Terrordåden

I efterdyningarna av allt det fruktansvärda som hänt, tänker främst på Barcelona och Åbo, så måste livet ändå fortgå hur smärtsamt det än är. Min förhoppning är att diskussionerna framöver inte blir hätska och polariserade men risken är överhängande. Dock, vi får inte låta oss provoceras att skapa motsättningar mellan olika nationaliteter.

Hassan Zubier, Märsta, som hamnade mitt i kaoset där på Salutorget i Åbo, och som stod upp mot gärningsmannen och själv blev knivskuren säger sittande i rullstol:

"Det här är en individ, det här är inte ett folkslag, det är inte ett land, det är inte en religion, utan det är en människa som gjort det här. Vår värld har blivit extremt mörk, extremt främlingsfientlig. Det här måste sluta. Vi är människor som måste bry oss om varann."

Ingenting är sig likt

   

Kvällen är sen, alldeles för sen. Det är midnatt. Klockan slår tunga ödesmättade slag. Bläddrar förstrött i en tidning för att hämta inspiration till bloggen. Fastnar vid en annons som berättar att musikalen Sällskapsresan har smygpremiär den 8:e september, på Chinateatern. I Stockholm. Vem minns inte den bortkomne Stig-Helmer Olsson? Berra? Av någon outgrundlig anledning känner jag rodnaden sprida sig över mina kinder, öronen hettar. I nästa sekund går luften ur mig. Regnet smattrar mot fönstret. Ögonlocken fladdrar tunga och jag somnar sedan snabbt.

Och morgnarna avlöser varandra i expressfart. Vårdagjämning. Påsk. Sommartid. Vi skriver april. Det envisa vintervädret vill inte släppa greppet. Solen bryter dock fram med jämna mellanrum vilket inger hopp. Fredagmorgonens (läs 1 april) ymniga snöfall får oss som bor i Stockholmsområdet att tappa fattningen. Vi befinner oss i chock för ett kortare ögonblick.

Våren är dock i antågande, tydliga tecken kan skönjas. Nu blommar det och innan vi vet ordet av lurar uteserveringspremiär runt hörnet. Och i TV4:s kvällsnyheter härom veckan avfyrade programledaren, sängkammarblickskt, en övergång i stil med: ”Terroristattacker eller icke. Vädret engagerar oss hur som helst. Hur blir helgens väder, Sofie?”

Och så sitter vi där igen, bänkade, förväntansfyllda, och slickar oss om munnen, framför veckans höjdpunkt, fredagkvällens nervkittlande danstävling, med vinboxen i ett krampaktigt grepp och öser galla över de dansande deltagarna. Med rödvinsplutande munnar och full fokus skriker vi oss hesa och stampar förnedrade i golvet över par som blir utröstade. Till råga på allt elände, ännu en ur den där Wahlgrenska klanen behagar delta i svängomen vilket får promillehalten att ytterligare skjuta i höjden och blodet att koka.

Och för att återkoppla till TV4:s kvällsnyheter och de avskyvärda jihadistattackerna världen över så sa vår statsminister i ett tal, kort efter Brysseldåden att, ”Vi kommer att göra allt som krävs, allt vi kan, för att detta inte ska hända här.” Han sa även, i samma tal till nationen att, ”Det finns inga indikationer om kopplingar till Sverige.”

Det sista uttalandet är besynnerligen naivt, tycker jag, när man betänker att många unga jihadister utbildats i terrorns tjänst d v s under IS-flagg och nu återvänt till Sverige och befinner sig mitt ibland oss, här och nu, 2016, kapabla att urskillningslöst slå till mot vårt demokratiska samhälle och ta med sig hundratals oskyldiga, unga som gamla in i döden. När som helst och var som helst.

Vi kan inte likt programledaren bagatellisera terroristattacker med väderprognoser.

Påskvädret

Övergången där i TV4:s nyhetssändning. Igår, med sängkammarblicks-Anna. Med darr på rösten tittar hon djupt in i kameran och in i våra dunkla vardagsrum:

"Terroristattentat eller icke. Vädret engagerar oss ändå. Ja, hur blir det svenska påskvädret, Sofie?"

Finns bara dåliga kläder eller enbart dåligt väder. Hur som helst blir det alltid sådan uppståndelse i påsketider.

Terrorvåg

Med uttänjd magsäck, som ett resultat av dignande julbord, mellandagarnas tvångsmässiga och rituella småätande, och som inte det vore nog, nyårsaftonens festliga partyinramning, konstaterar jag tacksamt att den långa ledigheten är över. Belåtenheten är stor.  Jag blickar förnöjsamt ut genom vardagsrumsfönstret och ser marken pudrad med nyfallen snö. ”Men, det här smälter bort, skall ni se, fortare än kvickt”, underrättar jag snabbt snöglada familjemedlemmar.

Nyåret hade knappt inletts när ännu en moskébrand härjade, denna gång i Uppsala. På juldagen totalförstördes en liknande byggnad i Eskilstuna där dessutom polisen missade att ta vittnesuppgifter! Bara några dagar därefter antändes en källarmoské i Eslöv. Med andra ord, 2015 började lika fruktansvärt som 2014 slutade. Och på diverse sociala medier flödade och flödar fortfarande skadeglada kommentarer över dessa hatbrott/mordbränder.  Var finns hjärtat? Är inte detta också en form av terror?

Och så de bestialiska terrormorden i Paris förra veckan. En krigszon. Fördämning. Och det var bara en tidsfråga att någonting sådant här obeskrivligt skulle inträffa, och kanske inte alls så förvånande att det var just satirtidningen Charlie Hebdod som drabbades, en tidning som mer än någon annan gjort provokationen till sitt kännetecknande, i en demokrati, där sekulära och religiösa skall leva sida vid sida i försök till ömsesidighet och respekt.  Det är den, yttrandefriheten alltså, som är de extremas värsta mardröm.

Och samtidigt, när detta skrivs, mejar islamistgruppen Bokom Haram ner tusentals människor, i gränsstaden Baga nära Nigeria. Å andra sidan, härjningar och mördandet ligger allt för långt borta i från oss för att vi skall orka bry oss? ”Låt dom hålla på, så länge dom inte kommer hit!”, vräkte en medtrafikant ur sig härom dagen.

Avslutar blogginlägget med att citera journalisten Nicolas Kristof, som i går (läs 12 januari) hade en kolumn i en av våra större dagstidningar: ”Låt oss fördöma terrorismen, förtrycket och kvinnoföraktet i den islamiska världen – och överallt annars. Men låt oss se upp så att vi inte möter terroristernas intolerans med vår egen."