Vardagsserier i augusti

Parkerad på balkongen smuttar jag på frihetens berusande kraft i en nästintill barnslig förtjusning. Blickar ut över den lummiga grönskande skogen. Nedanför snackar grannar i uppsluppen ton, nästan forcerat, i munnen på varandra, om sommarens fantastiska eskapader. Jag är beredd att skriva under. Och om jag riktigt spänner ögonen kan jag skönja ett räddhågset rådjur där bakom några grenar, lite längre in i dungen.

Jag smyger in till de mina, stänger balkongdörren så där försynt som vi gör ibland för att inte väcka uppmärksamhet. Slänger mig i soffan och lyckas roffa åt mig fjärrkontrollen, bara det är ju värt en guldpeng! Zappar förstrött, aningen mätt, bland tv-kanalernas digra utbud, fastnar av någon outgrundlig anledning vid OS-brottningen.

Det är ett märkligt skådespel som pågår där på mattan. Kombattanterna gruffas och knuffar till varandra hårt och hänsynslöst, nästan på gränsen till vad som är tillåtet. Japanskan tappar plötsligt balansen och faller och som på en given signal är amerikanskan över henne. När slutsignalen ljuder står amerikanskan som segrare. Skrällen är ett faktum. Dominanten Saori Yoshida, trefaldig OS-vinnare, som inte förlorat en match på fyra år, kan knappt tro sina ögon. Och det kan inte heller vinnaren Helen Maroulis när de tillsammans står på prispodiet. En bisarr syn. Den ena gråter av en lycka som är total, den andra gömmer sitt ansikte i händerna och är fullständigt förkrossad över ett silver. Ja, det är en skör linje mellan lycka och obeskrivlig sorg, precis som i det verkliga livet, utanför idrottsarenorna, där mången kämpar mellan liv och död.

I en annan del av Stockholm, i en annan vardagsserie, ett diskuskast härifrån, intar Ola Magnell, med bland annat dubbla hjärtinfarkter i bagaget, scenen i S:t Görans kyrka, mittemot sjukhuset. Själv är jag i mina gamla kvarter om man säger: Fridhemsplan. Där har jag traskat runt i mina dagar, kan ni tro! Ordkonstnären och trubaduren Magnell, som jobbat i motvind i nästan hela sin musikkarriär, bjuder på en stämningsfylld stund innanför kyrkans väggar. Föremålet själv för aftonen har i intervju sagt att, ”Vissa människor med dålig självkänsla får en kick av att dissa den som i deras ögon åtnjuter oförtjänt stor framgång. De utvecklar ofta ett fenomenalt väderkorn för andras svagheter.”

Huru som helst, när Herr Magnell river av Innan elden brunnit ut från i mitt tycke suveräna plattan Rolös är tårarna närvarande. Han är en mästare på att sätta ord på känslor, både högt som lågt. Och han retas också med oss. ”Vad vill ni höra för låt?”, utbrister han för att i nästa sekund fimpa av förfrågningar: ”Äh, den kommer jag inte ihåg!” Och när konserten fortskrider har många besökare mage att stiga upp från bänkraden och försvinna ut i Stockholmskvällens kränkta ankdamm, om det är en protest mot Magnells låtval må vara osagt men hur det än är så är det respektlöst.