Men, hur skall det gå begriper jag inte”, säger C. Cirkus dessutom i tv-studion i söndags, under valvakan. Folkpartiets ledare W lämnar omedelbart lokalen när herrarna från ND dyker upp. Vad är det som händer, egentligen?

Under tisdagskvällen sitter vi på restaurang Fridhem och dricker bärs och dryftar valresultatet och diskussionerna går varma. Var det rätt av Folkpartiledaren att lämna lokalen? Vi är dock rätt överens om att Ny demokratis agenda är att separera invandrare från den övriga befolkningen. ”Det har ju greven sagt rent ut, han vill aidstesta hela bunten som kommer hit, han vill ju drämma backarna i huvudet på packet”, brister X ut och sänker sitt glas med en smäll i bordet. ”Å andra sidan”, fortsätter X, ”måste vi ta deras agenda på allvar eftersom en ansenlig mängd röstare, nästan 7 %, göder denna invandrarfientliga hållning!” På väg hem i natten står en man i ett gathörn, korsningen Fridhemsgatan/Sankt Göransgatan, och brölar likt en fotbollshuligan: ”Bert, Bert, Bert!”

Ja, det var stämningsläget som präglade denna nation under första halvan av 90-talet. Kriget på Balkan bryter ut och musiklistorna toppas av bland annat underground-bandet Ultima Thule. Under hösten -91 har det svenska spelprogrammet Bingolotto med allas vår Leif Olsson premiär på TV4 och samtidigt sätter en okänd vettvilling skräck i Stockholm, beväpnad med ett lasergevär, och skjuter sammanlagt 11 personer vid 10 olika attentat. En dör och flera får men för livet. Och det enda offren har gemensamt är sin mörka hudfärg, sin invandrarbakgrund. Och ovanpå allt detta, Sverige genomgår den värsta ekonomiska kris på decennier och runtom i landet sattes flyktingförläggningar i brand, ivrigt påhejade av Ny demokratis politik.

I Gellert Tamas samhällsskildring, som jag äntligen sträckläste här för en tid sedan, tidsdokumentet Lasermannen – en berättelse om Sverige, säger så Lasermannen själv, den livstidsdömde John Ausonius, med egna ord: ”Det var ju till och med en nydemokrat som urskuldade attentaten, ja inte mitt förstås, men som sa att svart ändå blev uppätna av lejon i Afrika. Man behövde inte tycka synd om dom. Man behövde inte dalta för mycket med dom. Dom blev ju ändå lejonmat i sina hemländer. Innerst inne ville dom vara i sina hemländer. Men för att skrämma dom måste man döda någon av dom. Jag insåg att någon måste dö för att få detta avklarat.”

2016. Tongångarna är likadana idag. Flyktingströmmen från krigsdrabbade områden tilltar med ökad styrka, som vi alla vet, och vi står inför ett avgörande vägskäl i högkonjunkturens Sverige där vi ständigt frågar oss om rasism är liktydigt med främlingsfientlighet? Kanske inte, men samtidigt går dessa uttryck hand i hand med varandra. Den stora frågan är nu: Skall vi gå barmhärtighetens och medmänsklighetens väg eller stänga ute dem som inte är som ”vi”?