I parken

Är sen på bollen, jag vet, irrar mest runt på mittfältet, planlöst, tar inte vara på tillfällen som ges, ramlar och slår krokben på mig själv. Borde få en Oscar, ändå, tycker jag. Tar mig i kragen, trotsar vädret, springer nerför trappen, ut i luften, vind i ansiktet, hagelskurar som väcker mig till liv. I ryggsäcken ett sammelsurium av tankar. Viker av in till parken, stöter ihop med grannen. Snackar käkar ur led, forcerat, blixtsnabbt, som när en strömbrytare stängs av, proppen går ur, ja, vi tuggar om pandemins framfart, som håller oss i stadigt grepp, och vi avbryter varandra med jämna mellanrum, vi nickar, vi spyr galla, som för att stärka sammanhållningen.
Jo, säger jag, blir ingen tebjudning i morgon klockan 15, och inga fredsförhandlingar heller för den delen, revanschens dag, murbräckornas möte, à la William Billy John Bremner. Ser mig om. Fortsätter.