Måndagens text

I skrivande stund, dagen efter den hypade VM-hockeyfinalen, och när almanackan brakat iväg till den 18 maj, riktas blickarna återigen mot forna Sovjetunionen. Och det är inte bara på grund av landets svidande nederlag mot Lönnlöven. Nej.

All världens ögon har ju under en längre tid varit fokuserade på landet i Öst och på Putins stridslystna imperialism där Väst å sin sida tystlåtet tolererar hans aggressivitet som kränker andra länders suveränitet. Jag tänker givetvis på Ukraina, militärens lurpassande vid finska gränsen, intrång i Finlands och Sveriges luftrum och farvatten. Så sent som i februari sköts den välkände Putin-motståndaren, den tidigare premiärministern Nemtsov, till döds inför öppen ridå, alldeles i närheten av högkvarteret Kreml.

Ryssland är med andra ord ständigt i skottgluggen. Den brännande frågan som jag ställer: är Putin en produkt av Ryssland eller vice versa?

Och som ovanpå allt detta inkluderar jag Andrej Zvjagintsevs senaste filmverk Leviatan (jag har i ett tidigare inlägg här på bloggen skrivit om en annan av hans filmer) som jag såg för ett par dagar sedan. Filmens titel anspelar på ett bibliskt sjöodjur som omnämns i Gamla testamentet.

Det är en ödesmättad, korrupt och vodkaindränkt story som regissören målar upp med breda och skarpa målarverktyg och man kan se den som en spegelbild av Putins Ryssland. Filmen har förresten blivit sågad av kulturministern Medinsky som menar att den ger en helt felaktig bild av det ryska samhället. Man kan också se den som en skildring av den lilla människans hopplösa kamp mot överheten, om människans hunger efter upprättelse och rättvis behandling i en värld där din närmaste granne kan vara din fiende.

I korta ordalag och utan att avslöja för mycket kretsar handlingen i filmen kring Kolja och hans familj som bor i ett hus, vackert beläget, i en stad i nordvästra delen av Ryssland, nära Barents hav. Kolja är anfäktad av dryckenskapens besatthet och rycker gärna in som bilmekaniker när tillfällen erbjuds.

En dag beslutar ”den allsmäktige lekande guden”, tillika borgmästaren Vadim, hårt ansatt av kyrkans prästerskap, att expropriera, det vill säga tvångsinlösa, marken för en spottstyver där familjens hus står. Kolja anlitar en advokat till sin hjälp, en gammal barndomsvän, men försöket att stoppa husrivningen går om intet. Koljas flickvän försvinner. Sonen omhändertas. Den nedsupne bilmekanikern lämnas på bar backe och hela hans liv rämnar.

Se den! Den sätter djupa avtryck. Jag lovar.

Återkomsten

När det gäller film finns det alltid något för någon, jag drar paralleller till ett gigantiskt buffébord. Och vi är överens om att filmen som konstform ligger i betraktarens ögon och där av högst personlig att bedöma. En filmupplevelse generar ofta, i gemensamma diskussioner efteråt, i känslan av att det inte alls var samma film man just såg. Så olika kan intrycken vara från en och samma film.
Den ryska filmen med titeln Återkomsten i regi av Andrej Zvjagintsev är en pärla  som fallit i glömska. Fram till för två veckor sedan hade den gått mig obemärkt förbi och därför vill jag inte kalla mig för cineast!  Inte än. Råkade få tag i den av en slump, på vinst och förlust. Nu vill jag lyfta upp den på en given piedestal på filmkonstens himmel. Ja, jag vill slå på stora trumman. Zvjagintsevs mästerverk har cementerat sig fast på min alldeles personliga tio-i-topp-lista över filmer jag sett.

Återkomsten premierades bland annat med Guldlejonet i Venedig 2003 och året där på erhöll den en Guldbagge i kategorin för bästa utländska film. Om jag inte är helt fel ute, så är filmen regissörens debut i sammanhanget.

Filmens handling: Fotbollspelandet avbryts, bröderna Andrej och Ivan rusar hem en eftermiddag, för att i nästa sekund hitta sin far, i moderns sovrum. Var han varit under 12 år? Och vad är faderns egentliga anledning till återbesöket efter alla dessa år i ”karantän”? Hans återkomst i hemsfären, likt en Kristusfigur, blandas med misstro och hatkärlek, främst hos den yngre sonen, Ivan. Fadern visar sin makt, han avskyr svaghet och klagan, och tar med sönerna ut på ett äventyr som varar i närmare en vecka, det som bara skulle bli en helgutflykt. De hamnar på en fjärran ö lång ute någonstans i vildmarken.

Tempot är långsamt, vilket inte förtar helhetsintrycket det minsta, tvärtom; man sugs in i de dramatiska undertonerna som råder mellan den kylige fadern och sönerna. Gestaltningar är magnifikt framförda, närvaron är total.  Och så gott som alla scener är filmade utomhus.  I slutskedet, den med roddbåten i ett dimlandskap, är rent ut sagt filmhistoria!

Det här en film som har många bottnar och genererar många frågetecken. Det kanske inte finns några givna svar till det som utspelas i detta drama. Symboliken där med hopptornet, vad vill den berätta oss? Och det sa jag inte, som för att understryka filmens genialitet: fotot är enastående.