Något om allt

Frosten frasar under sulorna. Lårmusklerna arbetar sig upp för trappor. I denna tid när allt är så långt ifrån det kan bli. Oron finns där, för en smitta, som ökar, som tar livet av folk, som flugor. Förskräckt lyfter jag min blick, vinden sveper min kalla kind

Regnet öser ner ur en diger himmel, droppar faller klingande mot blöt trottoar. Tar skydd i en port. Nickar åt en flyktig bekant. Hastar in på ett tristessgenomdränkt café,beställer en latte, bara för att jag måste, läser ett par sidor i min medhavda bok. Solen lägger sig i.

På jobbet."Aha", säger jag, och försöker låta som om jag visste vad de pratar om, nåt om munskyddens betydelse för att hindra spridningen av viruset. "Det är inte förbjudet att använda munskydd i alla fall", fortsätter jag avmätt, stiger upp från soffan och riktar mina steg mot kaffeautomaten. Låter kaffet värma buken.

Stånkar mig igenom ett joggingpass. På gården, precis innan jag ger mig av, konstaterar jag att soprummet fortfarande inte är tillgängligt. Granne med fyrbent vän  är bekymrad och irriterad. "Det är skandal!", utbrister hen med irritation i rösten, rullar stafettpinne. "Ja, allt har sin tid, Donald är ju ute på en golfrunda!".

Plöjer ett par avsnitt av en isländsk kriminalserie, har inte annat för mig. Underhållning. Spänning. Middag. Bordet dukas på och sedan dukas av. Rådslag med mätta munnar: "Ska vi ta upp granen till första advent? Disken. Gör promenaden. Klädespersedlar ska tvättas, skor ska rengöras. Och sen är det fotboll. Jag river mitt hår. Blir det bättre....Det måste det bli.