Det perfekta tillståndet

Tv.n står på i bakgrunden, nå't skitprogram. Det är kväll i oktober. Mörkret sveper in staden och skogar i tyst dvala. Jag ruskar bekymrat på huvudet och skrattar till. Måste hålla huvudet i schack. Texten ska vara klar till i övermorgon. Det är påfrestande att vara närvarande i verkligheten hela tiden. Någon sa, kommer inte ihåg vem, men jag skrev upp det, i min lilla bok: "Det perfekta tillståndet. Det finns inte. Det perfekta tillståndet är att acceptera nuet."

I detta nu

Hur i all världen? Hur? Hur? Tell me when it's over?  Vi vet inte, och vi borde kanske inte spekulera heller för den delen. Men, vi vill ha ett slutdatum. Till påsken? Knappast. Rusar uppför rulltrappan med andan i halsen, utan att andas. Är nojig. Kan inte tänka riktigt klart. Vart skall allt ta hän? Pressbyrån ligger öde, salladsbaren har stängt. På gatan spatserar spökskuggor med skeva blickar. Och i skyn cirklar fåglar sin vana trogen. Det inger hopp! I den sociala distanseringen.