Starlight

Silja Line. Starlight. Nattklubben. Däck 8. Ja, ni vet. Man är inte riktigt på humör men ändå nyfiken, kikar lite grand på ruljangsen på dansgolvet. Coverbandet svänger rätt rejält (Turner, Springsteen, Berry, Abba, Mungo Jerry), trummar förstrött med fingrarna på flottigt barbord och stämningen är på topp hos många resenärer.

Jag har ju annars epitet "Kallpratets mästare" och jag brukar bemästra de flesta situationer men denna aktuella kväll är soppan slut och jag vill bara ner i hytten för att mysa, "det är ju en dag imorgon också". Plötsligt knackar det på min axel och det visar sig vara en överförfriskad och snacksalig herreman från utkanten av Helsingfors. Han presenterar sig som Risto.

"Är du en gammal trummis?", frågar han med en andedräkt direkt från en destillationsfabrik.

"Näe, gammal har jag blitt men någon trummis har jag då aldrig varit, Freelansade i ett strängband i en pingstkyrka i Sydösterbotten när jag var ung men det var då det. Är du troende?", fortsätter jag.

 "Nej, int' fan heller, nu ska jag gå till bardisken och beställa en Showdrink, dom e goda, 7 euro bara!"

 

PS! Dialogen oss emellan skedde på finska.

Som en scen ur en Lynch-film

6-dagars resan i Norrland, i "obygden" som många säger, en oförglömlig upplevelse och storartad tripp på alla de sätt och vis. Luften, vyerna, broarna och lugnet framför allt. Gjorde gott. "Hur kan man ens komma på tanken att tillbringa tre dygn i Piteå?" En fråga som jag härom dagen fick slängd i ansiktet.

Nåväl. Första kvällen i Piteå. Hungriga som vargar. Vi spatserade på Sundsgatan, en av paradgatorna på nämnda ställe. I jämnhöjd med Kalles - en helt galen krog - fick vi syn på en överförfriskad snubbe som stod utanför och blossade. Jag sprang fram till honom på kvicka utsvultna ben.

"Halloj. Finns det nån bra grill här i sta'n?"

"Ähum, jo, vars e vi nu. Jo, Sunes grill förstås. He ligg 200, nja 150 meter rakt upp hära. Gå som dit, då."

Sagt och gjort. Vi tog honom på orden. Väl där inne på det näst intill folktomma stället kollade vi menyn.  Bestämde oss snabbt för 2 varmkorv och en Parisare till undertecknad.

Som en blixt från klarblå himmel, vet inte vad som flög i mig, inledde jag konversationen med grillpersonalen, två till antalet, låtom oss kalla dem för Peter och Ullis.

"Min bror heter Sune och av den anledningen bestämde vi oss för denna grill!"

Peter skakade motvilligt på huvudet. Ullis såg närmast förnärmad ut.

"Tror int e han som starta grillkedja. Han Sune e som död och begraven han", svarade Peter sömnaktigt och lätt irriterad.

Min fru Carina lade ytterligare bränsle på elden genom följande harang:

" Vilken fin inredning ni har här!"

"He som int' likt nåt annat ställ. He nå't annat här!". Peter återigen. Ullis tyst som en mus. Dotter Claudia gömde sitt ansikte i händerna och ville bara försvinna därifrån.

När vi sedan lämnade grillen åt sitt öde, något besvikna och tagna av stundens allvar lyfte Peter blicken hastigt.

"Glöm int' smak på Pitepalt'n. He finns som olika sorters."

Jo. Parisaren var inget vidare.

Språkbruk

På idrottsplanen vid längdhoppsgropen. Åhörde dialog mellan barsk och förväntansfull pappa och dennes typ 7-årige son.

”Du kan inte springa och slänga med armarna så där. Du ser ut som en fjolla, för fan. Skärpning, hörru!"

”Okay, pappa!”

Inga konstigheter

Det här är droppen. Kan vi cyklister aldrig lämnas i fred, blott för en sekund? Ständigt detta klankande på oss som trampar pedal. Ren och skär förföljelse, ja, det är vad det är.
Förstår till fullo vederbörande som smiter in och ner i tunneln, så mycket som det regnar här i Stockholm för tillfället. Ingen skada skedd. Allt i sin ordning. Varför denna uppståndelse?

- -

"Du är en fin tjej, du!" sa jag till 11-åriga dottern Claudia.

"Tack det samma, du."

Hur sa?

Två gubbar som båda hörde lite illa satt och pratade.

-Nu är det höst och ingen sommar har vi haft, sa den ene.
-Vad säger du?
-Jo, att det är höst och att vi ingen sommar haft.
-Men vad ska vi med sommarhatt, nu när det är höst?