Anekdotisering

"Felet med memoarer är att folk ljuger så förbannat. Ett annat fel är att de, med några sällsynta undantag, är så olidligt tråkiga. Kan man minnas utan att ljuga? Kan man undvika tråkigheten om man håller sig till sanningen, enbart till sanningen?
Man minns egentligen bara det man vill minnas. Och på det sätt man vill, eller orkar, vågar minnas. Vi värjer oss, med eller utan avsikt. Vi har psykiska försvarsmekanismer för de flesta ändamål. Deras uppgift är att förhindra att vi blir galna. En intressant försvarsmekanism kunde kallas anekdotisering. Vi återger nånting som har hänt, men på ett sätt som framhäver vissa aspekter och tonar ner andra. Vi berättar vår egen story.
Av sånt som kanske har inträffat, eller som vi åtminstone tror att ha inträffat, eller som någon har berättat att har inträffat, skapar vi legender och myter. När vi har upprepat och slipat dem ett tillräckligt antal gånger börjar vi på fullt allvar tro på dem. Anekdotiseringen är fullbordad."

(ur Mina tolv politiska år, fr 2001, Claes Andersson, 1937-2019)

En lycklig mänska

Kikar in där ibland, i Anderssons Hjärtats rum, Valda dikter 1962-2012. Den får mig att stanna till och reflektera över livets sårbarhet, den tunna sköra linjen. Läser (en lycklig mänska):

Idag är jag en lycklig mänska

När jag steg ut på trappan var jag nära att halka och slå ihjäl mig

Mitt balanssinne räddade mig och det var inte första och
troligen inte sista gången

Först och främst är jag lycklig över att jag inte dog

Jag kan också gråta av glädje över att jag inte bröt
lårbenshalsarna

för att finna mig själv liggande på ortopediska sjukhuset

nyopererad med en fasansfull

draglina från mina spikade och gipsade ben

Och de obscena bilder som någon kunde ha klottrat på

gipset medan jag var medvetslös

Det kunde också gått så, att skallen sprack och rann ut

som en storslev med havregrynsgröt

Man skall hålla humöret upp

Jag kunde lika väl ha trillat i en avloppsbrunn, brutit mina

revben, kastrerats, rivit bort näsan eller förblött

Jag vågar inte tänka på det

Mänskan behöver inte mycket för att bli lycklig.

lite tur bara

Livets berg- och dalbana

Ja, ni vet. Det finns dagar när man bara vill sparka av sig tofflorna och dansa i okontrollerbar eufori. Ingenting känns övermäktigt. Sedan finns det andra surdegsinpregnerade dagar där självförtroendet naggas i kanten och man vill sjunka genom jorden, dra något gammalt över sig. Och plötsligt väller solen in igen och skänker läkande medicin.  Livets berg- och dalbana i ett nötskal. Så är det för oss flesta.

Kaffe urdrucket. Utanför klär vinden av träden. Ställer förstrött ifrån mig Khemiris roman Allt jag inte minns. Rännilar av obekväma tankar forsar och borrar i huvudet. Vad brinner jag för? Vad är meningen med livet? Ekar öronbedövande tyst i min skalle. Skrämmande. På väg ut sedan snubblar jag förstås i trappen, grannen klämmer fram ett enigmatiskt leende. Vem är denne granne, förresten? Under alla år har vi bara sagt hej till varandra men inte mer. Märkligt. Utanför soprummet trampar jag på en snigel. Och klockan fortsätter envetet att ticka.

Återvänder till Bokmässan i Göteborg 2015. Fredag morgon. Traskar runt, på jakt efter klokskaper som i bästa fall kan skänka uppbygglighet och lisa för själen. En palett av ansikten flimrar förbi, ser mig förvirrat omkring, munnen gapar som på en fisk. Och det som skulle ha handlat om fokuslandet Ungerns litteratur förvandlas under några timmar till en protest mot det ungerska styret och landets flyktingpolitik. Och lite längre bort, fast på våning två, står kockarnas kock Leif Mannerström och ansar svamp till taktfasta snålvattenrinnande gommar. Bisarrt, på något sätt.

Samma morgon, lite senare, med en skvätt bjudkaffe innanför västen, armbågar jag mig fram till Se Människan-scenen. Claes Andersson, 78, med ett digert cv på sitt samvete, promotar sin nya diktsamling Att leva, att åldras. Naket och utlämnande beskriver han sorgen och glädjen i att åldras. Under de 20 minuter som samtalet pågår berättar han om försoningens process med sin döde far, dessutom om tillvarons ambivalens: ”Ingenting är enbart vackert, skönt, gott och ingenting är enbart ont, svart, mörkt – utan vi lever som sagt i någon slags brytningspunkt hela tiden och människan är dålig på att leva i ambivalens för långa tider.”

Och för att binda ihop det hela kommer jag att tänka på mannen som jag en sen septemberkväll, för ett år sedan, fann i en skogsdunge, liggande på rygg, vid liv skulle det visa sig, omtöcknad och blodig i pannan. Jag lyckades efter många om och men baxa upp honom, och får honom, efter ett bra tag, att orientera sig till tid och rum.

”Vad är det som får dig att bry dig om mig, du?”

”Medmänsklighet.”

Andersson

Claes Andersson, född 1937 i Helsingfors, är till utbildningen specialläkare inom psykiatri. Riksdagsman 1987-99, ordförande för Vänsterförbundet 1990-98 och kulturminister 1995-98.
I sin bok - Mina tolv politiska år - skriver han öppenhjärtligt om frihetskänslan i sin nya tillvaro, att plötsligt få rå om sin tid, om kronisk ångest och ständiga självanklagelser. Rekommenderas varmt.

- Om man är tillräckligt intelligent märker man nog när man blir dement