Skyfallet upphör, lika tvärt som det började. Och nere på Mariatorget kliver jag på och andas in tunnelbanelukten i lungorna. Och när jag kommer fram fumlar jag med nycklarna ett tag innan jag får upp dörren. Jag är inte mig själv, hjärtat bultar, näsan rinner, kroppen dryper av svett. Ganska säker på att det är den nån variant av covid som härjar. Tappar upp ett stort kallt vatten, dricker upp det på nolltid. Tar 2 Alvedon. Lägger mig. Sover i fem timmar. När jag sedan vaknar känner jag mig ovanligt pigg men när jag rör på kroppen känns den stel. Finns grader i helvetet. Så sant som det är sagt. Det är bara en förkylning, intalar jag mig. Sen borstar jag tänderna och lägger mig igen.
Rapport från gräsplanens känsloladdning. Stark
laginsats. Man gör en fläckfri insats i 87 minuter. Man fyller på hela tiden.
Man gör varandra bra. Man är pigga i benen. Man kommer med sådan kraft. Man
visar styrka. Man bjuder inte på någonting. Man står bra i sina situationer. Man
har ingen stress. Man vet sin roll.
Man kan
inte vara på topp i 90 minuter. Man börjar snegla på klockan. Man drar sig tillbaka. Man släpper in
motståndaren. Man klarar pärsen. Man vet att bollen är rund. Man har turen och skickligheten. Man vet att det är små marginaler. Man vinner. Man blir bara överlycklig. Man är
i semifinal.
Eftermiddagen, en lördag. Omväxlande molnighet, bilisten nere på kristallvägen är lätt på gasen. Slog till på den där plattan, de hade den på rean. Nere på gården möter jag grannen som hostar, vi nickar i samförstånd. Livet har sin gilla gång, trampat. Blockhusudden, cykeln gnisslar, men det är åtgärdat nu. 5-56:an gör susen. Rena Cirkus Brazil på innergården, tält, okopplade hundar, barn som gråter, grillen går på för högtryck, mat till dom hungriga, någon fyller år, det sjungs för fulla strupar. Ett hiskeligt liv.
Tidigare idag, rättare sagt i morse, uppe med tuppen, försökte mig på madrassen, rullade ihop den, spännband, den ska med till Göteborg, på tåget. Blev inget bra, inget fullgott arbete, jag ligger lågt ett tag till, ger inte upp, det kommer ordna sig. Och hemma i soffan ändrar jag kurs, försvinner helt och hållet in i en diktsamling, "ett hem är inte fyra väggar, det är ett hjärta utan form."
När jag ändå är i farten, "in Sweden we have fartcontrols, hämtar jag följande anekdot ur minnesbanken.
För några veckor sedan, på Rosenlundsgatan, rusar en påtänd snubbe fram mot mig och hötter med pekfingret.
- Regeringen är ute efter dig med, passa're nog!
- Jag vet, jag är från Finland
Han avlägsnar sig snabbt men efter en sisudär 10 sekunder är han tebak i fejset på mig.
- Den va bra!
Silja Line. Starlight. Nattklubben. Däck 8. Ja, ni vet. Man är inte riktigt på humör men ändå nyfiken, kikar lite grand på ruljangsen på dansgolvet. Coverbandet svänger rätt rejält (Turner, Springsteen, Berry, Abba, Mungo Jerry), trummar förstrött med fingrarna på flottigt barbord och stämningen är på topp hos många resenärer.
"Man hänger på någon" och blir en del av en helhet. Allsång är ett utmärkt sätt att skapa gemenskap och ger en härlig positiv känsla. Och alla har vi längtat efter sommartraditionen Allsång på Skansen - hela Sveriges (förlåt alla göteborgare) angelägenhet.
Hedersuppdraget att leda den populära sommartraditionen har getts, som vi alla vet, till sånglärkan Pernilla Wahlgren, en av Sveriges mest uppskattade artister. Och om vi har tur får vi ta del av komikern Per Anderssons finurliga upptåg i något av programmen. Både Pernilla och Per ledde Melodifestivalen tillsammans för några år sedan och det, vill jag minnas, var sanslöst humoristiskt.
Idag är det två veckor kvar till premiären 2023. Vi kanske ses i folkhavet på Skansen i sommar!
