Som om ingenting hade hänt

Den oundvikliga hostattacken. Torkar mig om munnen med handryggen, hämtar handspriten, fortsätter snacka som om ingenting hänt. Dumheter. Ja, alltihop. Spekulationer. Konspirationer. Hänger inte med, tappar bort mig. Skakar på huvudet, tänker högt. Reser mig, sträcker på mig, sätter mig igen. Återupptar mitt malande. Allmänt småprat, "ja, så är det, helt klart, att i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna!". Och i tystnaden som följer vrider alla huvudet mot mig. Och efter ytterligare några sekunder märker jag, den enda som är kvar i rummet, det är jag. Biter i sura äpplet. Rycker åt mig skämskudden. Allt bara flög ur mig, suckar högt.