Hugget som stucket

Vaknar till ännu en obeskrivligt vacker vinterdag. 10 minusgrader. Och solens ljus skickas ut över allting. över oss, kan bli en bra dag, även om jag inget har inplanerat. Det är ganska tomt i kalendern. Jag är kanske inte ensam om det i den tid vi lever i. Men ändå, jag är barnsligt uppspelt. Plockar fram guran och även om jag är en usel gitarrist, har jag blivit aningen bättre. Övning ger färdighet, man måste ligga i. Det är en sak som är säker.

Sedan plöjer jag ett tjugotal sidor av K.O.K:s  femma, därefter ögnar jag mig igenom gårdagens tidning. Jaha. Generalen ska stå på scenen ikväll. Det vankas Melodifestival, hela rikets angelägenhet. Förväntningarna är höga! Rena rama ding dong. Nej. Tar mig i kragen, letar efter mina långkalsonger, ingen som har snott dem, va? Mobilen ringer. Svarar. Okej. Okej. Jag vet. Hugget som stucket, men det är det väl ändå inte? Klockan. 11.30. Och jag ringer ett samtal, det känns bra, men ändå inte. Svårt. Oftast känns det som om jag inte räcker till.