Lördag i Uppsala

Obehaglig verklighet och av historien lär vi oss ingenting, tydligen. I Uppsala på minisemester senaste helg och då dök de upp igen: Nordisk motståndsrörelse. En rörelse med målsättning att etablera ett totalitärt styre genom revolution. Och gruppens ideologi är nazism. Fasansfullt.

"Ingen man kan gå med i Motståndsrörelsen om han inte kan eller är beredd att med våld försvara sig själv, sin organisation eller sina kamrater. Veklingar och fegisar har ingen plats hos oss. Ingen ska kunna undgå sin manliga plikt.

Det enda hemska eller skamliga med att unga svenskar skadat eller dödat främlingar och fiender, är att alla andra svenskar inte ger dem sitt stöd när massmedia startar sina hetskampanjer"  (Ur Smr:s tidning Folktribunen)


I vanlig ordning uppstod bråk. En av rörelsens medlemmar orerade och provocerade i hätskt ton med ordningsmakten att "det här är offentlig plats men marken ni står på är vår." De vitas mark med andra ord. En retorik som är baserad på rasbiologi.

Never forget

Fallada

Det är svårt - för att inte säga en omöjlig uppgift - att på ett futtigt blogginlägg sammanfatta Hans Falladas händelserika och brokiga liv. Jag låter bli. Komprimerar inlägget.

Fallada, eller Rudolf Wilhelm Friedrich Ditzen, som var hans riktiga namn, föddes 1893 i Greifswald. Hans liv kom att bli mycket dramatiskt med inslag som dråp, förskingring, självmordsförsök, mentalsjukdom, alkohol- och narkotikamissbruk. I 18-års åldern var han tvungen att lämna gymnasiet då han dödat en kamrat i duell samt kort därefter gjort ett självmordsförsök. 1923 hamnda han första gången i fängelse på grund av förskringring.

Det var först efter succén med Kleiner Mann, was nun? som han kunde börja leva på sitt skrivande och året var 1932. Trots censur och politisk förföljelse valde ändå Hans Fallada att stanna i Tyskland under kriget och räknas numera som en av landets verkligt betydelsefulla 1900-talets författare.

Jag har läst 110 sidor i Ensam i Berlin och den griper verkligen tag i mig. Boken gavs första gången ut i Sverige 1948 med titeln En mot alla, då med flera centrala avsnitt strukna. Fallada dog för övrigt 1947, några månader innan boken publicerades.

Vår framtid

Vi befinner oss i en spännande brytningstid där våra val kommer att ha en avgörande roll inför framtiden. EU-valet 2014 är över och jag kastar mig huvudstupa över resultatet som dessvärre inte är någon gemytlig läsning. På sina håll och kanter visar siffrorna att vi går en skrämmande framtid till mötes.

Och vi ser detta lite överallt. Parlamentet i Bryssel fylls med folkvalda personer som ger sig hän åt främlingsfientliga åsikter. Politiker som vill stänga ute människor som icke önskvärda element. Ja, som destruktiv ohyra. Och vi har dessa partier lite varstans runtom i Europa och för att plocka några exempel ur valurnan läser jag på valsedlarna: Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Danske Folkeparti, Nationella Fronten och Jobbik etc. Och för första gången sedan 1945 representeras Tyskland i internationella sammanhang av en nazist vid namn Udo Voight. Min följdfråga lyder: har vi ingenting lärt oss av historien?

Och här hemma i Sverige är den socialt accepterade rasismen allt mer öppen och tydlig, för att inte tala om den islamofoba hållningen och judehatbrotten. På våra arbetsplatser, caféer och andra sociala inrättningar snackar vi i termer som, ”att vi måste ta hand om våra egna först innan vi kan hjälpa andra.” I nästa andetag ryter vi till och säger att, ” de organiserade tiggarna skall skickas hem från våra gator, de förpestar ju vår gatubild.” Och den mest förekommande frasen: ”Vi skall hjälpa de krigsdrabbade i sina hemländer.”

Men, om vi tänker lite längre än vad näsan är lång. När allt kommer omkring är det kanske fel på vårt politiska system? Vi måste istället ifrågasätta de orättvisor som omfördelar fattiga till rika, ja, det som bidrar till de fattiga pensionärers utsatthet t ex. Alltså, vi kan gå på i det oändliga och ställa grupper emot varandra. Är det de papperslösas fel att arbetslösheten skjuter i höjden och att sjukvården ser ut som den gör?

Och samtidigt, medan mina ögon riktar sig in på raderna i Gitta Serenys grymma och monstruösa skildring av nazismens uppgång och fall i boken Albert Speer och sanningen kan jag höra de taktfasta och välpolerade stöveltrampen eka allt högre runt hörnet. Skrämmande. Risken är stor att vi är på väg mot ett samhälle, för att låna Harald Ofstads ord, ”där den starke skall härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.” Med andra ord, en total avsaknad av medmänsklighet. Vill vi ha ett sådant samhälle?