Calle har bestämt sig

Läser i Sportbladet att Calle Halfvarsson bestämt sig när det gäller framtiden i skidspåret.

"2034 i Salt Lake City blir definitivt mitt sista OS. Får jag bara hålla mig skadefri så har jag fortfarande mycket kvar att ge".

Kalle

Nä. Ser mig nödgad att slå på stora trumman. Och en virvel på det. Det här går inte. Det har ju varit lite si och så med den finländska medaljskörden i vintersporterna under de gånga veckorna och av den anledningen  gräver jag mig djupt ner i arkiven. Så får det bli.

Kalle "Sinkko" Jalkanen (på bilden), född i Suonenjoki 1907, ingick i det lag som vann stafetten (4 x10 km) i OS 1936 i Garmisch-Partenkirschen. Det märkliga i hela denna stafettseger var att Kalle, ankaret i laget, debutanten, i misstag råkade spotta ut sina löständer vilket innebar att han var tvungen att vända om i spåret och plocka upp sitt dyrbara garnityr. Och allting föll på plats. Trots incidenten defilerade Kalle in i mål som etta och stort varggrin i det finländska lägret. Snacka om att bita ihop.

Kalle förolyckades i fortsättningskriget (1941), när han trampade på en mina i Kirjasalo, Inkeri, Sovjetunionen.

Frid över hans minne.

Andra chansen

Lördag. En jacka glider av en galge och faller ner på golvet. Dammråttor tittar fram,och en gren knäcks i blåsten. Nycklar saknas. Mumlande röster i trappan. Vardagsrummets bord i ljus. Tremilen på teven. Andersson. Karlsson och Weng. Och Johaug försvinner som en raket. Vilken dramatik. Vilken fölelse. Det skriks. Ruggigt. På Medborgarplatsen samlas foliehattar. "Vi vill gå på fotboll!". Typ. Huvudvärk och huvudbry. Vad är det med människor nu under pandemin? Mer som "Ge dig inte ut på isen om du inte måste!" Och aftonen faller på. Vi bjuds på ännu en andra chans.

Söndag. Morgonen. Kylig och grå men solen behagar titta fram. Livet ska levas. Vasaloppet. Sedan är det visst en femmil som ska köras, VM:s sista tävlingsdag. Dörrar slås igen. Hur är det med syreupptagningsförmågan? Tittar mig i spegeln, känner inte igen mig. Femmilen, ja. Jag avstår, precis som Halvarsson. Och i parken, folk samlas, ett maniskt kakalorum. Röken står som spön i backen. Det vattnas i mun. Korv med bröd. Och allt är en soppa av osäkerhet.

Momentum på momentum

Kväll. Söndag. Femman, en roligare kanal. Kollar på några storslalomåk från Beaver Creak, USA. Kommentatorerna håller låda, pratar i munnen på varandra och kan inte riktigt behärska sig:

"Ojoj, han är tuff och orolig i linjen men inte i åkningen. Han skapar mycket momentum med farten och de parallella skidorna. Det är ett mentalt spel och han gör ett värdigt försök."