Det är på riktigt nu

"Det pratas om jobb hela tiden, och det är viktigt. Men vi lyfter inte orsaken till att invandrare inte får jobb. Det är för att de inte är svenskar och de passar inte in här", sa SD-ledaren igår dags kvällens laddade partiledardebatt på SVT.

DE PASSAR INTE IN HÄR. INVANDRARNA. Vi känner igen retoriken från detta populistiska och främlingsfientliga parti. Om vi lyssnar ordentligt kan vi höra taktfasta stöveltramp närma sig....

Och egentligen vill jag inte sänka mig så lågt som jag gör nu men jag anser att SD-ledaren inte passar in här. Kanske att han kan joina sin järnrörskompisar i Ungern.

Nu måste vi stå upp mot främlingsfientlighet. Det är på riktigt NU!

Vi och dem – välkända tongångar

Ett utdrag från min dagbok 1991, onsdagen den 18 september:
Statsministern C slängde in handduken i måndags, efter söndagens förlustval, det sämsta för partiet sedan 20-talet. MP ut. Musikdirektören och greven med lustiga hatten in med buller och bång i riksdagens finrum. Ja, nu skall Bildt försöka bilda en ny regering. ”Men, hur skall det gå begriper jag inte”, säger C. Cirkus dessutom i tv-studion i söndags, under valvakan. Folkpartiets ledare W lämnar omedelbart lokalen när herrarna från ND dyker upp. Vad är det som händer, egentligen?

Under tisdagskvällen sitter vi på restaurang Fridhem och dricker bärs och dryftar valresultatet och diskussionerna går varma. Var det rätt av Folkpartiledaren att lämna lokalen? Vi är dock rätt överens om att Ny demokratis agenda är att separera invandrare från den övriga befolkningen. ”Det har ju greven sagt rent ut, han vill aidstesta hela bunten som kommer hit, han vill ju drämma backarna i huvudet på packet”, brister X ut och sänker sitt glas med en smäll i bordet. ”Å andra sidan”, fortsätter X, ”måste vi ta deras agenda på allvar eftersom en ansenlig mängd röstare, nästan 7 %, göder denna invandrarfientliga hållning!” På väg hem i natten står en man i ett gathörn, korsningen Fridhemsgatan/Sankt Göransgatan, och brölar likt en fotbollshuligan: ”Bert, Bert, Bert!”

Ja, det var stämningsläget som präglade denna nation under första halvan av 90-talet. Kriget på Balkan bryter ut och musiklistorna toppas av bland annat underground-bandet Ultima Thule. Under hösten -91 har det svenska spelprogrammet Bingolotto med allas vår Leif Olsson premiär på TV4 och samtidigt sätter en okänd vettvilling skräck i Stockholm, beväpnad med ett lasergevär, och skjuter sammanlagt 11 personer vid 10 olika attentat. En dör och flera får men för livet. Och det enda offren har gemensamt är sin mörka hudfärg, sin invandrarbakgrund. Och ovanpå allt detta, Sverige genomgår den värsta ekonomiska kris på decennier och runtom i landet sattes flyktingförläggningar i brand, ivrigt påhejade av Ny demokratis politik.

I Gellert Tamas samhällsskildring, som jag äntligen sträckläste här för en tid sedan, tidsdokumentet Lasermannen – en berättelse om Sverige, säger så Lasermannen själv, den livstidsdömde John Ausonius, med egna ord: ”Det var ju till och med en nydemokrat som urskuldade attentaten, ja inte mitt förstås, men som sa att svart ändå blev uppätna av lejon i Afrika. Man behövde inte tycka synd om dom. Man behövde inte dalta för mycket med dom. Dom blev ju ändå lejonmat i sina hemländer. Innerst inne ville dom vara i sina hemländer. Men för att skrämma dom måste man döda någon av dom. Jag insåg att någon måste dö för att få detta avklarat.”

2016. Tongångarna är likadana idag. Flyktingströmmen från krigsdrabbade områden tilltar med ökad styrka, som vi alla vet, och vi står inför ett avgörande vägskäl i högkonjunkturens Sverige där vi ständigt frågar oss om rasism är liktydigt med främlingsfientlighet? Kanske inte, men samtidigt går dessa uttryck hand i hand med varandra. Den stora frågan är nu: Skall vi gå barmhärtighetens och medmänsklighetens väg eller stänga ute dem som inte är som ”vi”?

Juletid

Nerverna är på helspänn. Ingenting får gå fel. Allting skall klaffa. Förberedelserna har pågått ett bra tag inför den stundande ljushögtiden, i en tid, i ett land, där terrornivå 4 fortfarande ondskefullt glor oss i blossande högröda ansikten. Ja, glöggen ligger som en tät dimma över staden, pepparkaksburkarna rasslar i takt med julmusiken ur högtalarna. I en tid, i ett land, där debatten, stundtals hätsk, delar oss angående julkalendern Tusen år till julafton. Och om bara drygt en vecka klappar Julaftonen på våra kikhålsförsedda dörrar. Tiden börjar bli knapp, blodtrycket skenar iväg, en hel del julklappsinköp återstår, inför ljusets och gemenskapens glädjeyttring. Så ser det ut för oss flesta.

För några dagar sedan hastade jag in, med svetten lackande i pannan och ryggslut, på en av våra större livsmedelskedjor. I förbutiken (spel- och postombud, tobak) passar jag på, inte mycket folk i rörelse denna lördagsförmiddag konstigt nog, att hämta ut en försändelse. I nära anslutning till disken ståtar en finfin kaffeautomat och bäst som det är, där jag ivrigt står väntande på min tur, utspelar sig en dialog, som drar uppmärksamhet till mig, mellan två butiksanställda, jag kastar en snabb blick över axeln och ser dem stå lutande över automaten. Ur funktion, tydligen.

”Det var då det värsta. Vem tror du har lyckats med denna förödelse?”
”Det vet du, det är dom där jävla grisarna romerna, rumänerna, förstås. Frågar du mig så kan de gärna få koka sitt eget kaffe i skogen, hahaha!”
”Jaa, skojaru, skicka iväg dom, hela bunten.”

När jag väl traskar ut därifrån, i min sondering inte en tillstymmelse till rom, på väg till andra uppdrag, med andan i halsen, är jag mest arg på mig själv, chockad över att jag inte tog till orda, ja, att jag inte försvarade dessa av butikspersonalen misstänkta kaffeautomatsmarodörer, romer, som förföljts och diskriminerats av staten och gemene man så länge vi kan minnas. Vad skulle ni gjort i min situation? Är jag en ond människa som lät bli? En hycklare? Jag som anser mig själv vara en god människa.

Att oborstat häva ur sig rasistiska tillmälen verkar vara en dygd i ett Sverige anno 2015 där regeringens beslut om att införa gränskontroller är som att hälla bensin i elden. Vi snackar andrum, för vem? För människor som flyr krig? Varje människa som inte kan leva upp till den svenska sinnebilden, i ett land där svenskhet, vithet, anses som norm, misstänkliggörs. Det här är inget nytt fenomen, men skillnaden är att rasismen som för några år sedan var förpassad till vardagsrummet med fördragna gardiner, till anonymitetens ostbågebesudlade fingrar på nätet, nu har flyttat in i våra offentliga rum och allt, hur tokigt det än låter, passerar utan att någon nämnvärt reagerar, likt mjäll som faller ner på axlarna. Tonläget har vulkaniserats.

I ståupparen Soran Ismails dokumentär Absolut svensk som gått på SVT i tre delar – rekommenderas innerligt – diskuterar han sakligt och i lågmäld ton om åsikter och känslor som sprider rasism och splittar oss. Bilden av ett av världens mest toleranta länder kommer lätt på skam. Vem kan kalla sig svensk? När blir man fullvärdig medlem av en svensk nation?  Soran fortsätter i ett av programmen, i sista delen har jag för mig, med en förhoppning i rösten att, ”Vissa må vara biologiska barn medan andra är adopterade och att behöva bevisa eller hävda sin plats är ofantligt sorgligt. Jag tror att vi alla tjänar på att så många som möjligt i det här landet delar känslan av att vara en del av ett vi.”

Avslutningsvis: en god jul till er alla och glöm nu inte för allt här i världen att griljera skinkan i tid. Annars vore det grymt.

Jag och Toni

Toni Morrison, 84, född som Chloe Anthony Wofford, blev den första svarta kvinnan att motta Nobelpriset i litteratur och året var 1993. Nu är hon ute med en ny aktuell roman "God help the Child" och den är jag väldigt sugen på att läsa. Jag har bara läst en av hennes alster hitintills, "Jazz", och den hade jag svårt att ta till mig, den gången. Ja, jag får väl läsa om den helt enkelt, vid ett annat tillfälle,bilda mig en ny uppfattning.

Varför skall man läsa Morrison? I DN ger Stefan Jonsson ger sin syn på saken och sammanfattar kort: och i vår tid, som är hemsökt av diskussioner om ras och etniska identiteter och där opinionsbildarna likt besatta frågar sig vad som utgör eller inte utgör rasism, måste man därför läsa Morrison.

I en intervju för tidningen The Guardian sa den nu aktuella författarinnan: "Det finns två saker jag gärna skulle vilja hinna uppleva. Det ena är att en vit tonåring blir skjuten i ryggen av en svart polisman. Har aldrig hänt. Den andra saken jag vill se: en upplysning om någon vit man i hela världshistorien som dömts för att ha våldtagit en svart kvinna, Bara en."

◙

 

Nej, nu skall jag ringa till en av mina bröder. Därefter frukost, blir väl en rostad med ost och ett par muggar kaffe. Om sedan tid finns över, det brukar det, jag tar mig tid, skall jag mobilknarka.

Hur är det fnatt?

Jag har redan glömt mina nyårslöften. Ja, det blir väl så här med ålderns rätt. Jag tystnar och drar ett djupt andetag. Biter ihop käkarna.

-

Detta är inte Sverige. Jo, detta är Sverige. 2015 började lika fruktansvärt som 2014 slutade - med moskébränder. Eskilstuna. Eslöv. Och nu Uppsala. Rasistiska skadeglada kommentarer flödar på Facebooken. Hur är det fatt med vissa huvuden? Var finns hjärtat?

-

Gävlebocken klarade sig i alla fall. Pust. Nu skall den flyttas - till Zhuhai i Kina. Det puffar vi för. Ja, vi kan dra en lättnadens suck. Till och med plastgranen har fått fnatt - den barrar av lycka.

-

Osedda filmer som måste ses 2015: Au revoir, les enfants. Last days. A serious man. Turist. Testament of youth. Amores perros - älskande hundar. Still life. The portrait of a lady. Matteusevangeliet (Pasolini, 1964). ....och hur är det med En duva satt på en gren och funderade på tillvaron? Den har höjts till skyarna och den första svenska film som vunnit Guldlejonet i Venedig. Rosad och prisad.

Vår framtid

Vi befinner oss i en spännande brytningstid där våra val kommer att ha en avgörande roll inför framtiden. EU-valet 2014 är över och jag kastar mig huvudstupa över resultatet som dessvärre inte är någon gemytlig läsning. På sina håll och kanter visar siffrorna att vi går en skrämmande framtid till mötes.

Och vi ser detta lite överallt. Parlamentet i Bryssel fylls med folkvalda personer som ger sig hän åt främlingsfientliga åsikter. Politiker som vill stänga ute människor som icke önskvärda element. Ja, som destruktiv ohyra. Och vi har dessa partier lite varstans runtom i Europa och för att plocka några exempel ur valurnan läser jag på valsedlarna: Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Danske Folkeparti, Nationella Fronten och Jobbik etc. Och för första gången sedan 1945 representeras Tyskland i internationella sammanhang av en nazist vid namn Udo Voight. Min följdfråga lyder: har vi ingenting lärt oss av historien?

Och här hemma i Sverige är den socialt accepterade rasismen allt mer öppen och tydlig, för att inte tala om den islamofoba hållningen och judehatbrotten. På våra arbetsplatser, caféer och andra sociala inrättningar snackar vi i termer som, ”att vi måste ta hand om våra egna först innan vi kan hjälpa andra.” I nästa andetag ryter vi till och säger att, ” de organiserade tiggarna skall skickas hem från våra gator, de förpestar ju vår gatubild.” Och den mest förekommande frasen: ”Vi skall hjälpa de krigsdrabbade i sina hemländer.”

Men, om vi tänker lite längre än vad näsan är lång. När allt kommer omkring är det kanske fel på vårt politiska system? Vi måste istället ifrågasätta de orättvisor som omfördelar fattiga till rika, ja, det som bidrar till de fattiga pensionärers utsatthet t ex. Alltså, vi kan gå på i det oändliga och ställa grupper emot varandra. Är det de papperslösas fel att arbetslösheten skjuter i höjden och att sjukvården ser ut som den gör?

Och samtidigt, medan mina ögon riktar sig in på raderna i Gitta Serenys grymma och monstruösa skildring av nazismens uppgång och fall i boken Albert Speer och sanningen kan jag höra de taktfasta och välpolerade stöveltrampen eka allt högre runt hörnet. Skrämmande. Risken är stor att vi är på väg mot ett samhälle, för att låna Harald Ofstads ord, ”där den starke skall härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.” Med andra ord, en total avsaknad av medmänsklighet. Vill vi ha ett sådant samhälle?

Sverige

SD:s politik bygger helt och hållet på att människorna från olika delar av vårt runda jordklot är så olika att de inte ens kan leva tillsammans/umgås med varandra. Att sitta vid samma bord är otänkbart. Partiet bygger sin plattform utifrån skillnadstänket på kultur och hudfärg. Erik är svensk för att han är vit. Soran däremot, han är svart/mörk och då sorteras han in i facket utgående post. Punkt och slut.

Kollat upp hur det ser ut med jämnställdheten inom SD. Av totalt 20 riksdagsledamöter är 17 män. I partistyrelsen som har totalt 22 ledamöter är fem kvinnor. Presidiet består av tre individer och av dem är en kvinna. Och hon heter passande nog (Herr)stedt.

◙ ◙ ◙ ◙ ◙

Kalla helt överlägsen igår. Hon vann 10 kilometer fristil utan några som helst problem. Tvåan, Emma Wikén, distanserades med 38 sekunder.

Kalla överlycklig efteråt:

-" Det känns bra både i kroppen och benen!"

lite blandat

Tänkte ha med ett litet porträtt av Alexandr Jakusjev idag men ångrade mig. Det är ju sådant fint väder. Kom på andra tankar. I och för sig är det många som pockar på uppmärksamhet och vill in i arkivet dagar som dessa.


Kön växer till sig. Kollade lite motvilligt in i köstatusen och så såg att det är fett. Personer som knackar på dörren och vill in är bland andra Ritva Uosukainen och Niilo Yli-Vainio. Allt har sin tid och allt får ha sin tid. Visst.



Städar. Plockar bort. Ordnar upp. Sortera i olika fack. Shtick. Chick lit. Återkommer. Olika genre. Och jag hör skratt tona bort. Och jag tänker på kommentarer i olika media. Vi snackar vatten på redan blöta kvarnar och de maler inte långsamt. Nej. Baseballträna är redan framtagna. I salongerna. I radhuslängorna. Ett redskap som annars används till att spela baseball med.Tänker. De vanliga rassarna som ser ut som vanligt hederligt folk. De värsta.



Med vanlig hyfs. På återseende!