Tankar vandrar

Som det står skrivet i skriften: Akta er för de falska profeterna som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. Dockor överallt just nu. Var är mobilen? I jackan? Up and Rolling. Hört en platta med North Mississippi Allstars, mycket bra. Och snart, om två veckor, är det premiär, på en scen nära dig. Och jag dricker mitt kaffe som smakar asfalt och vintern här i Stockholm är ett fasansfullt skämt.

Jag gnider min trötta kallsvettiga panna trots att det bara får den att klia ännu mer, och nån sjunger i huset, 1 trappa ner, eller är det ett barn som gråter. Och jag tänker på dottern som flyttat hemifrån, eller flyttat och flyttat, hon studerar på annan ort, inte långt härifrån faktiskt. Frigörelsen, att släppa greppet, tilliten, hon va ju ett spädbarn nyss. Tankarna måste få vandra. Och där ute mörknar det.

Öppna brevinkast och blåbrun jargong

Lådvinsspya vid entré. Svagt mullrande motorer, en myggas surrande, släpande fötter. Tankspridd virrighet, förlorad i dagdrömmeri. Försummad trädgård, hamburgare i korvmoj,  blekblåa passionsblommor, speciella trappavsatser, öppna brevinkast. Ett konspiratoriskt leende, små mellanhänder, klagande läte. Sliten hästsvans, begynnande flintastek, oskuldsfulla valpöron, söt spädgris, urvridet knä, glass på trottoarkant, flagnande bänkar, sliten bröstficka, utbakad pizza, extravaganta klädesinköp, utrunnet öra, hårbevuxet födelsemärke, kallprat om väder och vind, ridderlig djärvhet, högljudda grymtningar, blåbrun jargong, svulstig könsterminologi, gulliga emoji-hjärtan, okontrollerad avundsjuka, skrikiga kakishorts, knattrande vespor, rosévinsfyllda ådror, skakande groggar, rulltrapps-blasfemi. Keps över pionröd uppsyn. Varma kängor. Champagnebabbel utan hämningar, skumpande bussar. Låtsas lyssna, tankar på annat håll. Inom mig. Utom mig.

Som om ingenting hade hänt

Den oundvikliga hostattacken. Torkar mig om munnen med handryggen, hämtar handspriten, fortsätter snacka som om ingenting hänt. Dumheter. Ja, alltihop. Spekulationer. Konspirationer. Hänger inte med, tappar bort mig. Skakar på huvudet, tänker högt. Reser mig, sträcker på mig, sätter mig igen. Återupptar mitt malande. Allmänt småprat, "ja, så är det, helt klart, att i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna!". Och i tystnaden som följer vrider alla huvudet mot mig. Och efter ytterligare några sekunder märker jag, den enda som är kvar i rummet, det är jag. Biter i sura äpplet. Rycker åt mig skämskudden. Allt bara flög ur mig, suckar högt.

Ett år

Ett år går fort, alldeles för fort. Så här skrev jag på naamakirja i juni 2015:

Hamnade i samspråk med en medmänniska och blev inbjuden till ett stort event på Kompisvallen den 3-5 juli, fredag och lördag 9:20-16:25, söndag 9:20-15::50. På denna tillställning kommer jag att få svaren på de ”existentiella livsfrågorna och hur jag skall gå till väga för att nå paradiset”, informerade hen under sansade morgontidiga former. Var dock tvungen att hasta vidare, avslutade ett trevligt samtal med att travestera Lundkvist, en så kallad Assar, i vänlig ton:


- ”För min del spelar det egentligen ingen roll var jag hamnar i slutändan eftersom jag kommer att ha polare på båda ställen.” Jo, jag önskade också förstås hen och dennes förening lycka till med den stundande sommarkonferensen.

Nu i morse var det dags ånyo att samtala med två medmänniskor uppe vid Älvsjö station. Nämnde i förbifarten min text och en av dem, en spröd liten kvinnan, mötte min återkoppling med följande fråga:

-"Är du redo, nu då?"

Tuppfäktning

Vad kan jag annat än gnida mej över näsroten. I maktelitens boningar pågår tuppfäktning. Ett slags pågående vansinne som aldrig vill ta slut. Orden och insinuationer sipprar och rinner som hos en byfåne. Flyktiga ögon. Tiden ruttnar. Kollegialt. Kommunalt, med lemmar, hull och hår. Ränderna vill aldrig gå ur. Ingenting nytt. Sandlåda och blad i mun. Det är fradga och det är kyla. Rälsen spricker och halsen rasslar. Sverige. Mellanmjölken är sur. En olägenhet. Ett påhopp om något. Blir inte mycket till pizza ikväll, snarare pajkastning eller en salladskomplott. Skall vi inte slå till med knäckta revben? Hur som helst, hela denna soppa smaka unken och vem skall slå in den sista spiken. Skall jag vända på klacken, gömma mig bakom skärmen eller bara ta på mig galoscherna som om ingenting hänt.  

Och utanför, härförleden, på en promenad, ett stilla konstaterande: andlöst vackert vinterlandskap. Går icke att i ord beskriva. Glimmande. Glimrande. Nysnö på marken, läkarrocksvit. I solens sken, rimfrostbeklädda orörliga träd. -11. Jag glassar runt. En hund kommer springande emot mig. Jag kopplar. Den fyrfotade pälsbeklädda varelsen vill bara hälsa.  Ja, jag vet. Jag förstår, hajar klyket. Käkar. Darrar som ett asplöv och lederna värker. Jag pustar ut efteråt. Så där. Det var inget farligt. Thank’s god. Gott.