För några dagar sedan hastade jag in, med svetten lackande i pannan och ryggslut, på en av våra större livsmedelskedjor. I förbutiken (spel- och postombud, tobak) passar jag på, inte mycket folk i rörelse denna lördagsförmiddag konstigt nog, att hämta ut en försändelse. I nära anslutning till disken ståtar en finfin kaffeautomat och bäst som det är, där jag ivrigt står väntande på min tur, utspelar sig en dialog, som drar uppmärksamhet till mig, mellan två butiksanställda, jag kastar en snabb blick över axeln och ser dem stå lutande över automaten. Ur funktion, tydligen.”Det var då det värsta. Vem tror du har lyckats med denna förödelse?”
”Det vet du, det är dom där jävla grisarna romerna, rumänerna, förstås. Frågar du mig så kan de gärna få koka sitt eget kaffe i skogen, hahaha!”
”Jaa, skojaru, skicka iväg dom, hela bunten.”
När jag väl traskar ut därifrån, i min sondering inte en tillstymmelse till rom, på väg till andra uppdrag, med andan i halsen, är jag mest arg på mig själv, chockad över att jag inte tog till orda, ja, att jag inte försvarade dessa av butikspersonalen misstänkta kaffeautomatsmarodörer, romer, som förföljts och diskriminerats av staten och gemene man så länge vi kan minnas. Vad skulle ni gjort i min situation? Är jag en ond människa som lät bli? En hycklare? Jag som anser mig själv vara en god människa.
Att oborstat häva ur sig rasistiska tillmälen verkar vara en dygd i ett Sverige anno 2015 där regeringens beslut om att införa gränskontroller är som att hälla bensin i elden. Vi snackar andrum, för vem? För människor som flyr krig? Varje människa som inte kan leva upp till den svenska sinnebilden, i ett land där svenskhet, vithet, anses som norm, misstänkliggörs. Det här är inget nytt fenomen, men skillnaden är att rasismen som för några år sedan var förpassad till vardagsrummet med fördragna gardiner, till anonymitetens ostbågebesudlade fingrar på nätet, nu har flyttat in i våra offentliga rum och allt, hur tokigt det än låter, passerar utan att någon nämnvärt reagerar, likt mjäll som faller ner på axlarna. Tonläget har vulkaniserats.
I ståupparen Soran Ismails dokumentär Absolut svensk som gått på SVT i tre delar – rekommenderas innerligt – diskuterar han sakligt och i lågmäld ton om åsikter och känslor som sprider rasism och splittar oss. Bilden av ett av världens mest toleranta länder kommer lätt på skam. Vem kan kalla sig svensk? När blir man fullvärdig medlem av en svensk nation? Soran fortsätter i ett av programmen, i sista delen har jag för mig, med en förhoppning i rösten att, ”Vissa må vara biologiska barn medan andra är adopterade och att behöva bevisa eller hävda sin plats är ofantligt sorgligt. Jag tror att vi alla tjänar på att så många som möjligt i det här landet delar känslan av att vara en del av ett vi.”
Avslutningsvis: en god jul till er alla och glöm nu inte för allt här i världen att griljera skinkan i tid. Annars vore det grymt.
