Tv.n står på i bakgrunden, nå't skitprogram. Det är kväll i oktober. Mörkret sveper in staden och skogar i tyst dvala. Jag ruskar bekymrat på huvudet och skrattar till. Måste hålla huvudet i schack. Texten ska vara klar till i övermorgon. Det är påfrestande att vara närvarande i verkligheten hela tiden. Någon sa, kommer inte ihåg vem, men jag skrev upp det, i min lilla bok: "Det perfekta tillståndet. Det finns inte. Det perfekta tillståndet är att acceptera nuet."
Herreman cyklar upp jämsides med mig på Mariebergsbron och utbrister:
"Hör du också till kategorin textillimmare precis som jag?".
"Nu är jag inte riktigt med alltså!"
"Syklister"
Medtrafikanten drog därefter iväg som skjuten ur en kanon.
Under veckomötet senaste tisdag där de sedvanliga bensträckarna ingick hörde jag mig själv säga: "Jag hör vad du säger och tar med mig bollen!"
Jag vet inte vad som flög i mig.
"Skaru pröjsa för mina grejer också?", sa hen bakom mig i kassan i mataffären.
"Inga problem men swisha mig direkt efteråt, hehe!"
Piken till mig var antagligen den att jag glömt lägga upp pinnen på bandet bakom mina varor.
Orka? Ibland får man lägga band på sig.
