Helt apropå

För några månader sedan, på lunchpromenaden, bar det sig inte bättre än att jag hade tillfälle att snacka lite grand med Marie Göranzon, helt apropå, på Torkel Knutssonsgatan. Glömde mitt i allt att nämna för henne att jag för ett antal år sedan, på lilla Dramatens toalett, stått sida vid sida med hennes man Jan, och lättat på trycket vid rännan. Tyvärr har jag inga bildbevis/selfies från nämnda möten.

Ser ut

 

Ser ut. Som jag gör. I ett fönster ut mot världen. Funderar. Verkar bli en fin dag, kanske en lunch i skugga men hur som helst. Det som skrämmer mig på riktig, det som får håret att resa sig i nacken är när vuxna människor sprider sitt hat mot ett barn som engagerar sig och vågar ta ställning. Då är det patetiskt. På riktigt!

Mera mat

Det nalkas lunch och ambivalensen är härskande. Ja, dessa ständiga livsavgörande beslut: Ost & Skinkpaj eller Bacon & Broccolipaj? Inte lätt. Sak samma, sa någon. Till 99 % har väl de två pajerna samma konsistens och smak. Spänningen är olidlig. Eventuellt att jag funderar på valet till ett senare tillfälle och placerar läckerheterna tillbaka i frysen. Det är en dag i morgon också.

Lunchlådan

Dagens medhavda lunchlåda:

En bit hemlagad pizza med 4 feta ansjovisbitar.

"Tyvärr fick jag inte med mig ananasringarna och kasslertärningarna. Hade varit gott men det här får duga"

PS! Jag är inte ägaren till denna smarriga anrättning.

Jetlaggad

På lunchen smyger jag omkring i en livsmedelsbutik. Årets dagstidning, löpet, skriker: kungens hemliga samtal med Claes Elfsberg. I samma tidning, även det på förstasidan, fast i en mindre ruta, listar Laila Bagge tre saker i ett kinderägg: testamentet, Anders bröllopserbjudande och värsta mardrömmen. Jag kan knappt bärga mig men jag låter dessa saker bero. Ibland vill jag bara inte veta. Jag lägger locket på. Ger en peng till en medmänniska. Kostar inte på. Check.

Fortsätter min promenad i den grumliga svenska ankdammen. Känner mig jetlaggad av sommartiden. Tiden är ur led men jag gör ingen fjäder av en höna. Tvärtom skulle jag vilja säga. Kalkon. På parkeringen får en medmänniska tuppjuck. Jag förvandlar mig själv till en struts och gömmer mig bakom ett galler. Kalla det gärna för ett spel för gallerian. Kastar inte pärlor för svin. Hundväder. Jag är inte uppeggad. Alls. Det minsta.

Tandpetare

I går. Efter en lunch som intogs på McDonalds i Söderort fortsatte jag färden och styrde kompassen riktning Östermalm.Således, klev av där med en smygande irritation över att matrester hade fastnat i övervåningen, jag har en ficka där. Helt sonika traskade jag småsvettig in på restaurang på Birger Jarlsgatan för att förhoppningsvis erhålla lindring för min uppkomna belägenhet. Jag frågade stressig personal om det möjligtvis fanns en chans att jag kunde låna en tandpetare. Och det visade sig inte vara några som helst problem.

-"Ni får tillbaka den alldeles strax"

Personalen i fråga, en kvinna i medelåldern, tittade förskräckt på mig, som om jag hade släpats in med katten.

-"Nej, nej, du kan gärna behålla den!"

Häst eller kolera

"Vi kan väl passa på att äta lunch på IKEA när vi ändå är där", spottade jag ur mig vid frukostbordet i helgen.
-"Aldrig i livet! Jag vägrar äta hästkött", svarade 10-åriga dottern å det bestämda.

Varifrån får hon allt?

Kebab med långa öron

Avnjöt en kebab i bröd häromdagen. Lunch. I allsköns ro. Vid bordet bakom mig satt en kvinna och en man och samtalade över varsin kebabtallrik med pommes frites. Inte mer med det. En helt vanlig dag helt enkelt. Magar mättas och ämnen avhandlas.
Plötsligt spänns mina öron och jag får ta del av följande:

-"Jo, du Martin, jag brukar aldrig gå bakom ryggen på folk men Ove är en fullkomlig skitstövel. Han lyssnar aldrig på vad jag säger. En misslyckad självupptagen idiot, det är va han är. Jag har även hört att han skulle vara otrogen mot sin fru, han hade visst varit på nån Tallin-kryssning förra veckan och då vet man ju vad som kan hända!"
-"Va, är det sant Kerstin. Jag har aldrig tänkt på det där men när du säger det så. Ja, han verkar vara falsk, ingen man litar på direkt. Har också hört det där om att han byter kvinnor mest hela tiden, hehe. Där ser man! Då är det sant alltså och inte bara ett rykte. Ja, jag säger då det, hahaha. Vi hoppar kaffet, va".

Lättare lunch

foto: Erik Lindahl

Hungry For The Blues. En soppa i blå toner. Inte spik direkt, snarare rullande sten. Uppvärmning.

Med majestätisk värdighet intog Muddy Waters, eg. McKinley Morganfield, en lättare lunch på Bel Air Hotel i Haag 1980. Bara ett par timmar senare framträdde han inför tusentals personer på North Sea Jazz & Blues Festival.

FOTOSIDAN