Fredag

Mitt hjärta drar ihop sig i kramp av medlidande med de tusentals och åter tusentals flyktingar, unga som gamla, döda signaturer, som flyr krig och elände. Ekon av tunga steg i tunna skor som trampar oavbrutet, dag som natt, ackompanjerade av rasslande blodbefläckat taggtrådsstängsel. Jag hör dem, vi hör deras gråt och tandagnisslan alldeles in på husknuten. Desperata existenser som skriker efter en hjälpande hand. Människor som färdats tusentals mil för att finna ett land långt bort från krigszoner kringvärda av dånade flammor och urskillningslöst dödande och lidande.

Och när allt så att säga kommer omkring och när jag äntligen lyckats med konststycket att lyfta min blick från apatiskt mobiltittande inser jag vilken bonntur jag egentligen haft. Jag föddes in i en värld omgärdat av fred och välfärd. Ja, jag är lyckligt lottad. Samtidigt, och i nästa sekund: jag tar inget för givet. I morgon kan solen ändra färg.

God natt! Hoppas att ni får en god sömn./Tommy

David Grossman

I dagens DN porträtteras/intervjuas den israeliske författaren David Grossman. För Elisabeth Åsbrink (medarbetare i DN Kultur) berättar han om sin nya bok "Fallen ur tiden", där han skriver om sorgen efter sonen Uris död i Libanon 2006.

David berättar för Åsbrink i telefonen från sitt hem i Jerusalem:

- Det som sker nu är så chockerande och förödande att jag helt enkelt behövde höra min egen röst för att inte allt våld och all självrättfärdighet skulle lägga beslag på mig. Vi har, på båda sidor, utvecklat sofistikerade berättiganden för varje illdåd vi begår. Den huvudsakliga frågan är: varför har vi levt i denna hermetiskt tillslutna bubbla av våld i över ett decennium nu? Jag riktar mitt brev till den israeliska ledningen och frågar hur det kommer sig att vi i det starka Israel, den starkaste militärmakten i regionen, inte kan finna modet och beslutsamheten att förändra läget.

Och på frågan: vad tror du är svaret?, svarar han: Rädsla.

Grossman dyker för övrigt upp på Bokmässan i Göteborg i september. "Fallen ur tiden" ges ut i dagarna på Albert Bonniers förlag.

Artikeln i sin helhet.

Grishuvuden

Kvällen blev inte sen men den nya dagen tidig. Måtte det inte bli för sent att vakna upp, med nya ögon. Risken finns att man missar en ny kväll. Och en ny dag. Av den anledningen är det givetvis på sin plats att skrida till verket med vidöppna ögon. Så att man inte missar något!

Läser dagens Wolodarski-krönika och våndas i hemmets lugna skyddade verkstad. Krönikören frågar sig, "vad skall omvärlden göra när ett land övergår i ett inferno?" Och fortsätter: "Syrien är nära att försvinna från den internationella radarn, som om krisen var jämförbar med ett malaysiskt flygplan."

Ja. Av Syriens 22 miljoner har nästan sju miljoner förlorat sina hem och blivit internflyktingar. Till på köpet har nära tre miljoner flytt över gränsen, till Libanon eller Jordanien. Och dödssiffran fortsätter bara att öka medan världen otäckt stillatigande ser på.

◙

Och på hemmaplan, här i vår lilla vrå, är de igång igen. Allt är sig likt. Dessa små vidriga svin som gör precis som faller dem in. I fotbollens och hockeyns fördömda namn. Hotar och förgör trots den  tragiska dödsmisshandeln i Helsingborg i färskt minne. Av historien har vi lärt oss att vi ingenting lärt, sa en kändis för länge sedan. Ja. Skammens ansikte visar sig ånyo. Och det är inte sista gången. Tyvärr. O, du arme.

Grymma kapitel i världshistorien

Filmen regisserades av Roman Polanski. Vann tre Oscar, även vinnare av Guldpalmen. Boken om än en starkare upplevelse. En grym ögonvittnesskildring om hur Szpilman mirakulöst lyckas undkomma nazisternas käftar.  Den unge pianisten Wladyslaw Szpilman var en av de få judar som levde kvar i Warsawa under hela kriget.

Utdrag ur boken:

"Jag dog inte. Trots allt hade tabletterna tydligen inte varit tillräckligt starka. Jag vaknade klockan sju på morgonen och mådde illa. Det dånade i öronen och dunkade smärtsamt i tinningarna, ögonen höll på att tränga ut ur sina hålor och armarna och benen kändes domnade, Jag hade blivit väckt av att det kittlade på halsen. Det var en fluga som kröp på mig, lika domnad och halvdöd som jag kände mig efter nattens händelser, Jag måste uppbjuda all min stryka för att lyfta handen och vifta bort den".

◙

I nästa andetag tänker jag givetvis på det pågående kriget i Syrien, ett inbördeskrig som till dags datum pågått i två och ett halvt år. Ett meningslöst våld där oskyldiga människor, unga som gamla, får sina liv utplånade. FN uppskattade i juli 2013 att över 100 000 människor dödats i konflikten. Idag är siffran betydligt högre.

Det är mycket som står på spel - högpolitiskt maktspel. Efter den misstänkta kemvapenattacken för två veckor sedan har tonläget skärpts på många håll och kanter. En militär attack från USA skulle antagligen innebära att hela Mellanöstern sätts i brand.

Syriens regim med Al-Assad i spetsen har i uttalanden förklarat att "de klarar av aggressioner utifrån", ett Syrien som förses med vapen av Ryssland i främsta hand, och Iran. Ryssland har som vi alla vet en militärbas i Syrien.

Med andra ord: historien lär oss att vi inget lärt av historien. Så sant.

Inte klokt

Vädret är som en trist gammal fotsula som man steker i smör, ingen struktur på det hela taget. Alls. Pannkaka. Stenansikten på perrongen. Någon spottar i näven. Någon snyter sig i handen. Flera skakar på huvet. Uppgiven gest. Vi fattar. Ömsesidig respekt. Vädret tände till igår. MEN så föll snön och allt gick i kras. Inte klokt, säger vi i kanon. När blir det vår? Hallå! Nu får det vara nog. Nu räcker det. Jag pallar inte med det här längre, stöter min bordgranne fram. Vi befinner ju oss för sjuttsingen i mitten av april. Kompromissväder. Skit. Nån enstaka scilla har jag väl sett, spottar en sann optimist fram. Själv är jag kissnödig.


Snabba övergångar. Tvära kast. På en bråkdels sekund. Tevebilderna dunkar ogenerat in i våra vardagsrum. I full stridsmundering och öppen ridå. Inbördeskriget. Granatkrevader. Blodet sprutar och skvätter. Lemlästade kroppar i missilregn. Döda kroppar ovanpå varandra. Gamla som unga. Lik flyter upp i kanalen. Dödsskuggans dal. Ångestens förtvivlade skrik i vanmaktens land. Tar det aldrig slut. Hur många människors liv måste gå till spillo?

Två världar. Jag zappar över till SVT2. Sportspegeln.

En söndagskväll i Stockholm

Familjen hade flytt undan krigets fasor och förintelse i Syrien och stod nu med sitt bagage utanför ett hotell i Söderort, i ett kyligt Stockholm, övergiven i ett främmande land. Vind för våg. Fem sportbagar till bristningsgränsen fyllda med förnödenheter och i ögonen ångestens skräckfyllda blickar. En familj på fyra personer. I ett nytt land. På flykt från ett fullskaligt krig i hemlandet.

Söndagskväll. 2012. I december. Familjen på väg till Centralen, i fullpackad taxi, för vidare transport med tåg till flyktingförläggning i Skövde. Fadern i familjen förklarar med sprucken röst och på knagglig enegelska hur de lyckats fly till Sverige efter en minst sagt strapatsrik färd. Våra liv är slaget i spillror, vi har ingenting kvar, säger mannen och slår ut med armarna.

Berättelsen ovan berättade en kollega för mig för en tid sedan. En verklighetsskildring som ständigt pågår. Detta traumatiserande av oskyldiga offer, i ett krig som pågått i ca 18 månader

Jag får onekligen perspektiv på tillvaron samtidigt som jag häller upp kaffe. Svart. Utan mjölk men med tak över huvudet.

Varma kalsonger

En högröd Markku Tomperi skakar uppgivet på huvudet och tänder en andra cigg:

-"Vissa föräldrar passar upp på sina barn alldeles för mycket. Livet i armén skiljer ju en hel del från livet i en familj om mamma fyller klädskåpet med rena kläder. Officerare har inte tid att springa runt och kolla rekryterna innanför byxorna stup i kvarten. Det här är inget dagis. I armén skall vi försöka lära oss att föra krig, inte beställa tvättid åt dem. Jag är besviken på mannarna. Jumalauta. Även om man krälar runt i skiten från morgonen till kväll kan det ju vara trevligt att dofta gott ibland. Av egen erfarenhet vet jag att Sirkka bakom kassan inne på soldathemmet föredrar fräscha krigare!"

Till saken hör är att de värnpliktiga som ryckte in inte visste att de själva skulle hämta rena kläder i ett centrallager - och deras överordnade tänkte inte på att fråga om nykomlingarna (Rookies) bytt till rena kalsonger.