Ishockey

Ishockey-VM 2018. Såg andra och tredje perioden mellan Sverige-Tjeckien. I båda lagen finns det spelare som försöker spela till sig feta Hollywood-kontrakt.

Whitney Schnuck

Den tyska dramakomedin "Min pappa Toni Erdmann" blev en stor snackis på Cannesfestivalen 2016 och här bjuder jag på en oslagbar scen från rullen. Håll till godo. En bra start på måndagen!

Filmfestival

I backspegeln. Jag återvänder mer än gärna till den nyligen avslutade Existentiella filmfestivalen i Falun (6-7 april), en filmfestival som har arrangerats sedan 2003. Festivalen-17 tjuvstartade visserligen den 5, med förseminarium, och temat Filmmusik - inte bara en känslobärare men det var på torsdagen som allt drog igång på högvarv. På programmet även pubkväll men den kom av sig på grund av olika anledningar! För övrigt, allt i genom lyckad festival.

Under festivalen prickade jag av fyra filmer (The Lobster, Min pappa Toni Erdmann, Her och Hemkomsten) + kortfilmsprogrammet (Ett sista farväl*Regi: Casper Andreas - Min homosyster*Regi: Lie Hietala - Love*Regi: David Färdmar) och jag kan väl säga att inget av det som erbjöds på vita duken föll ur ramen.

Film i allmänhet ger upphov till många intressanta diskussioner, uppmuntrar till dialog. Det som slår mig är ändå hur olika vi människor kan uppfatta  samma saker på så olika sätt och vad som man anser vara bra eller dålig film. Svaret till detta finner man i vilken samhällsklass man tillhör, åldersgrupp etc. Filmen. Livet. En mångfacetterad värld. Fascinerande.

Min pappa Toni Erdmann. För min del den länge emotsedda rullen som jag nu hade möjlighet att ta del av. Jag blev inte besviken. Den handlar om en far-dotter relation där pappan Winfried går in i rollen som den maniskt skojande fejkcoachen Toni Erdmann i peruk, löständer, pruttkuddar, och dyker upp så att säga överallt. Dottern Ines däremot, en hårdhudad karriärist, balanserar sig fram i en dominerande mansvärld. Pappan åker oanmäld till Bukarest, för att där träffa dottern. och använder sig av humorn för att närma sig henne. En riktig höjdare till film. Har ni möjlighet, se den.

Den andra filmen som jag lyfter fram här är den kinesiska Hemkomsten som är en lågmäld berättelse om en familj där mamman, lärarinnan,  Feng Wanuy bor ensam med sin dotter Dandan. När fadern efter många år i fängelse släpps fri, efter kulturrevolutionens slut, återvänder han och förenas med sin familj. Han möts av en hustru som drabbats av minnesförlust. Fadern försöker med till alla buds stående medel att få Feng att känna igen honom. Vackert och sorgligt. Inte ett öga torrt.

PROGRAM 2017

Terrordåd

Dagen efter. Här hade jag för avsikt att dela med mig av en existentiell filmfestival som varade i dagarna två i Falun och jag försöker hålla mig kvar i den starka upplevelsen av sammanhanget.

På hemvägen, i en bil, igår, nås jag av de fruktansvärda nyheterna som utspelar sig på livligt trafikerad gågata i centrala Stockholm, ond bråd död, ondskans vidriga tryne som slagit till återigen. Terrordådet lägger sordin på mina upplevelser från nämnda festival. Mina tankar går givetvis till offren och anhöriga som drabbats av detta ohyggliga - det som också är en del av livets innehåll och det vi kallar för verkligheten.

Återkommer med mina reflektioner från filmfestivalen vid ett senare tillfälle.

Red Army på filmfestival

Ingen har väl missat att Stockholms filmfestival fyller 25 år? Pågår som bäst. Som vanligt ett fullspäckat mångsidigt program, över 200 aktuella filmer från hela världen. Den världsberömda kinesiska konstnären Al Weiwei har erbjudit festivalen en is-skulptur som skådisen Uma Thurman avtäckte tisdagen den 4 november på Norrmalmstorg. Ja, ett hejdundrande filmfestivalfyrverkeri av största dignitet. Ett kalas för varje sinne och smak.

  

 

En film som jag har högt på listan och som jag gärna vill se är Gabe Polskys hockeydokumentär om det sovjetiska ishockeylandslaget som under 80-talet spelade bättre och vackrare än något annat lag, en fulländad hockey i ett parallellt universum. Dock, svårt att få tag i biljetter har det berättats för mig. Jag får ge mig till tåls, i sinom tid dyker den väl upp i en TV-ruta eller något i den stilen. Får se vad jag hittar på?

Är man det minsta intresserad av ishockey - eller bara närtidshistoria i största allmänhet - är "Red Army" ett måste, skriver Mattias Dahlström i festivalprogrammet.

Ja, och det vore mig förmätet, ett sätt att dumförklara er, att räkna upp namnen på de fem herremännen på bilden ovan. Ni kan dem redan, för evigt inskrivna i minnet och hockeyhistorien.