En gång till

Kort resumé: Ställföreträdande samtal. Penningtvätt. Välbesökta presskonferenser. Spekulationer. Hårda puckar. Global uppvärmning.  Klimatångest. System. Omvärldsanalyser. Respektlöst beteende. Tomma tunnor. Floskler. Komiska utspel. Långa bollar. Hämningslös subjektivitet. Extrema situationer. Sprintcup. Måla in sig. Förhandla, inte samarbeta. Överraskande ingångar. Överraskande utgångar. Ut- och inspel. Vindpinat paraply. Eljest. Rävsax. Mediearkiv. Sund upprymdhet. Terrorvåg. Digitaliserade informationslänkar. Hungriga vargar. Skrattande väderhallåor. Språkrör. Ond bråd död. Masstillställningar. Skatteskrapa. Logisk ofullkomlighet. Överenskommelse. Bräschen. Kyckling lever. Frisktandvårdsavtal. Kompromisser. Kontorsforskare. Öppna landskap. Stängda dörrar. Fågelholkar. Fullt hus. Gofika. Uppgörelse. Valanalyser. Vinterutförsäljning. Influencers. Baklås. Förundersökning. Uppburen skådespelare. Mänsklig ring. Åtsittande lycrabyxor. Återvändare. Föredöme. Social kontroll. Förhandlingsläge. Hård Brexit. Hårsmån. Hög angelägenhetsgrad. Gåfotboll. Kärlek. Se där. Någotsånär. I ett nötskal.

Inne ute eller ute inne

Krånglar mig upp alldeles för tidigt. Kräksnö utanför. Morgontoa. Skriver ett sms. Swishar iväg stålar, inte mycket. Bockar av. Dricker en stor kopp kaffe. Svart. Läser några rader ur en bok, hör dom andra sova tungt. En av katterna ligger som en kringla på golvet i köket. Tänder golvlampan i vardagsrummet. Mobilen plingar. Tack. Slår en signal. Finns ingen sådan på det här abonnemanget. Du har nog slagit fel nummer, serru. Tack då. Lägger på.

Musiken. Skivan raspar. 45-varvaren. Atomic Swing, stonemeintothegroove....vänder på steken eller skivan om ni så vill. Den har en Bsida också. Rasp. Jag skakar på huvudet. Hämtar tröjan som jag lagt på en stol i köket. Blir stående en stund. Jag försöker minnas men minns inte. Vad hette nu den där orkestern med dubbelnamn. Ja, jag kommer på det så småningom. That's life. Har dock ingen träningsvärk från gårdagens 3kmsrunda. Bra så. Det var ju ett bra tag sedan sist. Knä't svullnar int'. Kanon. Glad.

Skidtävlingar idag i vanlig ordning. Hela tiden. Varje dag. Falun. Östersund. Och jag vet inte var. Formel 1. Bottas vinner säsongspremiären i Australien. Äntligen en blåvit framgång. Funkar ju tydligen inte så bra i snön. Finska damerna bortplockade i gårdagens skidskyttestafett! Förarglig Leedsförlust. 0-1. Livet går vidare...ser att trollen vaknat på sociala medier. Oroväckande.

Vi höres,

Nytt år

Jag går rosenskinnad ut på torget. Studsar inte fram, precis. Höjer inte mina händer mot skyn och jublar. Nej, det gör jag inte. Osäker. Vad var det som hände där inne på det knökfulla caféet? Fattar inte att folk kan vara så infernaliskt elaka mot varann, om struntsaker. Nej, det gör jag inte. Förbluffande. Ja, jag vet, vi väljer våra strider. Och när jag fortsätter till fots tänker jag "snart framme", "snart hemma". Och det är vinter, sen kväll. 2018.

Amerikat. Krävs tydligen inte mycket för att bli president i det fejkade och trumpiga landet. Inget ont om Oprah Winfrey men efter hennes brandtal på Golden Globe-galan nyligen lyfts hon fram som en möjlig presidentkandidat 2020!

Filmer. Bockat av på min bucketlist: En man som heter Ove (SVT, fr. 2015). Fe de Etarras (Netflix, 2017). Mannen i väggen (Netflix, 2015). Okänd soldat (Bio, 2017) och El Bar (Netflix, 2017). The Fury of a Patient Man (Netflix, 2016).

En enda till

En liten pojke hade nyss lärt sig att räkna och räknade allt som kom hans väg.
En dag satt han i köksfönstret och tittade ut. Det snöade ute, och eftersom pojken inte kunde göra något roligare än att räkna började han räkna snöflingorna som föll på en gren i ett plommonträd nära köksfönstret.
Pojken satt länge och räknade och blev nyfiken på hur många snöflingor som grenen skulle orka bära, och vad som skulle få den att brista. Nu var uppe i 7470 snöflingor, och precis när han räknade till 7471 så brast hela grenen med ett väldigt brak.
Pojken tänkte länge på hur det kom sig att det bara behövdes en enda snöflinga extra för att få den stora grenen att brista. På kvällen satt han med sin mor och tittade på nyheterna. När de var slut tittade han frågande på sin mor och sa:
- Tänk om vi bara är en enda människas goda gärningar från fred på jorden.

Klas Hallberg & Magnus Kull ur Varför växer gräset? (1997)

* *

Uppstart av JVM i ishockey i Buffalo i går. Hann hem till matchen Kanada-Suomi efter en intensiv dag i Nyköping. Kollade de två första perioderna, det finska unglejonlaget var ett nummer för litet och såg  darrigt ut i försvaret, som hade svårt med de snabba kanadensiska spelvändningarna. Såg inte alls bra ut, torsk med 2-4, mållöst 0-0 i tredje. Snappade upp slutresultatet på mobilen, typ det första jag gjorde när jag vaknade i morse. Tolvanen, som jämförs med Patrik Laine, såg blek ut även om han passade fram till reduceringsmålet 2-3. Bättre upp! Nästa: Danmark. 28.12. Klockan 18.00. SVT2.

*

Häromdagen hörde jag uttrycket vila på hanen. Kunde inte låta bli att kolla upp detta och varifrån uttrycket härstammar. Som vi alla vet är hanen den uppspännbara låsdelen på en puffra eller annat handeldvapen, till formen påminner denna om en tupps överkropp, och hane är en äldre benämning på tupp. Att vila på hanen betyder således att man vilar med handen på vapnet redo att skjuta. Uttrycket används idag mest metaforiskt om att avvakta men att hålla sig i beredskap att omedelbart göra något. Ja, jag är nöjd med svaret! Mellan dagarna och raderna.

En kaka till

2017-11-05. Hemma. Bänkar mig framför dumburken, för hur mångte gången i ordningen? Full kalika i rutan. Publikens skratt mycket roligare än clownens yttringar. Hänger inte alls med i svängarna. Är för trött för skämt eller är det ett skämt överhuvudtaget? Kliar mig på näsan och gnuggar mig hårt i ögonen, undviker att lösgöra ögonen från hålorna. Jag är oförmågen att frambringa ett garv. Jaja, ni kan skratta ni, själv gråter jag. Världen går inte under för det eller det kanske den gör.

2017-11-07. En annan eftermiddag. På torget i Fruängen står en man och spricker till ett panikslaget skrik. Varför blir det så här? Mannen står där mol allena och sträcker upp armarna i skyn, känns som om han ber att jag skall se honom, ett skrik på hjälp men jag ignorerar honom, precis som alla andra förbipasserande existenser, stirrar ned i min mobil. Jag hastar vidare till körrepet. Är ute i sista sekund. Inne i värmen. Försöker skaka av mig allt som passerat. Tar en nervkaka.

Blandaren

När jag skriver detta har jag The Magnettes "Pajala State Of Mind" i öronen. Stämningsfyllt. Och vem vet, om några dagar äter vi kanske pitepalt på någon sylta uppe i norr. Himmel och pannkaka, ingen omöjlighet att vi åker på varsin Epa-traktor genom obygden, utan slips undan knott. Det vet man aldrig!

Igår kväll. Kvällsstillhet. Oändligt vacker kväll. Juli. Semestermånad. Annat var det tidigare på dagen. I trängseln. På bussen över Västerbron. Främmande ansikten fastklistrade på fönsterrutor. Existenser i olika ärenden. Barnskrik. Härjad förälder. Slutligen, i Vasaparken, hamnar vi på ett överfullt fik. Har gjort resan många gånger. Sedan skall det dröja, klockan hinner bli ca 03.00 på morgonen innan jag faktiskt kommer fram till själva sömnbiten.

I tvättstugan. Handdukar enbart. Kan det där, har gjort det förr. 60 grader. Fixar sånt galant. Drar mig till minnes den där gången, för några år sedan, när jag stod där med ryggen på torkskåpen. Plötsligt, från ingenstans, dyker en drogad person upp i stugan och jag hamnar så att säga i en knivig situation.

"Va glor'u på? Du, jag hacka ner en snubbe en gång, i Jakan, utanför den där krogen va den nu heter. Ja' skaka galler sen. Nu blir'u  skraj, va?"

Drog sedan lika kvickt som han dök upp. Själv blev jag stående kvar, på darrande ben och svettpärlor i pannan. Tänkte, "bäst att inte sticka upp för då kan någon sticka ner en."

Kvällning. Vinterviken.

Livet

Mot tv:n. Frankt zappandes. Fascinationen över småglin som knappt lämnat blöjstadiet är enorm. I ett huj slänger de ihop värsta brakmiddagen inför Leffes kritiska och såsiga ögon. Det sörplas, slamras. Kommenteras. Gott. Det darras på manschetten. För mycket salt. Tävling på bästa sändningstid. En tio-åring röstas bort och gråt och tandagnisslan därefter. Rätten blev fel. I en såsduell kan man kan bli redd för mindre, samtycker vi.

Sedan är det brudjakt på en tropisk ö, på en annan kanal. Naken-dejting. Finns tydligen inget dåligt väder utan bara naken hud. Paren letar efter äkta kärlek och klär av varandra med blicken. Och i himmelska rörelser glider de tillbaka in i mörkret men vi tittare får inget se men vi vet ändå så väl att det ordnas landgång. Studsmattehoppning! OMG.

På en tredje reklamkanal spelas ishockey. Kedjeformationerna är så kritvita att mjölk har mer färg. Uddlöst, förutsägbart och fantasilöst men matchen spelas, en i raden. Ett lag går segrande ur kampen. Tre poäng och utanför sveper mörkret sin kappa över oss. I soffan sitter vi tätt tillsammans. Det känns bättre om en stund.

Och nere på byn river någon sina fingrar blodiga, i jakten på tak över huvudet. På de så kallade gatorna under himlens oändliga valv. Hetsigt vanvettigt skrikande. En bräcklig själ med urholkade ögon som tappat all sans och vett, där tårar blivit till glas. En människa som hatar att hata. Vem är det som lyssnar till hennes rop?

Nästa dag. En snabb sväng till närmsta snabbköp. Sätter på mig masken. Katterna måste ha mat. Och jag kommer ihåg besöket på en restaurang i city, i en lokal full av speglar. Som igår. Stämde upp i Klagan. Odiskade gafflar. Lortiga glas. Mitt ansikte krampade. Idag fnyser jag åt händelsen. Det var ju inte så farligt. Hesa måsar hovrar över min glansiga flint. Efter middagen.

Stenmark och andra funderingar

Jag är inte tokig i duvor. Tvärtom skulle jag vilja säga. Fragment av besynnerliga yttranden övervinner min sömnighet. Jag är klarvaken. Och jag tänker lite på gårdagens idrottsliga händelser. Och i nästa sekund rymmer min hjärna ingenting annat än den där eländiga oavgjorda matchen på Elland Road....I ögonvrån, ute på gårdsplanen, ser jag "den där lymmeln" igen. Av lösryckta meningar har jag uppfattat att lymmeln och hans gelikar har tokerier på gång men när allt kommer omkring skall man inte tro på allt skvaller. Skit samma, uttryckte sig en flyktig bekant häromdagen

Hittade äntligen den där boken som jag varit av med under en längre tid. Blir glad för småsaker. Skrotar just nu runt på nätet och läser om tågresan som blev en mardröm för SVT-profilens familj. En skakande skildring. Trauma. Ger mig även i kast med Kevin-fallet. En dokumentär sänds inkommande onsdag, en serie i tre delar av Dan Josefsson.

* *

*

SHL. Sicken finalserie det blev till slut. Frossbrytningar. Dramatiken saknades inte och vilket tempo sedan. Hockey när den är som bäst. Grattis HV71.

Eftermiddagen

Något gnager mannen som sitter där på bänken, alldeles ensam, i septembereftermiddagen. Ser honom ofta sitta där, på samma ställe, på den där bänken. Jag säger hej i vanlig ordning men ingenting mer. Jag kan se att tårar bryter fram ur hans stora ögonvitor. Vad kan det vara? Vad kan det vara som gnager i hans själ. Vem är han, egentligen? Vad fattas honom? Jag kan väl inte veta om jag inte frågar! Fortsätter hemåt. Till mitt och de mina.

TT

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

- Tomas Tranströmer

Ingenting är sig likt

   

Kvällen är sen, alldeles för sen. Det är midnatt. Klockan slår tunga ödesmättade slag. Bläddrar förstrött i en tidning för att hämta inspiration till bloggen. Fastnar vid en annons som berättar att musikalen Sällskapsresan har smygpremiär den 8:e september, på Chinateatern. I Stockholm. Vem minns inte den bortkomne Stig-Helmer Olsson? Berra? Av någon outgrundlig anledning känner jag rodnaden sprida sig över mina kinder, öronen hettar. I nästa sekund går luften ur mig. Regnet smattrar mot fönstret. Ögonlocken fladdrar tunga och jag somnar sedan snabbt.

Och morgnarna avlöser varandra i expressfart. Vårdagjämning. Påsk. Sommartid. Vi skriver april. Det envisa vintervädret vill inte släppa greppet. Solen bryter dock fram med jämna mellanrum vilket inger hopp. Fredagmorgonens (läs 1 april) ymniga snöfall får oss som bor i Stockholmsområdet att tappa fattningen. Vi befinner oss i chock för ett kortare ögonblick.

Våren är dock i antågande, tydliga tecken kan skönjas. Nu blommar det och innan vi vet ordet av lurar uteserveringspremiär runt hörnet. Och i TV4:s kvällsnyheter härom veckan avfyrade programledaren, sängkammarblickskt, en övergång i stil med: ”Terroristattacker eller icke. Vädret engagerar oss hur som helst. Hur blir helgens väder, Sofie?”

Och så sitter vi där igen, bänkade, förväntansfyllda, och slickar oss om munnen, framför veckans höjdpunkt, fredagkvällens nervkittlande danstävling, med vinboxen i ett krampaktigt grepp och öser galla över de dansande deltagarna. Med rödvinsplutande munnar och full fokus skriker vi oss hesa och stampar förnedrade i golvet över par som blir utröstade. Till råga på allt elände, ännu en ur den där Wahlgrenska klanen behagar delta i svängomen vilket får promillehalten att ytterligare skjuta i höjden och blodet att koka.

Och för att återkoppla till TV4:s kvällsnyheter och de avskyvärda jihadistattackerna världen över så sa vår statsminister i ett tal, kort efter Brysseldåden att, ”Vi kommer att göra allt som krävs, allt vi kan, för att detta inte ska hända här.” Han sa även, i samma tal till nationen att, ”Det finns inga indikationer om kopplingar till Sverige.”

Det sista uttalandet är besynnerligen naivt, tycker jag, när man betänker att många unga jihadister utbildats i terrorns tjänst d v s under IS-flagg och nu återvänt till Sverige och befinner sig mitt ibland oss, här och nu, 2016, kapabla att urskillningslöst slå till mot vårt demokratiska samhälle och ta med sig hundratals oskyldiga, unga som gamla in i döden. När som helst och var som helst.

Vi kan inte likt programledaren bagatellisera terroristattacker med väderprognoser.

Jetlaggad

På lunchen smyger jag omkring i en livsmedelsbutik. Årets dagstidning, löpet, skriker: kungens hemliga samtal med Claes Elfsberg. I samma tidning, även det på förstasidan, fast i en mindre ruta, listar Laila Bagge tre saker i ett kinderägg: testamentet, Anders bröllopserbjudande och värsta mardrömmen. Jag kan knappt bärga mig men jag låter dessa saker bero. Ibland vill jag bara inte veta. Jag lägger locket på. Ger en peng till en medmänniska. Kostar inte på. Check.

Fortsätter min promenad i den grumliga svenska ankdammen. Känner mig jetlaggad av sommartiden. Tiden är ur led men jag gör ingen fjäder av en höna. Tvärtom skulle jag vilja säga. Kalkon. På parkeringen får en medmänniska tuppjuck. Jag förvandlar mig själv till en struts och gömmer mig bakom ett galler. Kalla det gärna för ett spel för gallerian. Kastar inte pärlor för svin. Hundväder. Jag är inte uppeggad. Alls. Det minsta.

Man borde

Vid frukostbordet. En tidig, en alltför tidig morgon, där natten genomlidits av grannens skällande byracka.
-"Vi borde kanske ta en sväng till Jurva när vi ändå är i farten och i krokarna."

Likadant i en loppisaffär härförleden. Vi hade knappt hunnit ut därifrån, jag nickande, eftertänksamt och en aning uppspelt.

-"En loppisaffär borde man kanske ha!"

Samma dag, fast lite senare, kom en frän HD glidande förbi vilket fick mig att utbrista: -"En sån borde man ha, hoj, alltså."

Helt klart. Man borde göra det ena och det andra, helst också det tredje. Ja, man borde skriva en bok, resa till Tanzania, Zanzibar, Central park. Gå med i Miljonlotteriet etc. Man borde rycka upp sig helt enkelt, få tummen ur.

Nå, för att återvända till frukostbordet.

-"Borde å borde. Man borde. Man borde hela tiden och i ett kör. Det är den mest frekventa frasen som kommer ur ditt gap. Du tjatar hela tiden. Bestäm dig någon gång. Fatta ett beslut, sluta tjata!"

Ja, man borde kanske det. Sluta tjata, alltså. Mitt tjat och min obeslutsamhet förgör min omgivning. Borde kanske omsätta tankarna till praktisk handling.

Kort därefter, beslöt jag mig för att hoppa över en tredje mugg svart kaffe. -"Jag borde sluta med kaffet",säger jag, men bara inne min skalle.

(Bilden här har inget med texten att göra, egentligen.) 

I korta nötskalsklyftor

Kort resumé. Elaka förtal. Ställföreträdande samtal. Excess i grubbleri och spekulation. Grillvendettor. Osande diskussioner. Näthatande fula fiskar. Personliga floskelartade uttryck. Komiska utspel. Långa oadresserade bollar. Hämningslös subjektivitet. Extrema situationer. Överraskande utgångar. Balansakter. Masstillställningar. Svindlande höjder. Främmande rysningar. Vindpinat paraply. Stekta sparvar. Sund upprymdhet. Husbilsmarodörer. Cykelbyxor. Intellektuella former av fariseism. Skrattande väderhallåor. Kränkta semesterfirare. Logisk ofullkomlighet. Moder Jord. Se där. Någotsånär. Ett nötskal. Hur var det nu? Den som artar sig till nässla bränner tidigt.

För övrigt är det förträffligt. Smakat på Köpenhamn i dagar fyra.

Morgon

Morgon. Och livet är här och nu. Stockholm är lamslaget. Rulltrapporna är ur funktion och pendeltågen står i det närmaste still. Snart vill ju ingen ner dit i underjorden och kötta, knappt någon som pallar med att tjuvåka längre. Och bussen vi åker i ramlar snart sönder. Sätena, dörrarna, Ja, allt sitter löst. Chaffisen också, kanske.

Men, det är som det är. Naturen sträcker på sig, den gör sig beredd att ta sig an våren med öppna servetter och den kommande sommaren. Och morgonkaffet smakar gott. Jag är nöjd. Tänker på den där rubriken: man somnade i segelbåten, vaknade i vassen. Jag längtar till havet! "Nä, det är nu man skall vara i fjällen!", tillskyndar någon.

En annan onsdag

Vilket hundväder. Inte en katt är ute.

-

Jag började som murare men de hade inget bruk för mig så jag blev politiker i stället. (Torsten Nilsson, 1905-1997).

-

Han kan skjuta, han kan dribbla, han kan nicka - men han passar inte.

-

Det finns dagar. Och så finns det - DAGAR.

-

Skrällarnas handbolls-VM. Polen och hemmanationen Qatar till semifinal. Ja, jag säger då, det. Och så en näve handbollsvigt munläder ovanpå allt detta:

*Sätta försvararen i fel hål. *Alibispelar. *Falska checkar. *Övergångsspelare. *Halv japanare. *Falska rörelser. *Osynliga rundgångar. *Köttmur av cement. *Skitkast. *Juniorstraff.

Första onsdagen

Det är onsdag, alltså. Ägnat mig åt dagdrömmeri allt för länge nu. Sålunda. Jag försöker landa i det vardagsnära, det påträngande promenerar i obetydligt snöfall. Utanför. På vägen hem, två unga lymlar står och hänger vid kiosken. Vad har de att säga varandra? Inne på apoteket hamnar en rödnäst flintskallig man före mig i kön. "Snötäcket är inte alls tjockt i år", säger han. "Nä, och inte isen heller." En rollator kör över min vänstra fot. Händer ibland. Klacksparkande kölappsleende.

Kan inte blunda för fakta. Jag kan fortfarande inte släppa taget om Williams Stoner. Jag lever länge kvar i den, med den. Länge. Precis som med Still life. I en bladvändande vardagsserie.

salminen

Allt är stilla

-"Vad är det? Är du arg?"

Jag svarar inte.

-"Du borde gå och lägga dig, kvällen är sen."

Jag sitter kvar orörlig framför datorn med ett tomt ark ironiskt stirrande på mig. Varje spår av ord har utplånats. Jag stirrar in i: INTET.

Allt är stilla. Avstannat.

◙

 

Tänker på den där kyrkoherden, pastorn. Han som skall köpa ny bil, han vill väl ha en med lite prästanda.

Ingenting har hänt

Blicken löpte långsamt över skogsbrynet, men där fanns ingen. Ingenting rörde sig, ingen stod där. Inga ljud hördes över trakten. Det var ingen i vägen. Ingen iakttog mig. Inga träd växer till himlen, tänkte jag. Plockade fram penna och skrev i min svarta bok:

0-2. Fiasko.

Sedan traskade jag vidare, som om ingenting hade hänt.

I den virvlande höstvinden

Singlande höstlöv. I mångfaldens skiftande färger. De dansar runt oss, fulla av liv. De lever ett eget liv i den vilda vinden. Några faller genast till marken och klibbar sig fast under en sko. Vi trampar på dem och släpar med dem i smutsen utan att desto vidare reflektera över det. Vi går på. Och inom kort skall allt sopas undan med hjälp av riklig snömängd.

På skolgården, i snålblåsten, byter idolkort ägare, några spelar fotboll, andra hoppar hopprep som om det vore sista dagen i deras liv. En till synes, på ytan, gungande och tillåtande miljö. Tysta överenskommelser och knivskarpa blickar.  En liten klick står utanför och tittar uppgivet och förnedrat på. Utsorteringen av människor sker redan i unga år.

Utanför Coop, han sitter där, vareviga morgon, med pappersmuggen och försöker skramla ihop till brödfödan. Han vädjar desperat om några extra kronor som kan skänka honom ro och en strimma av hopp, allt medan vi rusar förbi, i vår egen slutna värld, stressade med fulltecknade almanackor och skållhett kaffe. Vi har inte tid, det skaver. Det passar inte in i vår världsbild. Sverige – i ett land där alla skall må bra.

Och på Centralen är ännu ett tåg försenat. Det är lätt att spåra ur och skena iväg med tankar och förnuft. Det är svårt att vara människa. Vi värderas efter våra prestationer, det är inget nytt. Vi försöker passa in i normen, få ett kvitto på att vi duger. Det är en hets och en ständig jakt efter att få bekräftelse. En fullkomlig och hänsynslös strävan efter att bli ”normaliserade”. Vi är ju bara människor av samma skrot och korn, ja, av samma kött och blod.

Och när allt kommer till kritan känns det futtigt att i ett välmående land som verkar ha allt diskutera tiggarnas existensberättigande, för att nu ta ett exempel ur högen. Hur orkar vi? Kan vi lägga energin på någonting annat istället? Imorgon kan det vara din tur eftersom livet inte alltid är säkert utstakat. Det är en skör tråd och allt kan förändras över en natt. Vad vet du om din nästa där du sitter i din skyddade och kaffedoftande verkstad, med sju sorters kakor upp över öronen.

Och om sanningen skall fram så är det är inte lätt att få kontakt med andra, komma in i en gemenskap, inte ens för människor födda i detta avlånga land. Vi verkar inte speciellt intresserade av varandra längre. Vad kan det bero på? Måhända är vi så skeva i vårt tankesätt att vi är beredda att omfamna varandra bara om vi är stöpta i samma form. Allt medan löven ringlar ner och kylan biter tag i kind och ben. Och vad är väl ett höstlöv?