Starlight

Silja Line. Starlight. Nattklubben. Däck 8. Ja, ni vet. Man är inte riktigt på humör men ändå nyfiken, kikar lite grand på ruljangsen på dansgolvet. Coverbandet svänger rätt rejält (Turner, Springsteen, Berry, Abba, Mungo Jerry), trummar förstrött med fingrarna på flottigt barbord och stämningen är på topp hos många resenärer.

Jag har ju annars epitet "Kallpratets mästare" och jag brukar bemästra de flesta situationer men denna aktuella kväll är soppan slut och jag vill bara ner i hytten för att mysa, "det är ju en dag imorgon också". Plötsligt knackar det på min axel och det visar sig vara en överförfriskad och snacksalig herreman från utkanten av Helsingfors. Han presenterar sig som Risto.

"Är du en gammal trummis?", frågar han med en andedräkt direkt från en destillationsfabrik.

"Näe, gammal har jag blitt men någon trummis har jag då aldrig varit, Freelansade i ett strängband i en pingstkyrka i Sydösterbotten när jag var ung men det var då det. Är du troende?", fortsätter jag.

 "Nej, int' fan heller, nu ska jag gå till bardisken och beställa en Showdrink, dom e goda, 7 euro bara!"

 

PS! Dialogen oss emellan skedde på finska.

Ibland

Ibland känns det att livet är för kort och dagen är för grå, skruven är för lös och allting skaver. Jag driver runt i meningslösheten, har ingenting att säga, orden faller platt till marken. Det finns dagar när jag inget pallar, försöker spotta i näven men strumporna är fulla av hål och tungan hänger utanför. Förvirrad. Banalt och vardagligt. Jag fattar ingenting. Känner ingenting.

Det finns dagar när allt faller på plats. Inte ens en trasig gitarr får mig ostämd. Solen skiner och ljuset tränger genom märg och ben. Dagen i full blom, livgivande och jag ser allt i klara konturer, är på rätt köl och kusten klar. Ingenting kan få mig på fall. Inte en käft kan få mig ur balans, jag rycker på axlarna åt en ospolad toastol. Tittar mig i spegeln, du är inte så dum ändå, när allt kommer omkring.

Mysbyxor och nyfiken i en strut. Och det är fredag. Arbetsveckan är slut. Eftermiddagen är här. Solen går ner där borta i horisonten och det har varit en alldeles förträfflig dag, katterna är sams och allting är frid och fröjd, familjen runt omkring mig. Lägger i från mig boken som kanske inte är den enda i sitt slag, stiger upp från min favoritfåtölj. Och adrenalinet pumpar redan. Och klockan är inte ens 18. Hur ska det inte då kännas 21 när Fulham-Leeds möter varandra i en hyperviktig drabbning....

Då så

Här en radda filmer som jag på sistone har avverkat:

Sorry We Missed You. Midsommar. The Mule. Dolomite is My Name. Ensam i Berlin. I Guds namn. Dödspolarna. Om det oändliga. Goliat.

För att göra det lätt i min betygssättning så hänger jag alla för utom två i julgranen som ännu inte är på plats.

*

Tangenterna tysta under en längre tid men jag backar inte, bangar inte. Mitt absoluta mål är att få snurr på detta igen. Och så, avslutningsvis, i sena timman, vill jag deklarera att det är dags att knyta ihop säcken och möta sömnen.

Människans bästa vän

Här en kväll i orten, i skymningen. Jag hastar iväg ner till sopen. Halvvägs, ute på gården, dyker en bitsk okopplad byracka upp och gör utfall mot mina smalben. Försöker fösa undan den fyrbenta ettriga krabaten med överfylld soppåse och lyckas ganska bra, hundskrället lugnar ner sig och jag känner mig inte direkt hotad till livet, hundrädd som jag är. Nere vid sopstationen står matte (ur "matmor") i givakt och åser den livliga konfrontationen.

"Ska inte hunden vara kopplad?", undrar jag förskräckt, svettig om tass och panna.

"Det var du som skrämde lilla tussan, det är därför hon skäller och blottar tandkött. Tussan är oerhört sällskaplig i vanliga fall!"

Kvällen

Nere på torget går ett rykte som inte vet vart det skall ta vägen. Jag ser honom där igen. Det var ett tag sedan. Lite längre bort. Skuggor rör sig i gatlyktans sken. Restaurangen är tom. Inte en själ. Märkligt. Hur kan det komma sig? Har dom höjt ölpriset? Knappast. Fast, man vet ju aldrig. Själv har jag inte varit där på år och dar. En söndag. En spontan promenad. I öronen: Idiot wind blowing through the buttons of our coats.

Fotboll på TV. Rycker på axlarna så att mjällen yr. Babel snart. Missar jag aldrig! TV 10. Winnipeg Jets - Edmonton Oilers. 21.05 startar matchen. Heritage Classic. Something special. "Ny ung sheriff i Winnipeg", kvittrar ikonen Selänne.

Kväll

Jag följer kvällen med ögonen. Se där! En undergång.

Skitdåligt

via Frank Kunert

Jag undrar

I skuggan av vackra kulisser stänger jag mig inne. Tänker på de andra som försöker leva under helt andra premisser. Jag stänger det som gnager ute, i jantelagens förlovade land. Jag hoppar motvilligt ner från mina höga hästar. Vem är du? Vem är jag? Ja, vem är vi att avgöra människors access till ett fullvärdigt liv. Och vem är jag att ha ensamrätt till att leva i ett s.k. folkhem? Vad är det med mig/dig som är så unikt? En stilla undran bara när eftermiddagen så sakteliga går över till kväll.

◙ ◙

"Föreställ dig att du saknar pass. Föreställ dig att polisen inte har kommit för att skydda dig eller upprätthålla lag och ordning, utan för att se till att du spårlöst försvinner i någon anonym källare. Föreställ dig att armén inte är där för att försvar ditt land mot fiender, utan för att bomba sönder ditt hus, tvinga dig att fly från allt du äger och känner till, och skjuta dig i flykten om du inte döljer ansiktet.

Föreställ dig att du är på flykt, anonym, hemlös med en resväska i handen som känns samtidigt alltför tung och alltför lätt, eftersom den innehåller hela ditt liv, vilket i princip är liktydigt med den handfull sedlar som krävs för att rädda dig och din familj."

- ett litet utdrag från den danske författaren Carsten Jensens appell för demokratins ansvar: "Är vi landet där andungar kan gå säkert över en trafikerad gata, medan vi utan att blinka låter människor drunkna?"