November och valet igen

Ett språng bakåt. Nere på lilla torget går ett rykte som inte riktigt vet vart det skall ta vägen. Ett lösryckt, ur sitt sammanhang. Skakar på huvudet och vet inte om jag skall skratta eller gråta. Känns som benen trasslar in sig i varandra och jag hör mina hjärtslag utanför kroppen. Jag ramlar i snömodden men är lika snabbt uppe igen och blickar upp mot himlen som för att söka tröst.

Husen, fasaderna, liksom håller andan efter att ha blivit vindpinade, piskade av det stockholmska vinterovädret. Ursinnet. Avgrundsvrålet. Drar kragen tätt kring halsen. Försöker skaka liv i mina blåfrusna fingrar. En lövad bana för några dagar sedan. Nu, en snööverdagen slipprig balansgång men det är ingen ravin jag skall igenom.

Och det är den där morgonen förra veckan. Man tror inte det är på riktigt. Det är som med vädret känns det. Man får försöka smälta det, ja, de facto att USA:s nästa president stavas Donald John Trump. ”Alltså, hur kan en rasistisk och sexistisk gubbe bli USA:s president. Jag fattar inte, alltså", utbrister så min 13-åriga dotter vid middagsbordet. Jag stirrar på henne med ett försök till intelligent blick. ”Han är bara en sanslös idiot!” Ett svar som ger legitimitet åt min egen förträfflighet.

Så, ett språng framåt, men ändå några steg tillbaka, sitter vi där och analyserar vilt och engagerande, raljerande, varvat med glåpord och skratt, uppkopplade och uppdaterade, och in i hjulet igen, som en rufsig hamster med tungan i fel mun, hur en entimmesfrisyr lyckats kamma hem makten i ett land som har världens största ekonomi. Frågan som kvarstår: Kommer den nye presidenten och affärsmogulen att infria sina löften och behålla färgen eller skall han visa sig vara en större lögnare än vi hittills trott?

”Överallt där det finns desperation försöker extremhögern exploatera missnöjet, säger den 80-årige filmskaparen Ken Loach, diskbänksrealismens fader, en favoritregissör om ni frågar undertecknad, nu aktuell med ny film, i fredagens intervju i DN.

Det här fenomenet är ingenting nytt. Det går igen, genom historien. Men vi får dock inte glömma att de positiva krafterna ändå är så många fler och så mycket starkare än de mörka.