Calle har bestämt sig

Läser i Sportbladet att Calle Halfvarsson bestämt sig när det gäller framtiden i skidspåret.

"2034 i Salt Lake City blir definitivt mitt sista OS. Får jag bara hålla mig skadefri så har jag fortfarande mycket kvar att ge".

OS i all ära

Mera sport. OS i är snart över för denna gång men det som jag längtat mest till är starten av Championship. Den långa väntan är över ety det är avspark. Vi gick ju inte upp senast men det är glömt nu. 13.30 smäller det till i vår egen lejonkula Elland Road och det ser jag fram emot med förtjusning och stor förväntan.

På pappret ser vi starka ut, tappat några spelare, Archie Gray har lämnat, dessutom målkungen Summerville. I gengäld har några tunga pjäser kritat på och vi behåller ryggraden Ampadu-Rodon. Nye Bogle från Sheffield United har övertygat i försäsongen. Sedan förväntar jag mig mycket av spanjoren Joseph, 20. Han kan bli guld värd för oss där i offensiven. Jaja. Nu kör vi så det ryker. Portsmouth - kom an.

Avslutningsvis: Det var ju en rejäl båge pakistaniern Nadeem Arshad fick på där i spjutfinalen på Stade de France - käppen ville aldrig landa. 92.97 och nytt OS-rekord med hästlängder. Och mycket riktigt, finska kastbjässar såg ut som statister. Fågelholkar.

Noll

Tre finländare (Etelätalo, Helander och Keränen) i kvällens spjutfinal. Chanserna till en medalj är dock skrymmande små och det bevisade kvalomgången. Det krävs långa bågar av finländarna om man överhuvudtaget ska kvalificera sig till de tre sista kasten i finalen.

Finlands medaljkonto  utgörs av en pinsam rund nolla och i skrivande stund är Finland en spjuttävling från det totala OS-mörkret. Nu måste ett smärre mirakel inträffa. Tsemppiä. Finland - The Country of Happiness.
Tipset i sista sekund: Helander 5:a, Keränen 9:a och Etelätalo 11:a.

Brons i judokan

Går bra för Sverige nu i Paris.1 guld i bassängen av Sara Sjöström,, pistolsilver av Victor Lindgren, + 2 brons i form av Jenny Rissveds (mountainbike) och Tara (bilden). Fler blågula medaljer blir det. OS är bara i sin linda.

Den som jag ändå vill lyfta fram är Tara Babulfath. Hon tar inte bara Sveriges första medalj i detta OS, utan även Sveriges första OS-medalj i Judo någonsin, som 18-åring. En helt magisk bedrift i en av världens tuffaste och mest konkurrensintensiva idrotter. Jag lyfter på hatten!

För Finlands del då? Har inte sett några blåvita deltagare än under dessa spel. Coronan härjar.

Kalle

Nä. Ser mig nödgad att slå på stora trumman. Och en virvel på det. Det här går inte. Det har ju varit lite si och så med den finländska medaljskörden i vintersporterna under de gånga veckorna och av den anledningen  gräver jag mig djupt ner i arkiven. Så får det bli.

Kalle "Sinkko" Jalkanen (på bilden), född i Suonenjoki 1907, ingick i det lag som vann stafetten (4 x10 km) i OS 1936 i Garmisch-Partenkirschen. Det märkliga i hela denna stafettseger var att Kalle, ankaret i laget, debutanten, i misstag råkade spotta ut sina löständer vilket innebar att han var tvungen att vända om i spåret och plocka upp sitt dyrbara garnityr. Och allting föll på plats. Trots incidenten defilerade Kalle in i mål som etta och stort varggrin i det finländska lägret. Snacka om att bita ihop.

Kalle förolyckades i fortsättningskriget (1941), när han trampade på en mina i Kirjasalo, Inkeri, Sovjetunionen.

Frid över hans minne.

Diskusfenomenet Sandra Perkovic

Barcelona 2010, Helsingfors 2012, Zürich 2014, Amsterdam 2016, Berlin 2018 och så nu, igår, på Olympiastadion i München 2022. Ingen annan idrottare har någonsin vunnit samma gren sex gånger i följd i ett EM. Helt osannolikt. Outstanding. Jodå, hon har även två OS- och VM-guld hemma i sitt prisskåp i Zagreb. Får Sandra, 32, hålla sig skadefri och bibehålla motivationen så kan hon säkerligen fylla på sitt CV med ytterligare medaljer av ädlaste valör. VM i Budapest nästa år? OS i Paris 2024?

OS i Peking

 Bojkottar OS i Peking. Kollar på distans hemmavid.

Söndagen den 25:e

Med Stockholmskt mått mätt: Kallt. Minus tio. Och nu på morgonen ute en sväng, rask promenad, efter OS-tremilen. Kom i samspråk med en för mig okänd människa. Tydligen blev någon stoppad av snuten här i natt. Snacket i gång. På väg hem till porten möter jag en kopplad best som visar tänderna, med fradga i mungipan. Jag vänder hastigt bort min blick. Och apropå tremilen, norskan visar att gammal är äldst, defilerar i mål. Sverige tar ännu en medalj av ädlaste valör, i damernas curling.

Three Billboards Outside Ebbing. Missouri. Jag försöker säga det igen: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Hur svårt kan det vara? Skall i väg och kolla in filmen lite senare i dag och då vill jag att titeln sitter!

I lurarna. Listan. Utbudet är kopiöst och varierar mellan varven. Här den senaste uppdateringen:

Shake it OFF - Tim Akers & the Smoking Section

Your House is Burnin' - Janiva Magness

Inner City Blues - Molly Johnson

Keep It Tight - The Haggis Horns

Tush - ZZ Top

Candy Coated Lover - Bootsy Collins, Kali Uschi

Different When It Comes To You - Bruce Cockburn

Night Ride Home - Joni Mitchell

There's No Other Me - Jeff Beck feat. Joss Stone

The Changes - Buddy Miles

Anti Love Song - Shakura S'Aida

Beef Grinder - Lexsoul Dancemachine

Black Dice - Mongo Santamaria

And So It Goes - Sara Gazarek

Morning Sun - Melody Gardot

I can't Stop the Feeling - The Haggis Horns

Kingsize Jones - Eric Burdon

Get Up - Israel & New Breed

Lähme Söidamme - Smilers

Real Funk - Billy Cobham, Buddy Miles, Frank Gambale

Disconnected - China Moss

Death Of A Train - Daniel Lanois

Got To Give Up - Brian Culbertson

A Love That Will Last - Renee Olstead

Narcissus Soaking Wet - Chris Robinson Brotherhood

Sunset at the Veranda - Henrik Janson

Pyeongchang 2018

Jag försöker sopa rent framför eget bo innan jag kastar första stenen men när det gäller precisionssporten curling är jag fortfarande ute och cyklar vad beträffar regler etc men sporten ser onekligen kul ut. Utnämner nig själv till en riktig sopa men lovar bättring till 2022.

Norge! På längden, bredden och höjden. 28 medaljer, varav 11 guldmedaljer. Imponerande. Och än är inte spelen slut på långa vägar. Och Sverige: fyra guld och 3 silver. Svenska damer står för stjärnglansen där borta. Kalla. Nilsson. Öberg. Hansdotter. Tre brons för Finland so far, räknar kallt med några blåvita bronsmedaljer till innan det är över. Det är lite si och så med fästet och glidet.

Femman huvudkanal för OS-sändningarna men det vet ni ju redan.  Expertkommentator Anja Pärsson bäst. Helt enkelt. Snickrar ihop bra intervjuer, engagerad och påläst! Femmans reklaminslag kunde man ju vara utan. Missade inte dokumentären om konkurrenten som knäckte Per Elofsson.

OS- hockeyn avslagen, tycker jag, som mellanmjölk som gått ut. Rätt okay match ändå i går när kära fiender Sverige-Finland möttes i gruppspelsmatch. De svenska grabbarna betvingade de finska dito på ett överraskande nederlag.

SL och OS

Glada miner trots allt. Från och med den första februari kommer man att kunna betala sina SL-biljetter med Swish - i alla fall om man reser med enkelbiljett.

 Apropå snart, om knappt två veckor startar vinter-OS. Spännande. Då får vi väl alla kika lite grand.

Finsk krigare

Paraolympics 2016. Rio. OS-guld. Finland är svältfött på idrottsliga framgångar för tillfället. Ljuset i mörkret stavas dock Leo-Pekka Tähti, 33, som för fjärde gången på raken vann 100 meter i klassen T54. En riktig finsk krigare. Kippis!

Och vad gäller World cup-hockeyn: nu längtar jag febrilt till Izvestia-turneringen (tror den heter så), 15-18 december 2016.

Vardagsserier i augusti

Parkerad på balkongen smuttar jag på frihetens berusande kraft i en nästintill barnslig förtjusning. Blickar ut över den lummiga grönskande skogen. Nedanför snackar grannar i uppsluppen ton, nästan forcerat, i munnen på varandra, om sommarens fantastiska eskapader. Jag är beredd att skriva under. Och om jag riktigt spänner ögonen kan jag skönja ett räddhågset rådjur där bakom några grenar, lite längre in i dungen.

Jag smyger in till de mina, stänger balkongdörren så där försynt som vi gör ibland för att inte väcka uppmärksamhet. Slänger mig i soffan och lyckas roffa åt mig fjärrkontrollen, bara det är ju värt en guldpeng! Zappar förstrött, aningen mätt, bland tv-kanalernas digra utbud, fastnar av någon outgrundlig anledning vid OS-brottningen.

Det är ett märkligt skådespel som pågår där på mattan. Kombattanterna gruffas och knuffar till varandra hårt och hänsynslöst, nästan på gränsen till vad som är tillåtet. Japanskan tappar plötsligt balansen och faller och som på en given signal är amerikanskan över henne. När slutsignalen ljuder står amerikanskan som segrare. Skrällen är ett faktum. Dominanten Saori Yoshida, trefaldig OS-vinnare, som inte förlorat en match på fyra år, kan knappt tro sina ögon. Och det kan inte heller vinnaren Helen Maroulis när de tillsammans står på prispodiet. En bisarr syn. Den ena gråter av en lycka som är total, den andra gömmer sitt ansikte i händerna och är fullständigt förkrossad över ett silver. Ja, det är en skör linje mellan lycka och obeskrivlig sorg, precis som i det verkliga livet, utanför idrottsarenorna, där mången kämpar mellan liv och död.

I en annan del av Stockholm, i en annan vardagsserie, ett diskuskast härifrån, intar Ola Magnell, med bland annat dubbla hjärtinfarkter i bagaget, scenen i S:t Görans kyrka, mittemot sjukhuset. Själv är jag i mina gamla kvarter om man säger: Fridhemsplan. Där har jag traskat runt i mina dagar, kan ni tro! Ordkonstnären och trubaduren Magnell, som jobbat i motvind i nästan hela sin musikkarriär, bjuder på en stämningsfylld stund innanför kyrkans väggar. Föremålet själv för aftonen har i intervju sagt att, ”Vissa människor med dålig självkänsla får en kick av att dissa den som i deras ögon åtnjuter oförtjänt stor framgång. De utvecklar ofta ett fenomenalt väderkorn för andras svagheter.”

Huru som helst, när Herr Magnell river av Innan elden brunnit ut från i mitt tycke suveräna plattan Rolös är tårarna närvarande. Han är en mästare på att sätta ord på känslor, både högt som lågt. Och han retas också med oss. ”Vad vill ni höra för låt?”, utbrister han för att i nästa sekund fimpa av förfrågningar: ”Äh, den kommer jag inte ihåg!” Och när konserten fortskrider har många besökare mage att stiga upp från bänkraden och försvinna ut i Stockholmskvällens kränkta ankdamm, om det är en protest mot Magnells låtval må vara osagt men hur det än är så är det respektlöst.

Tisdag

OS. Fotboll.  Klockan 18.00 är det hejdundrande semifinalfest på helig mark, i fotbollens Mecka Maracanà. Brasiliens damer har charmat värdnationen och tar sig an ett Sverige som mot alla odds vann över USA i kvarten efter stor dramatik i straffläggingen. Själv hade jag svårt att hålla nerverna i styr under nämnda kvart men det gjorde däremot Lisa Dahlquist, "Dalas" dotter, och avgjorde med iskall straff. Imponerande, psykning från Hope Solo till trots och som vi alla vet var det den senare som till slut fick slänga in handskarna!

Givetvis skall jag försöka kolla på matchen. Med andra ord, först Brasilien-Sverige. Den andra semin Kanada-Tyskland startar några timmar senare. Hoppar den.

Landhockey! Mäh. Badminton, för att inte tala om pingis och golf. Gång. Förvånad att inte innebandy är med i den olympiska gemenskapen. Här skulle Finland vara en allvarlig medaljaspirant. Tokyo 2020?

I skrivande stund har spjutkastarnationen i  alla fall säkrat sin första medalj i turneringen, i boxningens lättviktsklass. Mira Potkonen, 35. är namnet för dagen. Vilken valör det blir för henne avgörs senare.

Sedan kan jag inte låta bli att nämna Oskari Mörö, 23. Nytt finländskt rekord på 400 meter häck och semifinalklar. Det nya rekordet skrivs 49.04. Glädjande.

Och från det ena till det andra. Har lyssnat på Ola Magnells "Rolös". Storslaget album.

Sommarpratare jag bockat av: Annika Lantz, Matias Varela, Tom Malmquist, Ove "Doc Forest" Skog, Carola Häggkvist, Kim Källström, Edward Blom och Magnus Uggla.

OS 2016

Inte mycket OS-tittande från min sida, än så länge bör tilläggas. Måhända blir det andra bullar nu på fredag när friidrotten sparkar igång. Fast, det är inte säkert. Å andra sidan, det måste jag faktiskt erkänna, har jag inte kunnat låta bli att följa handbollen. Ja, ni som kikar in här då och då vet att jag är aningen svag för den. Helt klart, en favoritsport.

Brasiliens damer har ju imponerat med tekniskt och frejdigt spel även om det blev en oväntad förlust mot Spanien idag. Och de svenska handbollsdamerna gjorde en strålande insats mot ett favorittippat Ryssland i kväll förlust till trots. Spännande. Handboll är en nagelbitare. Trefilov, Rysslands damtränare, är kanske den mest högljudda personen i Rio för tillfället. Hur orkar den mannen?! Stackars ryska tjejer. Sveriges motsvarighet, Henrik Signell, är aningen lugnare i sin framtoning om man säger. Vi är olika.

Pena

Olympiska sommarspelen (XVIII) hölls i Tokyo mellan 10 och 24 oktober 1964. Om ni inte visste det redan så var spelen de första som arrangerades i ett asiatiskt land. I sammanhanget  bör tilläggas att Sydafrika inte fick någon inbjudan till Japan på grund av apartheidsystemet, Sydafrika var uteslutet ur gemskapen fram till återkomsten 1992.

 

Två guld - nye kanotkungen Rolf Peterson och paddlarparet Sjödelius/Utterberg - blev Sveriges främsta resultat i Tokyo. Sverige hämtade också hem två silver, i brottning, lätt tungvikt och segling 5,5-klassen, samt fyra brons, i bland annat landsvägslopp på cykel.

 

Annars blev olympiaden USA:s med bred marginal (36-26-28). Vidare kan jag ju berätta att tyngdlyftningen blev en sällan skådad parad av forna Sovjetunionen som tog inte mindre än fyra guld. Tyngdlyftningen var en uppvisning av jättekrafter, vars make världen aldrig tillförne skådat.

 

Tokyo fick ju även uppleva Bob Hayes, Abebe Bikila, Yolanda Balas, Vera Caslavska, och så Finlands kraftkarl och spjutkastare Pauli Nevala förstås. M fl.

 

"Kom med i skytteföreningen och lär dig träffa nya människor!". "Åh, jag är så trött, du drar den alltid, du har sagt den tusen gånger, de är inget roligt längre", hörs spridda röster bakom mig. Tål att upprepas, tycker jag.

På bilden har ni Pentti Linnosvuo.  Han sköt till sig ett av Finlands tre OS-guld i Tokyo. Pentti - en av Finlands mest meriterade pistolskyttar genom tiderna eftersom han även pepprade till sig ett guld i Melbourne -56 samt ett OS-silver i Rom 1960. Makalösa manickar.

Vasabördige Linnosvuo deltog även i Mexico -68 med mindre lyckat resultat. Han blev sedan bortröstad av Finlands olympiska kommitté i sina försök att delta i ett sjätte vid München 1972.

Vem som tog de två övriga finländska gulden i Tokyo? Det får ni själva lista ut! Finland flög dessutom hem med två bons.

Vi tar detta med o(s)s

Trampar otåligt på behörigt avstånd, i snedgångna skor. I kulverten, i den gråa zonen. Kråkorna kraxar. Väggarna vittrar sönder och inifrån de lykta dörrarna hörs mummel. Svammel. Dumskallarnas sammansvärjning. Kaotiskt. Det är någonting som inte riktigt stämmer. Allting har gått snett. Nå't lurt. Tosigheters tosigheter. Snälla! Vem skall ta tag i detta, månntro? Hallå! Är någon där? En lysmask lyser upp i avgrundens källare. Vad är sanning, skriker domaren. Konspiration, hörs från åskådarplats.

◙

 

Ja, så klev då den ryska nallebjörnen in och släckte OS-elden. Nu kan vi andas ut igen, kanske inte riktigt alla. Medaljerna har delats ut och till nästa olympiska spel är det fyra år.

 

Vi tittare har pendlat mellan hopp och förtvivlan och om jag skall plocka ut mitt starkaste minne från spelen får det bli Anna Holmlunds mäktiga comeback där på skicrossen. Hennes återtåg på den internationella himlen är någonting utöver det vanliga. Ja, ni känner säkerligen till hela storyn.

 

Andra grejer som poppar upp är ju förstås Teemu Selännes fantastiska framgång med sitt Finland. 43-årige Teemu, med C på bröstet, ledde sitt lag till, en för mig, oväntad bronspeng. Stort! Fällde en tår under prisceremonin. Vill också i sammanhanget nämna  backen Olli Määttä. En ung spelare som fått sitt internationella genombrott i och med den här turneringen.

Från hockeyn höjer jag även på ögonbrynen för Sloveniens framgång tack vare kvartsfinalplatsen. 155 licensierade spelare eller någonting sånt! Otroligt.

 

◙ ◙

Tack för kaffet eller det kanske skall vara vodkan. Idrottsministern i Finland, Paavo Arhinmäki, festade loss utan broms i ren finsk bronstappning och tappade omdömet och alla runt omkring tappade hakan. Tänk er Sveriges dito i samma situation. Hon är kvinna, hon hade fått sparken med omedelbar verkan. Så sant som det är sagt.

Medvedev

Är Putin medvedev om att han är på bild?

Min dagbok

Måndag 18 februari 2002:

Gruppspelet i OS-hockeyn går vidare (grupp D). Ryssland-Finland. Nagelbitare. Laddad till tänderna. I upphetsat tillstånd biter jag sönder kronan i överkäken, den bara ramlar ut på golvet och rullar in under mattan. Döm om min förvåning. Selänne & Co vinner till slut med 3-1 efter periodsiffrorna (1-0, 0-2, 0-1). Finland slutar tvåa i sin grupp. Vackert.

Tisdag 19 februari 2002:

På morgonkvisten en sväng via tandakuten på Sankt Eriks. Kronan i plastburk. Snabbt in. Adekvat vård. Kronan trycks fast med hjälp av dunderlim. Tandraden glimmar återigen om än lite gul. Snabbt ut. Det kostar att ligga på topp. Jag är glad som en lärka.

◙

Kronan sitter fortfarande som betong och imorgon är det så dags för OS-kvartar igen. Och vem möts om inte Ryssland och Finland i en av dem! Bådar inte gott. Imorgon skall jag dock försöka ta kampen med en nypa salt.

OS

Ett av de största ögonblicken i svenska idrottshistoria. Ja, sannerligen. Tänker närmast på Kallas osannolika forcering på damstafetten i lördags. Sa till frugan i soffan att, "Lähteenmäki och tyskan behöver drygt 30 sekunders försprång för att inte Kalla skall hinna ikapp!". De fick "bara" 25 och det har nog inte undgått någon vad som hände därefter.

Jag missunnar inte Sverige guldet. Inte alls. Ställer mig i hyllningskören. Trodde bara inte att Kalla var kapabel till en sådan obeskrivlig, närmast omänsklig, uppåkning. Och oj vad jag hade fel. Svenskan har gett uttrycket käftsmäll en ny dimension. Och upploppet sedan! Urstyrka. Fradgan stod som spön i backen. Det var kattens lek med råttan. Ingenting annat. Och Sverige har aldrig haft en skidåkare som Charlotte Kalla. Och festen är inte slut än.....

- - -

Charlotte Kalla är en skidjägare med svart blick och vita huggtänder. Charlotte Kalla är en skidåkare med skidor som ger henne vingar. Charlotte Kalla är ett svenskt JAS-plan som fungerar. Jakt. Attack. Seger. - DN:s krönikör Johan Esk

 

◙ ◙

Finland. Suomi. Ingen geist och ingen go. Inge glid och ingen sisu. Stolpskott och stolpe ut. Bedrövligt över hela fronten. Två medaljer hitintills - två ynka silver. Lär inte bli fler om nu inte hockeygrabbarna hittar på något övernaturligt. Mycket salt just nu för finska björkar. Alldeles för mycket. Snart är dock spjutsäsongen igång igen och då är allt förlåtet!

◙ 



 

Ständigt påpasslige hockeyexperten Tornberg, på TV3 eller vad kanalen heter, kvittrar och levererar till åhörarna.

 

-" Henke Lundqvist tappar överkroppen!"

 

Å andra sidan. Tur att han inte tappar håret. Lundqvist alltså. Vore ju ödesdigert vad hårreklamen anbelangar.

Vi är här nu

OS i Sotji har pågått under flera dagar nu men den rätta feelingen infinner sig inte riktigt. Är det något fel på mig? Säkerligen.

Medaljfördelningen så här långt är ju inte annat än förväntad. Norge roffar åt sig av de ädlaste valörerna och de andra nationerna får slicka i sig av det som blir över. Smulorna. Kattskiten.

Baron Pierre de Coubertins idé om OS tog fasta på idrotten som fostrande och förbrödrande. Det viktiga var att inte vinna utan att delta, hävdade han. Dessa ideal har dock malts ner till okännelighet.

Den ädla kampen har fått ge vika för kommersialism och korruption och i förlängningen utbredd doping. I och för sig (vi kan korta ner det till iofs) är det här inget nytt. Redan på 1920-talet tog amatöridrottarna emot prispengar och professionell hjälp i form av tränare osv. Fusket har alltid funnits. Det ligger så att säga latent i människans natur, skulle vilja påstå hos oss alla, starkare hos vissa.

Så det är där vi är nu, i Putins vardagsrum. Nästa gång är vi hos någon annan. Ja, om vi får leva och Herren dröjer, som frikyrkopastorer hade för vana att säga förr i världen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av backhopparen  Thomas Morgensterns comeback. Vi hade nog lite till mans räknat bort honom efter det otäcka fallet den 10:e januari. Ja, vi befarade att hans karriär var över, säkerligen cirkulerade dessa dystra tankar i hans huvud också. MEN, så står han där, uppe i backtornet, i Sotji, som om ingenting hade hänt, typ. Vi talar om fysisk återhämtning och obändig mental styrka.

Lyfter även på några babushkor för Jönssons osannolika bronslopp på sprinten. Jag bara frågar, har någon sett något liknande?