03.30

JVM. Dags för semifinaler. Först paret ut är Kanada-Ryssland men skippar den, kanske dumt, kan bli en riktig holmgång, men nej. Satsar på den andra mellan USA-Finland istället. Med andra ord, mobilen på väckning 03.30.

Hoppas på det bästa. I ärlighetens namn ger jag inte mycket för det finska manskapet men så sa jag inför kvarten mot juniorkronorna också. Man vet aldrig. Hoppet är som bekant det sista som överger en.

Nytt år

Jag går rosenskinnad ut på torget. Studsar inte fram, precis. Höjer inte mina händer mot skyn och jublar. Nej, det gör jag inte. Osäker. Vad var det som hände där inne på det knökfulla caféet? Fattar inte att folk kan vara så infernaliskt elaka mot varann, om struntsaker. Nej, det gör jag inte. Förbluffande. Ja, jag vet, vi väljer våra strider. Och när jag fortsätter till fots tänker jag "snart framme", "snart hemma". Och det är vinter, sen kväll. 2018.

Amerikat. Krävs tydligen inte mycket för att bli president i det fejkade och trumpiga landet. Inget ont om Oprah Winfrey men efter hennes brandtal på Golden Globe-galan nyligen lyfts hon fram som en möjlig presidentkandidat 2020!

Filmer. Bockat av på min bucketlist: En man som heter Ove (SVT, fr. 2015). Fe de Etarras (Netflix, 2017). Mannen i väggen (Netflix, 2015). Okänd soldat (Bio, 2017) och El Bar (Netflix, 2017). The Fury of a Patient Man (Netflix, 2016).

Dan före

"Why y'all not moving with us?" Lagom till morgondagens lucköppning bjussar jag på medryckande gospel i äkta Hillsong-anda. Tye Tribbett axlar Kirk Franklins mantel utan några som helst problem och det svänger rejält på scenen. Blir lite som ett workout-pass faktiskt. Kolla gärna Tyes,41, minspel. Pust. Ca 2.50 in i klippet, ja, då brakar det loss på allvar....

November och valet igen

Ett språng bakåt. Nere på lilla torget går ett rykte som inte riktigt vet vart det skall ta vägen. Ett lösryckt, ur sitt sammanhang. Skakar på huvudet och vet inte om jag skall skratta eller gråta. Känns som benen trasslar in sig i varandra och jag hör mina hjärtslag utanför kroppen. Jag ramlar i snömodden men är lika snabbt uppe igen och blickar upp mot himlen som för att söka tröst.

Husen, fasaderna, liksom håller andan efter att ha blivit vindpinade, piskade av det stockholmska vinterovädret. Ursinnet. Avgrundsvrålet. Drar kragen tätt kring halsen. Försöker skaka liv i mina blåfrusna fingrar. En lövad bana för några dagar sedan. Nu, en snööverdagen slipprig balansgång men det är ingen ravin jag skall igenom.

Och det är den där morgonen förra veckan. Man tror inte det är på riktigt. Det är som med vädret känns det. Man får försöka smälta det, ja, de facto att USA:s nästa president stavas Donald John Trump. ”Alltså, hur kan en rasistisk och sexistisk gubbe bli USA:s president. Jag fattar inte, alltså", utbrister så min 13-åriga dotter vid middagsbordet. Jag stirrar på henne med ett försök till intelligent blick. ”Han är bara en sanslös idiot!” Ett svar som ger legitimitet åt min egen förträfflighet.

Så, ett språng framåt, men ändå några steg tillbaka, sitter vi där och analyserar vilt och engagerande, raljerande, varvat med glåpord och skratt, uppkopplade och uppdaterade, och in i hjulet igen, som en rufsig hamster med tungan i fel mun, hur en entimmesfrisyr lyckats kamma hem makten i ett land som har världens största ekonomi. Frågan som kvarstår: Kommer den nye presidenten och affärsmogulen att infria sina löften och behålla färgen eller skall han visa sig vara en större lögnare än vi hittills trott?

”Överallt där det finns desperation försöker extremhögern exploatera missnöjet, säger den 80-årige filmskaparen Ken Loach, diskbänksrealismens fader, en favoritregissör om ni frågar undertecknad, nu aktuell med ny film, i fredagens intervju i DN.

Det här fenomenet är ingenting nytt. Det går igen, genom historien. Men vi får dock inte glömma att de positiva krafterna ändå är så många fler och så mycket starkare än de mörka.

Kvällens typ

Delar med mig av ett twitterkonto: "När jag ser den här bilden kommer jag att tänka på Är det här du kallar kärlek?, med Monica Törnell och Lasse Holm."

"Bed-in"

Sanya

Golden League i Oslo blev en stor skuffelse resultat- och vädermässigt. Arrangörerna hade också meddelat att ingen Thorkildsen deltar men så dyker Norges nationalBamse og hurtigspjuvern ändå upp med käppen i hårt grepp!! Så där Thunbergskt!! Andreas fick dock till sitt stora förtret se sig besegrad av två finska taggtrådsbjörnar med olika kastväsen! Vann gjorde Pitkämäki, hans andra raka Golden League-tävling 2009! Wirkkala sekånd plejes.
En som stod för den bästa sifferkombinationen/portkoden igår är vackra Sanya Richards, född på Jamaica 1985 men numera amerikansk medborgare. Sanya dansade in på världsårsbästa 49.23 på 400 meter. Överlägsen! Löjligt! Sanya Richards hade bland annat ett bravoår 2007 då hon vann alla sex tävlingarna i IAAFs Golden League och delade kassaskåpet på 1 miljon USD med den ryska stavhoppskonstnärskan Isinbayeva. Sanyas "päscha" på 400 meter är när allt kommer omkring 48.70 (2006) och med den tiden mjölksyrestuffar hon in på 16:e plats i bokslutet.

Här kommer för övrigt de tio snabbaste på 400. Snacka om Kochout:
47.60 Marita Koch (1985)
47.99 Jarmila Kratochvilova (1983)
48.16 Marita Koch (1982)
48.16 Marita Koch (1984)
48.22 Marita Koch (1986)
48.25 Marie-José Pérec (1996)
48.26 Marita Koch (1984)
48.27 Olga Bryzgina (1985)
48.45 Jarmila Kratochvilova (1983)
48.59 Tatána Kocembová (1983)

Ut i kylan

Fruktansvärd besvikelse. Samtidigt vill jag gratulera USA till segern. Finland var inte bättre än så här, nej! Vad hände egentligen igår?! Vilken scenförändring! Fanns ju bara ett lag i första och det kunde lika bra ha varit 3-0 och 4-0. USA kom ut som ett helt annat lag i andra perioden, spelade smart samtidigt som finnarna tog onödiga utvisningar. Amerikanerna fick vind under seglen och Suomi körde fast.

Min syn är att Finland saknat en stor ledargestalt i detta VM, kaptenen Sami Kapanen försökte axla den rollen mot USA men förgäves. Petteri Nummelin saknades också i förlustmatchen, helt klart. USA var dock det bättre laget. Jenkkarna fick sin revansch. Tredje gången gillt. Nu är sommaren på väg i alla fall....

Kärnkraftverk

Lebron James, född 30 december 1984, är en amerikanska basketlirare som till vardags tillhör klubben Cleveland Cavaliers. Lebron draftades som etta i NBA-draften för fem år sedan och gick så att säga directly från High school till NBA vilket är ganska ovanligt. I Cleveland scorar han i snitt 30 poäng per match, speltiden ligger på drygt 30 minuter. Svettigt!

För nå't år sedan scorade han 29 av Clevlands 30 sista pinnar, i den matchen satte han för övrigt 48! LeBron är med sin vinnarskalle den som drar med sitt lag och gör stordåd, Lebron kan med sin orubbliga vinnarvilja vända underlägen. Han tillför sitt lag positiv energi, en riktig ledare, en tränares dröm.

Lebron är ett kärnkraftverk. I mitt tycke den bäste i "Dream-team" i OS i Peking. LeBron är snäppet bättre än Bryant men ännu en bit upp till Jordans stjärnstatus förstås!

Formtopp

Hoppar vi så raskt över Atlanten och hälsar den före detta amerikanska Valerie Brisco-Hooks välkommen.

Den numera 48-åriga Valerie, född i Greenwood Mississippi, sprang in i historieböckerna när hon som första dam vann olympiskt OS-guld, vid spelen i Atlanta 1984, både på 200 och den dubbelt längre distansen, dessutom bidrog hon till att USA även vann långa stafetten. Tre guld vid ett och samma OS! Snacka om att toppa formen vid lagom rättan tid.

När hon kutade hem guldet på 200 hade hon bland annat Flo i ryggen som god tvåa. Sa jag det? Nej. Valerie sprang i sin bästa stund varvet på 48.83, fjärde tid på alla-tiders-bästa-tio-i-topp! Helt galet bra, typ sanslöst. Oljad blixt kan man också avsluta reportaget med.

Felix

Avslaget. En medioker tillställning. Absoluta fryspunkten.Finnkampen har spelat ut sin roll. Usch! Jag hoppar över andra dagen.

Kollade däremot med intresse på Weltklasse i Zürich och fick knottrig hud. Blanka fick sin revansch, Hellebaut överraskade negativt och klarade blygsamma 190. Thorkildsen behåller sin fantastiska spjutform och hivade i vanlig ordning över 90, finnarna tvåa och trea.

Till höger ser du Allyson Feix, en 22-åring från Los Angeles. Hon springer så vackert, vägvinnande. I OS hade hon ingen chans på 200 mot en uppumpad Campbell men igår, på Weltklasse, flög hon fram och vann distansen. Förra året var hon outstanding på 200, rollerna ombytta, Campbell hade ingen susning! Förresten, Allyson ser inte ut som en sprinter, snarare som en medeldistansare.

På text-tv läser jag att Bolt vann på måttliga 9.83. Hallå! Måttliga?! Såg loppet, fullständigt överlägsen utan att förta sig. Raketen Bolt!.... resultatnivån i Finnkampen däremot är måttlig. Lite kamp var det allt på damernas 400, en svenska vann, vad hon nu heter!? Hur kul som helst för Linus att äntligen få stå överst.

Klassen på finsk och svensk långdistans, gäller både dam och herr, är bedrövlig. Bedövande långtråkigt, som en dålig film som aldrig vill ta slut. Komiskt såg det ut, gångtävlingen avgjordes ju samtidigt som långdistansarna svansade runt- runt, gick:) lika fort ungefär....

Ingenting är omöjligt!

OS är inte till bara för unga idrottare. Nej, dörren är också öppen för oss i övre tonåren.

Raskt vidare, vi lägger näsan i blöt och finner amerikanskan Dara Torres, 41, plaskandes i bassängen. Hon blev senaste söndag den äldsta simmedaljören någonsin i OS. Den förra innehavaren av åldersrekordet hette Wiiliam Robinson som var 38 år när han kom tvåa på 200 m bröstsim i London för typ 100 år sedan i London. Så det så.

Bli inspirerade, lite träning skadar inte men glöm inte vilan. Glömde i all hast, Dara gör sitt femte OS nu. Rekord för en amerikansk simmare. Starkt!

Kanonkulan Devers

Hennes 90-tal helt i världsklass eller vad sägs om tre OS- och fem VM-guld. Det var inte bara i häcken hon vann, korta stafetten och 100 utan häckar passade henne också som handsken trots de långa naglarna! Hon hann med 5 olympiska spel.

Vi snackar förstås om 41-åriga Yoland Gail Devers, född i Seattle. Hennes teknik i häcken lämnade förstås mycket att önska. Gails speed däremot var det inget fel på. Hennes personrekord på 100 är så bra som 10.82.

Ikonen Mariel Margaret

Nedräkningen har redan börjat, ja, för länge sedan faktiskt, för typ två år sedan. Som det alltid brukar vara, damerna först.

På bilden till höger har ni 36-åriga Mia Hamm, en av världens bästa damfotbollsspelare genom tiderna.

Hon valdes till världens bästa både 2001 och 2002, vann VM med sitt USA 1991 och 1998. Lägg dessutom till ett OS-guld 1996 så förstår ni....hon scorade inalles 158 mål i internationella matcher, rekord både för damer och män.

Ett CV värd respekt och beundran. Mor till tvillingarna Ava and Grace.

Dragila

Amerikanskan Stacy Dragila som ni ser på fotot blev historisk när hon 2000 blev den första kvinnan att vinna olympiskt guld i stavhopp.


Den numera 37-åriga Stacy kan man säga var den som visade att även kvinnor kan hoppa stav, hon var lika dominant då som Isinbajeva är nu.


Stacy satte sju v-rekord,det första 1999 när hon klarade 4.60. Hennes personliga rekord är för övrigt 4.83. Stavhopperskan Dragila började annars sin karriär som sjukampare.

Flo-Jo

Tidernas snabbaste kvinna! Hennes världsrekord på både 100 och 200m är oslagbara. Kvinnan på bilden är Florence Griffith-Joyner och kommer att för evigt förföljas av dopingrykten.

Hon tog oss med storm 1988, inte bara för vågade tävlingsdräkter och extremt långa djärvt målade naglar, utan även för det suveräna världsrekordet 10.49 i OS-uttagningarna i Indianapolis 16 juli 1988. Hon satte även helt sanslösa världsrekordet 21.34 på 200m i finalen i Söul som blev hennes Lycko-OS tack vare tre guld.

Florence dog 21 september 1998 av hjärtattck i sitt hem I Los Angeles i en alltför tidig ålder av 38.

Så snabb var hon dock aldrig att hon lyckades springa ifrån dopingryktena.

-"Hon var i världsklass, men att förbättra sig från 10,97 till 10,49 på 100 meter från ena säsongen till den andra chockade folk", säger hennes fd pojkvän Daniel Wessfeldt.

Magnifike John

Här kommer han då, tennisens bad boy nummer 1. Han anses vara den mest talangfulle tennisspelaren världen någonsin har skådat.

John McEnroe föddes i Wiesbaden, i dåvarande Västtyskland. Han växte upp i New York och vann sin första Grand Slam-titel när han med sin barndomskamrat Mary Carillo vann mixed dubbeln i Franska öppna 1977. 1980 och 1981 mötte han Björn Borg i US Open och vann båda gångerna, sista vinsten var den som definitivt detroniserade Borg från platsen som världsetta, och som också fick denne att upphöra med tävlingstennis. John och Björn möttte varann även i Wimbledon-finalerna 1980 och 1981, sistnämnda året vann John i fyra set.

Jag behöver icke återge alla vredesutbrott han har haft ute på banan genom åren. John är fortfarande en magnifik spelare, hans serv- och volleyspel en fröjd för ögat.Lirade så sent som 2006 med Jonas Björkman i dubbel ute på touren.

John McEnroe upptogs 1999 i the International Tennis Hall of Fame. John rules!

Alfred Adolf Oerter

Amerikanen och diskuskastaren Al Oerter lyckades med bedriften att ta guld i fyra olympiska spel i följd: Melbourne -56, Rom -60, Tokyo -64 och Mexico City 1968!

Al lämnade detta jordeliv den 1 oktober 2007 i Fort Myers, Florida, i en ålder av 71. Frid över honom.

Kuriosa i sammanhanget är att en femte OS-start i Los Angeles 1984, vid 48 års ålder, spolierades av en brusten hälsena. Al hade säkerligen nått långt i och med att hans årsbästaresultat 1983 hade räckt till seger i LA.

Hur som helst, Oerter var den första med att ta guld i fyra raka olympiska spel. Den enda som lyckats kopiera Oerter är en viss Lewis.

Hank the man

Henry Louis "Hank" Aaron valdes 1982 in i Baseball Hall of Fame. Han är den som slagit näst flest homeruns i MBL under sin karriär, 755 stycken. Hanks rekord stod sig i 33 år vilket i sig är en bedrift.

Längre fram i bloggen presenterar jag personen som slagit flest. Uh, spännande. Du kanske redan vet?

Hank spelade fö bl a Indianapolis Clowns (1952), Milwaukee Braves (1954-1965), Atlanta Braves (1966-1974) och Milwaukee Brewers (1975-1976).
“Trying to throw a fastball by Henry Aaron is like trying to sneak a sunrise past a rooster.” — Curt Simmons

Bragden 1972

En av tidernas främsta simmare, Mark Spitz, vann hela sju OS-guld i simning vid sommar-OS i München. SJU OLYMPISKA GULD - nya världsrekord i samtliga grenar - vid ett enda olympiskt spel är ett rekord Spitz är ensam om! Till saken hör att han genomförde 13 lopp på åtta dagar under spelen.
 

I Mexico-OS -68 hade han höga krav på sig själv men "misslyckades" och lyckades bara simma hem två guld och ett brons! Detta ledde till en motivation som världen aldrig skådat. Mark bestämde sig för att träna 2h varenda förmiddag och 2h varenda kväll dag ut och dag in till det var dags för "hans" OS-1972!

Kort efter OS avslutade han karriären 22 år gammal med sammanlagt 9 OS-guld och 23 världsrekord.
 

Mark Spitz, född den 10 februari 1950 i Modesto,Kalifornien, USA, försökte sig på en comeback 1989 med siktet inställt på OS-1992 men han var chanslös på 100 m fjäril mot bl a Biondi och Jager!