Leeds i december

Premier League. Det är inte mycket som stämmer i Leeds spel. Ingen större klang- och ju(l)belfest. Krampaktigt, idéfattigt. Strukturlöst. Trots det, fyra mirakulösa pinnar i de senaste två matcherna (Brighton borta, Crystal P hemma igår). Bästa halvleken (1:a), vill jag tillägga, i årets serie är den mot Tottenham (21:a november), dessvärre förlust 1-2.

Bielsa har svårt att formera laget, skador på nyckelspelarna Bamford och Ayling gör sitt till. Positiva nyheter dock från spelargången: Båda är på väg tillbaka in i truppen, förhoppningen är att de drar på sig matchstället inkommande söndag (Brentford).

Raphinha avgjorde visserligen i går med sin straff men det mest iögonenfallande är att brasilianaren i det närmaste ser kränkt ut när han tvingas hjälpa till i försvaret, gestikulerar och bär sig åt. Märkligt beteende. Ingen är större än laget. Skärpning! Och, Kalvin Phillips hör hemma på mitten, inte i försvaret.

December är hektisk för oss alla. För Leeds bränner det verkligen till: Som sagt, Brentford, och därefter i tur och ordning Chelsea, Manchester City, Arsenal och Liverpool. Nu krävs det uppryckning i leden. Upp till bevis!

Allsång

Musik och sång fyller en viktig funktion i våra liv - därom råder ingen tvekan. Å andra sidan, det börjar gå inflation i allsångsprogrammen i tv:n. Hellre allsång då än 8-timmars fåniga sportsändningar, kontrar givetvis någon direkt och utan att svälja.

"Lotta på Liseberg", "Allsång på Skansen" och inom kort börjar "Allsång på gränsen". Föreslår att nästa program skall heta "Allsång på gränsen till nervsammanbrott" alternativt "Allsång på gränsen till vad man klarar av". Det är mycket nu.

Men, nu skall jag inte vara sån. Jag behöver icke titta. Jag kan sysselsätta mig med något annat som vederkvicker min själ, återuppta min vurm för körsång t ex, den sportfåne jag är. Smaken är naturligtvis delad som den bekanta baken. Tack!

Sportboksdagen

Klassiska Sportboksdagen. Den gick ju av stapeln i går på Riksidrottsmuseet, för sjunde gången. Jag var givetvis där. Välbesökt och uppemot 20 fullproppade bord. Böcker, tidningar, matchprogram, samlarbilder, nålmärken, pins, äkta fotografier, grammofonskivor, lagbilder och souvenirer. Och fotbollsstrumpor. Det vill säga, ett himmelrike för oss samlare och sportnördar.

Bland besökarna skymtade friidrottshelgonet Lennnart A Juhlin. Med andra ord, jag var i gott sällskap.

Brunnhagens, motorböcker. Engelsk fotboll, idrottsmemoarer och biografier. Premier League, Elitserien i ishockey, NHL. You name it. Helt enkelt, en guldgruva.

Orutinerat av mig. Jag hade inte tillräckligt med pengar på fickan och plastkort som betalningsmedel var bara att glömma. Nästa gång skall jag vara förberedd. 

Nej. Nu är det snart dags att bege sig i väg på teater: mannen utan minne.

Sibirisk bandy

Från innebandy till utebandy är steget inte långt. Bara att traska ut om man vill förenkla det hela. Och Finland fick sin revansch efter den försmädliga innebandytorsken senast.

Finlands bandylandslag inledde träningsturneringen Russian Goverment Cup genom att tvåla till ärkefienderna Sverige med 2-1. Hör och häpna. Matchen spelades i Abakan där barometern visade 27 minusgrader. Brrr. Långkalsonger och halsduk ett måste. Framgångsdevisen för de finska grabbarna verkar vara: ju kallare desto bättre. Yle.Nyheter.Sport skojar i vanlig ordning till det och skriver att "segern värmde i Sibirien". För Suomis båda fullträffar stod Pekka Hiltunen (klubb: Sayany).
Imorgon flyttar man in i igen men då möts rivalerna i annan sport.

◙ ◙ ◙

När jag gjorde lumpen i Dragsvik, Finland, tilltalade jag militärmästaren en dag och frågade denne om vi kunde slippa utetjänstgöring eftersom kvicksilvret hade krupit ner mot -30. Skulle aldrig ha frågat.
Militärmästaren skrek mig rakt i ansiktet:
-"I riiket söldkraadsrenser finns inte. Taakse poistu, perrrkele"

Tuuli

Väntan är över. Efter sju sorger och åtta bedrövelser kom äntligen första OS-medaljen för Finland. Tuuli Petäjä lyckades erövra en fin silverplats i min nya favoritsport windsurfing, kallad brädseglingsklassen.


Behövs inga fler medaljer. Tuuli (sv.vinden) har räddat nationen från ett fullständigt fiasko.

Jane

Mycket svenskt här på den finskinspirerade bloggen. Förbrödring. Sveriges sak är finsk med andra ord.
Jag plaskar vidare och försöker undvika kallsupar. Bada av och allt det där snacket. Och toppsimmarna blir bara yngre och yngre, framför allt på damsidan. Det är Missy The Missile hit och Ruta Meilutyte dit, sedan spetsar vi med ett kryddmått Santa Fe. Eftersläcker med Yeah Shiwen. Är lite osäker på vissa av namnen som jag rabblat upp men orkar inte dubbelchecka just nu. Jag trappar ner inför handbollen som startar alldeles strax.

Vill i förbifarten påminna er om Jane Cederqvist. Hon var bara 12 år när hon började blöta fötterna. Tre år senare, 1960,  åkte hon till Rom-OS och erövrade silvermedalj på 400 meter fritt, blev Silver-Jane med hela svenska folket och för denna bedrift kvitterade hon ut Svenska Dagbladets guldmedalj, som första kvinnliga utövare. Året därefter hade hon simmat av sig och slängde in badmössan för torkning, blott 16 år gammal.

Fyndhörnan

Loppisfynd. Simpla 10 bagis. Jo, man tackar.

"Högern som rensade luften"

Rundpingis

Den ädlaste av alla ädla sporter där alla kan få vara med, precis alla. Ingen tittar snett på dig även om du använder den dopingklassade astmamedicinen Symbicort. Sann fritidsgårdstradition. En livsstil. Valfri klädsel. Vänstervarv. Ibland körde vi högervarv, lite beroende på dagsform. Man kunde ju hålla igång flera dygn i sträck vill jag minnas. Svetten lackade och titt som tätt spårade allt ur och racketar ven runt i luften, knäskålar sprack och framtänder gick av. Efteråt tackade vi varandra för god match.

På fotot har ni några ungdomar som kör så det ryker, kan vara från tidigt 80-tal. Final ser det ut som. Härligt. Går inte att ta miste på glädjen som slagväxlingarna bringar! Coolt dessutom med kammen som busigt nonchalant sticker upp där i högerfickan.

GILLAR

Bollspel i salen

I femman - i lågstadiet på onsdagskvällarna - på Mosebacke Skolcentrum lyckades vår idrottsintresserade religionslärare Malte fixa till två timmars bollspel i gymnastiksalen. Huru som helst och till saken. Denna onsdag var som många andra. Klockan hade redan hunnit bli 17:55 och Bagis, Harri, Morris, Johan från åk 4 och jag bytte raskt om till jumppakläder. I salen väntade lärar'n i sina halvlånga brokiga shorts och några andra dönickar. Malte ville naturligtvis spela fotboll och vi delades snabbt in i två lag. Jag, Bagis, Harri och Morris hamnade alltid i samma. Flygande målvakt och allt det där som hör till. Svetten lackade och svordomarna härskade. En benknäckarfest som ekade ut på skolgården. I ledning 5-2 snuvade jag vårdslöst läderkulan av lärar'n vilket fick honom att totalt tappa konceptet. Maltes ansiktet förvandlades till det oigenkänneliga, munnen förvreds och kinderna ryckte okontrollerat. Utan förvarning lyfte han upp bollen, han var ju känd för sin korta stubin, och svingade iväg den med våldsam kraft riktning Morris mellangärde. Träffen tog mitt i prick. Morris tappade andan och vi andra tappade hakan. Nåväl, när den hektiska stämningen hade lagt sig beslöt Bagis, Harri, Morris och jag för att aldrig mer sätta våra fötter innanför gymnastiksalens dörrar. I alla fall inte på onsdagskvällarna.

* Bollspel i salen bygger nästan på en sann historia

Galor och sånt

Kvitterat 3-3

Sport tog inte vara på chansen. Nej, pucken studsade Ässäts väg igår kväll i en kokande ishall. Vid 83.49 - självmål till på köpet - drogs ridån ner för Sport och besvikna fans lämnade tryckkokaren gråtandes. Ja, en rysare av bästa märke. Nu avgörs allting imorgon. En oviss PÅSKLÖRDAG i Björneborg. Isomäki. Fylld till bristningsgränsen. Huvaligen! -"Livet och ishockey är inte rättvisa men vi kommer att vara laddade inför avgörandet på lördag!" frustar Tamminen efteråt. Fattas bara annat! FORZA SPORT.

Själv minns jag mitt 70-tal när jag som liten tok fick följa med till Vasa för att se Sport spela matcher FM-ligan. Stort! Säsongen 1975-1976 lirade Sport i högsta serien. Laget hade då bland annat underbarnet Håkan "Hokku" Hjerppe, en färgstark hockeyvirtuos av bästa snitt. Sedermera spelade han för TPS Åbo och MODO (Div 1 och Elitserien), även en säsong i Bajen! Håkan hann också med en tur i Schweiz. Han spelade också landskamp för Finland och innehar fortfarande det högsta poängsaldot (88/89) någonsin i division 1; 54+45=99!

En match som etsat sig fast i minnet är den mellan Sport och FOPS (slutet av 70-talet i Div 1) där hemmalaget går mot en till synes säker vinst men FOPS med långhårige fältherren Timo Sutinen vänder på steken och vinner med 7-9 trots Sportledning med 7-5!!! Usch.

Andra välmeriterade lirare i Sports dress genom tiderna och som jag här vill extrapuffa;
Olli Saarinen (OS-turnering Lake Placid), Raimo Brax, Antti Ylhärsilä, Kalevi Aho, Simo Hytönen, Bengt Österblad, Jaako Hyytinen, Jari Munck och Jukka Seppo.