Måndagen

Måndagen. Återhämtning. Eftertänksamhet. "Det var väldigt vad tiden rusar iväg", hör jag mig själv och andra säga. Ja, och ju äldre man blir - desto snabbare.
 
Igår. En lång men intensiv dags färd mot natt. Blev ingen skogspromenad men jag satte mig ner på kontoret till brådskan gick över. Det hjälpte. Kände mig vederkvickt. Och allt som oftast är det skönt att bara vara - en stund.

På kvällen. Scen 3. Ingången. Sticket som aldrig kom. Intensiteten som bortblåst. Repliker haltade. "Mer precision och styrka", om jag får be. Vakna ögon reflekterar. Det finns alltid öppningar till förändringar. Rikta blicken mot ljuspunkterna.

Premiärmatchen

Sol.
Lärkdrill.
En perfekt crossboll.

Kioskluckan öppen
sprucken fotbollskorv
med senap
och en kall dricka.

Ibland är livet
stolpe in
och tre poäng.

(ur Hela bollen ska ligga still, Bengt Cidden Andersson 1948-2013)

I november

En strålande eftermiddag i början av november men snart är det dags att damma av halsduken och hoppa in i eller ner i långkalsongerna. Vänjer mig aldrig vid hur fort tiden kan gå. Och senare på kvällen, samma dag, om jag inte missminner mig, scrollar jag fram The Waterboys "November tale" (ett "no skip record"). Och i detta nu, i skrivande stund, känner jag mig förunderligt glad och tillfreds med livet.

En eftermiddag i juli

Eftermiddagen, en lördag. Omväxlande molnighet, bilisten nere på kristallvägen är lätt på gasen. Slog till på den där plattan, de hade den på rean. Nere på gården möter jag grannen som hostar, vi nickar i samförstånd. Livet har sin gilla gång, trampat. Blockhusudden, cykeln gnisslar, men det är åtgärdat nu. 5-56:an gör susen. Rena Cirkus Brazil på innergården, tält, okopplade hundar, barn som gråter, grillen går på för högtryck, mat till dom hungriga, någon fyller år, det sjungs för fulla strupar. Ett hiskeligt liv.

Tidigare idag, rättare sagt i morse, uppe med tuppen, försökte mig på madrassen, rullade ihop den, spännband, den ska med till Göteborg, på tåget. Blev inget bra, inget fullgott arbete, jag ligger lågt ett tag till, ger inte upp, det kommer ordna sig. Och hemma i soffan ändrar jag kurs, försvinner helt och hållet in i en diktsamling, "ett hem är inte fyra väggar, det är ett hjärta utan form."

Som om ingenting hade hänt

Den oundvikliga hostattacken. Torkar mig om munnen med handryggen, hämtar handspriten, fortsätter snacka som om ingenting hänt. Dumheter. Ja, alltihop. Spekulationer. Konspirationer. Hänger inte med, tappar bort mig. Skakar på huvudet, tänker högt. Reser mig, sträcker på mig, sätter mig igen. Återupptar mitt malande. Allmänt småprat, "ja, så är det, helt klart, att i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna!". Och i tystnaden som följer vrider alla huvudet mot mig. Och efter ytterligare några sekunder märker jag, den enda som är kvar i rummet, det är jag. Biter i sura äpplet. Rycker åt mig skämskudden. Allt bara flög ur mig, suckar högt.

Ibland

Ibland känns det att livet är för kort och dagen är för grå, skruven är för lös och allting skaver. Jag driver runt i meningslösheten, har ingenting att säga, orden faller platt till marken. Det finns dagar när jag inget pallar, försöker spotta i näven men strumporna är fulla av hål och tungan hänger utanför. Förvirrad. Banalt och vardagligt. Jag fattar ingenting. Känner ingenting.

Det finns dagar när allt faller på plats. Inte ens en trasig gitarr får mig ostämd. Solen skiner och ljuset tränger genom märg och ben. Dagen i full blom, livgivande och jag ser allt i klara konturer, är på rätt köl och kusten klar. Ingenting kan få mig på fall. Inte en käft kan få mig ur balans, jag rycker på axlarna åt en ospolad toastol. Tittar mig i spegeln, du är inte så dum ändå, när allt kommer omkring.

Mysbyxor och nyfiken i en strut. Och det är fredag. Arbetsveckan är slut. Eftermiddagen är här. Solen går ner där borta i horisonten och det har varit en alldeles förträfflig dag, katterna är sams och allting är frid och fröjd, familjen runt omkring mig. Lägger i från mig boken som kanske inte är den enda i sitt slag, stiger upp från min favoritfåtölj. Och adrenalinet pumpar redan. Och klockan är inte ens 18. Hur ska det inte då kännas 21 när Fulham-Leeds möter varandra i en hyperviktig drabbning....

Det vänder

Och det går några dagar i livet och jag försöker säga till min omgivning, att inget liv kan enbart bestå av enbart höjdpunkter och toppar hela tiden. Orden tumlar ur mig. Vänta! Jag skriver ner allt som fyller min vridna hjärna just nu, anteckningsboken vilar i mitt knä. Och i nästa sekund, ett svagt larm ljuder någonstans på avstånd.

Måndagen har infunnit sig, jag har redan skakat av mig den förnedrande förlusten mot ett formsvagt Brighton i lördags. Leeds inne i en djup formsvacka men visst kommer det att vända, det är jag förvissad om, förhoppningsvis i nästa omgång, på St James' Park!

"Nå, finns andra värden i livet än en sketen fotbollsmatch!"

"Det säger du alltid när Leeds torskar", väser min fru från köket.

"Gör jag?!"

1-4

Efter gårdagens svidande hemmaförlust mot ett effektivt Leicester har geniförklarade Bielsa en grannlaga uppgift att ingjuta mod i sina grabbar inför nästa match på lördag, borta mot Crystal Palace,

Leeds insats igår lämnar mycket övrigt att önska. Bara de första 15 minuterna typ i andra som laget gick att känna igen, håller inte mot ett så kvalificerat motstånd som Leicester. Men, tänk om Hernandez skott hade....

Går inte in på några personliga vendettor när det gäller spelarkritik. Vi kommer igen, vi drar ett sträck över gårdagen. Ska bli väldigt intressant att se hur Bielsa formera sina styrkor inför lördagen. Koch! Bänkas han, till förmån för vem? Bamford. Gör oss bortskämda igen! Kampen går vidare.

Uppe

Rått och kallt. Sista dagen i augusti. Och i morgon skall det regna in bonuspoäng på Nordic Choice Club-kortet.Trippla bonuspoäng på alla hotellvistelser mellan 1 september och 31 oktober!

Ingen gåsleverpastej till lunch. Ärtsoppa däremot, rikligt med senap och mejram. I sjunde himlen. Kollat på burken. Miljösorterat. Rent samvete. Glad i hågen.

Kammar till mig, några glesa hårtestar sorgfälligt över min skära flint. Det får i sanningens namn duga. Det finns att slipa på, som någon sa så underfundigt i en intervju här nyligen.

Lågmälda skratt. Lågmälda samtal. Ett föraktfullt hånflin. Listiga leenden. Frustar in på ett café, hundörat exemplar av en sporttidning. Pissoarfaciliteterna helt ok men mazarinen torr. Snackar med en sliten och levnadstrött röst. "Munskydd. Äh!", säger den och jag vänder på klacken.

Tar några klunkar vatten...funderar på trycket på tischan: Cyklister är också människor. 

Apropå fotot ovan. En sommarbild - helt klart. Kallar den för "Left behind".

Dagar går

Solen faller in i vardagsrummet. Sitter och låter skägget "växa". Tänker på en sak som slog mig häromdagen.

December 2019: Ingen har sett honom sedan i höstas. Han är nog död, säger jag. Han har antagligen rest hem, inte vet jag. Vi ska ju alla resa hem förr eller senare, fortsätter jag.

Juni 2020: Han dyker upp, från ingenstans, en tidig morgon. Känner knappt igen honom. Väderbiten. Vildvuxen. "Allt är bra men ändå inte", säger han och avger en kemisk stank.

Livet. Nötskalet. Dagar går.

Meningen enligt Aki

"Meningen med livet är att skaffa sig en personlig moral som respekterar naturen och människan och att sedan följa den."

(Kaurismäkis svar på frågan; "Vad är meningen med livet?", från en skolklass i Esbo, Finland)

En lycklig mänska

Kikar in där ibland, i Anderssons Hjärtats rum, Valda dikter 1962-2012. Den får mig att stanna till och reflektera över livets sårbarhet, den tunna sköra linjen. Läser (en lycklig mänska):

Idag är jag en lycklig mänska

När jag steg ut på trappan var jag nära att halka och slå ihjäl mig

Mitt balanssinne räddade mig och det var inte första och
troligen inte sista gången

Först och främst är jag lycklig över att jag inte dog

Jag kan också gråta av glädje över att jag inte bröt
lårbenshalsarna

för att finna mig själv liggande på ortopediska sjukhuset

nyopererad med en fasansfull

draglina från mina spikade och gipsade ben

Och de obscena bilder som någon kunde ha klottrat på

gipset medan jag var medvetslös

Det kunde också gått så, att skallen sprack och rann ut

som en storslev med havregrynsgröt

Man skall hålla humöret upp

Jag kunde lika väl ha trillat i en avloppsbrunn, brutit mina

revben, kastrerats, rivit bort näsan eller förblött

Jag vågar inte tänka på det

Mänskan behöver inte mycket för att bli lycklig.

lite tur bara

Bandad komplott

Saker och ting förändras på ett sätt som ingen kan förutse. Ett liv kan förändras lika enkelt som en dag, från solsken till regn. Men, det kan också förändras igen.

Träffar en gammal polare från förr. På Söder. Korta och intensiva minuter, tiden är dyrbar, det är ju fredag, mitt i rusningen, och man vill ju förflytta sig från punkt A till punkt B så fort det bara går. Men, som sagt, vi blir ståendes en stund. Slänger käft. "Annars, då? Innan vi skiljs åt får jag reda på att X inte finns längre bland oss. "Ja, det var ju ett tag sedan". Pallrar mig vemodig och bestört ner i tunnelbanan.

22 grader i skuggan. I detta nu. Innan lunchintag. Hinner. Måste ut, eller måste och måste, jag har bestämt mig, för en träningsrunda. Laddar snabbt en spellista:

Lines Around Your Eyes - Lucinda Williams

Frozen Ashes - Suburbian Tribe

For Those Who Like To Party - Nils Landgren Funk Unit

Digging A Hole - Big Sugar

Butterfly - Susan Tedeschi

Better - Israel & New Breed

Any Way You Want - Juliette Lewis

99 Shades of Crazy - JJ Grey & Mofo

You - Steve Taylor

Tush - ZZ Top

Sue (Or In a Season of Crime) - David Bowie

Raivotautinen - Tuomari Nurmio

Looking för You - Kirk Franklin

Levitate - I Mother Earth

Terrordåd

Dagen efter. Här hade jag för avsikt att dela med mig av en existentiell filmfestival som varade i dagarna två i Falun och jag försöker hålla mig kvar i den starka upplevelsen av sammanhanget.

På hemvägen, i en bil, igår, nås jag av de fruktansvärda nyheterna som utspelar sig på livligt trafikerad gågata i centrala Stockholm, ond bråd död, ondskans vidriga tryne som slagit till återigen. Terrordådet lägger sordin på mina upplevelser från nämnda festival. Mina tankar går givetvis till offren och anhöriga som drabbats av detta ohyggliga - det som också är en del av livets innehåll och det vi kallar för verkligheten.

Återkommer med mina reflektioner från filmfestivalen vid ett senare tillfälle.

Anteckningar från ett soprum

När den kommer så kommer den med råge. Snön, alltså.

En kväll här innan nyårsafton traskade jag i väg till soprummet för att slänga en massa jox från källaren. Bäst som jag stod där blev jag överrumplad av två stycken människor från samhällets bottenskikt, såg dem genom fönstret, de ville komma in för att flukta. Herremännen knackade ivrigt och målmedvetet på soprumsdörren och jag öppnade givetvis vilket utmynnade i en gemytlig och trevlig samvaro.

Vi, alla tre, framför allt jag och en av dem, stod en bra stund och samtalade om livets förnödenheter och det konstiga med att den moderna människan av i dag slänger en massa fina grejer. Den tredje existensen, denna sena kväll, hade fullt sjå att hålla reda på sina papperspåsar och dess innehåll. Han sprang in och ut, mest hela tiden, och hade svårt att hålla tråden och uppmärksamheten. Han var, som jag uppfattade det hela, påtänd som ett höghus. Den andre, något äldre, något mer samlad, Benke, frågade om jag hittat något av värde?

-”Nej, jag slänger bara, sådant vi vill bli av med.”

-”Hörru, va harru fö' grejer då'rå? Kan man få kika?”

Berättade för honom att det bara är några gympadojjor, dvd, cd-skivor, pocketböcker, bongotrumma, tröjor och två ryggsäckar etc som inte kommer till användning. Plockade helt sonika upp allt jag slängt i de stora kärlen. Ja, vi gick husesyn helt enkelt i all dess naturlighet.

-”Schysst rygga, hörru, den kan du inte slänga. Den tar jag, sa snuten. Och DVD. En massa guldgrejer. Det e ju rena guldgruvan, menar jag.  Dom kan jag ju försöka ge till mina döttrar som jag aldrig får träffa. Faan. Livet e skit men man får ju inte gräva ner sig för det, eller hur? Yes, det är bara att försöka svälja gråten så bra som det går."

Efter en stund, i ren upphetsning spände han ögonen i mig.

-"Äru intresserad av vinyl, polar'n? Jag har en fem-sex stycken. Fina grejer! Pop. 20 spänn styck. Som hittat"

-"Jaa, du har självfallet kommit till rätt snubbe. Jag samlar ju på platter!"

Han plockade fram platterna ur en medhavd väska. Tog mig en grundlig titt (Steve Miller Band, Rod Stewart, Barry Manilow och nån till). Konstaterade att vinylen befann sig i ett vedervärdigt dåligt skick vilket fick mig att ta ett steg tillbaka.  Blev således inget köp från min sida.

-"Fan va ärlig du e. Det är bra!", svarade han besviket med ciggen hängandes i mungipan.

Benkes polare var plötsligt som uppslukad av jorden.

Önskade Benke i alla fall ett Gott Nytt År och meddelade, att vi kanske ses igen någon annan gång.

-"Hare du med! Sköt om dig och din familj och ta hand om dig som fan. Gott Nytt!"

Filmtips

Jo. Nyligen bockade jag av Peter Grönbergs imponerande långfilmsdebut Tjuvheder som tog mig med storm. Tjuvheder handlar om utanförskap, om ett parallellt liv utanför lagens råmärken, bland knarkare, alkisar, utförsäkrade människor som ständigt är på flykt från polis, myndigheter och tillvaron. Ja, hur ser livet ut för individer som inte kan leva upp till rådande normer i vårt samhälle. Vad blir konsekvenserna när du inte kan betala räkningar, barnen tas ifrån dig och när ingen hjälp finns att få och den tärande känslan av att ständigt bli förbigången och förbisedd äter upp dig inifrån? Vad gör du, då? Är det din egen förbannande skyldighet att ställa allting till rätta igen? Vad är ett liv värt när allting rämnar? Grönbergs debut är av den anledningen högst aktuell i dagarna, där grupper ställs mot varandra, där människor är på flykt och boenden bränns ned som spön i backen.

Ni har kanske redan sett den?! Om inte, se den. Själv är jag inget större fan av svenska filmer men den här kan vi gott se.

Måndagens text

I skrivande stund, dagen efter den hypade VM-hockeyfinalen, och när almanackan brakat iväg till den 18 maj, riktas blickarna återigen mot forna Sovjetunionen. Och det är inte bara på grund av landets svidande nederlag mot Lönnlöven. Nej.

All världens ögon har ju under en längre tid varit fokuserade på landet i Öst och på Putins stridslystna imperialism där Väst å sin sida tystlåtet tolererar hans aggressivitet som kränker andra länders suveränitet. Jag tänker givetvis på Ukraina, militärens lurpassande vid finska gränsen, intrång i Finlands och Sveriges luftrum och farvatten. Så sent som i februari sköts den välkände Putin-motståndaren, den tidigare premiärministern Nemtsov, till döds inför öppen ridå, alldeles i närheten av högkvarteret Kreml.

Ryssland är med andra ord ständigt i skottgluggen. Den brännande frågan som jag ställer: är Putin en produkt av Ryssland eller vice versa?

Och som ovanpå allt detta inkluderar jag Andrej Zvjagintsevs senaste filmverk Leviatan (jag har i ett tidigare inlägg här på bloggen skrivit om en annan av hans filmer) som jag såg för ett par dagar sedan. Filmens titel anspelar på ett bibliskt sjöodjur som omnämns i Gamla testamentet.

Det är en ödesmättad, korrupt och vodkaindränkt story som regissören målar upp med breda och skarpa målarverktyg och man kan se den som en spegelbild av Putins Ryssland. Filmen har förresten blivit sågad av kulturministern Medinsky som menar att den ger en helt felaktig bild av det ryska samhället. Man kan också se den som en skildring av den lilla människans hopplösa kamp mot överheten, om människans hunger efter upprättelse och rättvis behandling i en värld där din närmaste granne kan vara din fiende.

I korta ordalag och utan att avslöja för mycket kretsar handlingen i filmen kring Kolja och hans familj som bor i ett hus, vackert beläget, i en stad i nordvästra delen av Ryssland, nära Barents hav. Kolja är anfäktad av dryckenskapens besatthet och rycker gärna in som bilmekaniker när tillfällen erbjuds.

En dag beslutar ”den allsmäktige lekande guden”, tillika borgmästaren Vadim, hårt ansatt av kyrkans prästerskap, att expropriera, det vill säga tvångsinlösa, marken för en spottstyver där familjens hus står. Kolja anlitar en advokat till sin hjälp, en gammal barndomsvän, men försöket att stoppa husrivningen går om intet. Koljas flickvän försvinner. Sonen omhändertas. Den nedsupne bilmekanikern lämnas på bar backe och hela hans liv rämnar.

Se den! Den sätter djupa avtryck. Jag lovar.

Jag undrar

I skuggan av vackra kulisser stänger jag mig inne. Tänker på de andra som försöker leva under helt andra premisser. Jag stänger det som gnager ute, i jantelagens förlovade land. Jag hoppar motvilligt ner från mina höga hästar. Vem är du? Vem är jag? Ja, vem är vi att avgöra människors access till ett fullvärdigt liv. Och vem är jag att ha ensamrätt till att leva i ett s.k. folkhem? Vad är det med mig/dig som är så unikt? En stilla undran bara när eftermiddagen så sakteliga går över till kväll.

◙ ◙

"Föreställ dig att du saknar pass. Föreställ dig att polisen inte har kommit för att skydda dig eller upprätthålla lag och ordning, utan för att se till att du spårlöst försvinner i någon anonym källare. Föreställ dig att armén inte är där för att försvar ditt land mot fiender, utan för att bomba sönder ditt hus, tvinga dig att fly från allt du äger och känner till, och skjuta dig i flykten om du inte döljer ansiktet.

Föreställ dig att du är på flykt, anonym, hemlös med en resväska i handen som känns samtidigt alltför tung och alltför lätt, eftersom den innehåller hela ditt liv, vilket i princip är liktydigt med den handfull sedlar som krävs för att rädda dig och din familj."

- ett litet utdrag från den danske författaren Carsten Jensens appell för demokratins ansvar: "Är vi landet där andungar kan gå säkert över en trafikerad gata, medan vi utan att blinka låter människor drunkna?"

I septembermörkret

Augusti har snabbt övergått i september. Jag sliter mig loss från fönstret och går vacklande genom rummet. Klibbar mig fast vid spegeln i badrummet. Kör tandtråd, köttet är svagt men anden villig. Tänker, att allt ändå är ett mysterium, hur allt samverkar. Livet är ändå någonting utöver det vanliga.

◙

VM. Basketmatchen, ja. Den mellan Finland-Turkiet. Följde den via appen LiveScore.com. Finland hade till synes en säker ledning men tappade övertaget och förlorade på overtime. Sånt är livet. I volleybollen däremot visade de finska grabbarna tåga och vann komfortabelt över Sydkorea. Finsk lagidrott är hur som helst på frammarsch. Bådar gott för finska landslaget i fotboll inför stundande EM-kval.

◙

 

Idol. TV4. Fastnade i soffan tillsammans med den övriga familjen. Bard, i juryn, har inte mycket till övers för fula människor. Nä. Och för övrigt, Tom Pettys (& The Heartbreakers) Hypnotic Eye har av kritikerna tagits emot med ljumma servetter. Men, här är det ljuva toner i septembermörkret.

Stannar till

Man sitter där. Där man sitter. Med kassar fulla av varor till rabatterat pris. Vissa står. Häcken är full. Tillväxt. Men, alla har hittat sin plats. Trots platsbristen. Plötsligt. Tåget blir stående. En stund. I tunnlarna. Typiskt. Svettpärlor. Bergväggarna är fyllda av små hemliga tecken. Trådar hänger löst. Trådlöst. Sittandes står man inför ett faktum. Det sätter sina spår.

Snälla! Sätt på en räls. Ge oss en signal. Också här nere färdas vi med hög hastighet. Inte alls olik den ovanför. Kanske bra att stanna till. Tänka på avståndet. Tillvarons perspektiv. På stående fot konstaterar jag att livet går alldeles för fort. Sittandes.