En kaka till

2017-11-05. Hemma. Bänkar mig framför dumburken, för hur mångte gången i ordningen? Full kalika i rutan. Publikens skratt mycket roligare än clownens yttringar. Hänger inte alls med i svängarna. Är för trött för skämt eller är det ett skämt överhuvudtaget? Kliar mig på näsan och gnuggar mig hårt i ögonen, undviker att lösgöra ögonen från hålorna. Jag är oförmågen att frambringa ett garv. Jaja, ni kan skratta ni, själv gråter jag. Världen går inte under för det eller det kanske den gör.

2017-11-07. En annan eftermiddag. På torget i Fruängen står en man och spricker till ett panikslaget skrik. Varför blir det så här? Mannen står där mol allena och sträcker upp armarna i skyn, känns som om han ber att jag skall se honom, ett skrik på hjälp men jag ignorerar honom, precis som alla andra förbipasserande existenser, stirrar ned i min mobil. Jag hastar vidare till körrepet. Är ute i sista sekund. Inne i värmen. Försöker skaka av mig allt som passerat. Tar en nervkaka.

Nyckel

Nyckeln skall hänga på kroken men nu gör den inte det. Nyckeln är borta men kroken är kvar. Jag föredrar nyckeln, inte kroken. Drar andan. Sticker huvudet under kranen och klunkar i mig vatten. Kallsvettig. En nyckel satt eller rättare sagt hängde på en krok  och jag funderade på tillvaron. Vad hade jag för braller på mig igår? Var befann jag mig när jag insåg att nyckeln inte hänger på kroken? Vem har snott den? Hallå!

Tänker på den där regeln som de flesta lär sig redan som barn: När du blir riktigt arg, räkna först till tio innan du gör något.

Visst. Fånigt. Har räknat till hundra nu. Nej, jag är inte arg och inte ett barn. Frustrerad. Avlägsnar sketen krok från vägg. Så där, ja. Senare hittar jag generat nyckeln i min väska. Koll.

-"Du beter dig omoget!", säger mina närmaste.