Humor, om jag får be

För ett par dagar sedan fick jag av en kollega frågan: ”Har du alltid lekt med ord och uttryck?” Ni som har haft turen/oturen att komma i min väg vet givetvis att så är fallet. Min faiblesse för ordvrängeri, halsbrytande associationssaltomortaler, är påtaglig och allt som oftast försöker jag se humor i det mesta. I vissa stunder tar ordlaborerandet helt överhand vilket är svårt att värja sig emot.

Problemet med humor, vilken är alldeles för allvarlig att skämta bort, är att den är subjektiv. Ett och samma skämt är inte roligt för alla. Det är en svårbemästrad balansakt att leverera fyndigheter och lättsamma historier. Ett alltför promiskuöst skämtande kan hos många uppfattas som verklighetsflykt och det är lätt att få stämpeln som oseriös. För andra igen är humor en överlevnadsstrategi som inte får vinkas bort, för hur det än är så är skrattet den närmaste vägen till våra hjärtan. Ådran av humor hos oss är viktig för att härda ut. Ett förlösande skratt hjälper oftast i svåra situationer. Humor är befriande.

För några veckor deltog jag i en gudstjänst och under pågående mässa viskade jag till närmaste bänkgrannar: ”Blir en hel del psalmer ikväll. Hoppas man inte får psalmonella.” Det finns inget som faller mer pladask än ett skämt som inte går hem. Jag bet mig i överläppen medan kyrkorgeln andades mäktig. Som sagt, det gäller att dosera rätt och ha timing. Ja, man måste kunna känna när humor helt enkelt inte passar in. Ibland blir det bara pinsamt. Vid nämnda tillfälle ville jag bara krypa in i bikten och dra ett gammalt skynke över mig.

För att återkoppla till min kollegas fråga ovan: Mina tidigaste minnen av ordlekar i skämtsam tonart härstammar från lågstadiet, i fyran, tror jag det var, när jag på min stränga historielärares uppmaning blev ombedd att inför klassen högläsa ur en bok där ordet urinvånare inte uttalades som förväntat. En billig poäng måhända men det var det värt, då! Gapflabbande klasskamrater. Läraren däremot såg rött. Sedan har jag en massa anekdoter från andra sammanhang men av utrymmesskäl låter jag bli. Det går fler tåg, med eller utan signalfel.

Avslutningsvis anser jag att man kan skämta om det mesta, så länge man skrattar med och inte åt människor. Och kom ihåg: Om man ler så länge man lever, så lever man längre