Stad i Juleljus

Dags att boka årets adventskonsert. Stad i Juleljus. Göta Lejon

I närområdet

 

På den tiden när man enbart ringde viktiga samtal.

 

Ebony. Gevalia. Mörkrost. Inte dumt. Blodigt tandkött har i alla fall slutat blöda. Och tandrötterna slutat värka. Plus i kanten. Halsbränna.

 

Lördagskväll i omgivningen. I närområdet. Ängsliga skrik. Hysteriska skratt. Livliga skuggor. Röster som hörs bortom bergen. Balkonghäng i solnedgång. Nyfikenhet. Patrull på plats. Där borta. Rakt över. Båren fram. Svart bil. Tragik. Helt klart.

 

Tidig otta. Promenad. Rädda harar som springer min näsa förbi. Stöter ihop med människa som ångar färskt brännvin eller kanske något annat djävulspiss. Rådbråkad hund. Små snärtiga plastpåsar runt om bland träden. Jag nickar. Inte mycket till rörelse. Blänger. Stannar till. Ordväxling. Människan börjar hosta så att jag inte vet om hen skrattar eller är på väg att kvävas. Vad hände i går? Ingen aning. Jag har inte hört något. Milt väder. Vi ger oss av, åt varsitt håll. I samförstånd.

 

Tillbaka i hemmets lugna vrå. DN. Läser allt om den bortgångne Ekman. Och uret visar 09.00.

 

Bildbevis från gårdagens förträffliga konsert på Konserthuset. Alla tiders. Kungliga filharmonikerna med världstrumpetisten Håkan Hardenberger och livfull dirigent John Storgårds.

Beyoncé på Friends

Whoa. Världens håll-i-gång på Friends Arena i tisdags. Och som ni alla vet gästades Stockholm av världsstjärnan Queen B d v s Beyoncé. 55 000 pers. The Formation World Tour 2016.

Jag hade förmånen att få närvara på denna grandiosa fest tillsammans med min underbara dotter som fortfarande har svårigheter att komma ner på jorden. Själv har jag väl lite problem att lika mig vid den här musikstilen, spisar ju helst mina gamla uråldriga Santanaplattor men visst...en magnifik tillställning. En visuell upplevelse utan dess like. Ljudet på arenan däremot lämnar mycket att önska. "Du är gubbe, du fattar inte hur stor hon är?", hörs en retfull stämma när jag plockar ur mina öronproppar och vi är på väg hem i kaoset. Med det omtalade facit, stort att ha varit där, allt enligt min dotter.

Deep Purple - inställd pga sjukdom

Kvällens konsert tyvärr inställd då en av medlemmarna insjuknat. Vi vet att det var många av oss som sett fram emot konserten, men självklart måste hälsan komma i första hand, låter Grön Lund meddela på sin hemsida.

Så är det. Allting går inte som på räls. Hoppas på snabbt tillfrisknande, vem det nu än månde vara. 

Scott med sitt band

Nalen. Fredag kväll.

Och så står han där då, sångaren och frontfiguren Mike Scott, i egen hög person, med sitt band The Waterboys. Man kan med fog säga att Mike Scott är Vattenpojkarna. Mängder musiker som passerat band genom åren är imponerande lång, vad det nu sedan beror på? Strunt samma. Denna kväll omges han av musiker som är med och lirar på den senaste plattan Modern Blues (2015).

Första gången jag ser The Waterboys live och jag blir inte besviken. Det är spelglädje, ja, ett oerhört drag på scenen. Repertoaren är mestadels hämtad från senaste nyss nämnda skivan men det blandas också givetvis, nytt och gammalt. De drar i gång med Destinies Entwined och efter det glider violinisten Wickham, Scotts följeslagare sedan länge, in i handlingen. Det är tight och vi sjunger med i låten The Nearest Thing To Hip (ordet Shithole i fokus!).

Scott berättar inledningsvis att han varit i kontakt med sin vän Rosanne Cash för att bringa klarhet i om vad Nalen är för ett ställe. Bandet trivs, det går inte att ta miste på. Keyboardisten bjuder på sig själv genom att ständigt vara i rörelse med sitt yviga blonda hår, rena work out-passet, basisten däremot rör inte en min. Och visst kommer den sedan, inte som extranummer, men ändå: The Whole of the Moon. Och alla är givetvis på tårna, sjunger med. Nästan alla, förutom de som fått i sig för mycket av barens njutningar.

Avslutar söndagen

I Filadelfiakyrkans boningar. I onsdags. På scen: David Byrne och den betydligt yngre St Vincent (som egentligen heter Annie Clark).

Inledningsvis vill jag nämna att jag inte är något större fan av Byrnes musik, det är mer frugans tallrik. Och om hans vapendragare denna kväll, d v s Clark, visste jag inte ett jota. Nu vet jag.

St Vincent låter oss förstå att hon mer eller mindre lever sin dröm för tillfället. Hon förklarar näst intill tårdrypande att hon växte upp med herr Byrnes musik i flickrummet och att hennes största dröm var att någon gång få stå på scen tillsammans med sin förebild men att hon inte alls trodde på att drömmen skulle gå i uppfyllelse. Men nu står hon där. Och som hon gör det! Hon levererar så det står härliga till. Hennes gitarrspel är skönt distad, effektfullt. Byrne hamnar lite i skymundan, kanske medvetet från hans sida.

Inte lite att man höjer på ögonbrynen när bandet tågar in på Filadelfias utbyggda scen. Åtta blåsare, trummis och en på klaviatur. Bandet, precis som St Vincent och David Byrne, är ständigt i rörelse. Och det blandas friskt i olika musikgenre. Tajt. Nyskapande. Och efter knappt två timmar vill jag ha mer.

Tjugo år

Tjugo år sedan han var här. I Globen då också. Utsålt i torsdags, även 1992. Jag var där - den gången. Och jag läser Tidholms recension i DN: "Petty är en närmast grafisk uppenbarelse i sin blå kostym med smala ben och sin rågblonda page. Scenen är draperad med röda veckade tyger, som en stor varietéscen....ingen kan rimligen bli besviken på den här konserten".

Tidholm beskriver konserten i torsdags precis så som jag upplevde den 1992. Det är gediget hantverk. Vackert och direkt från hjärtat. Petty är inte de stora gesternas man. Han är inte heller förnyarnas artist. Behövs icke, Han kör på, outtröttlig. Och klarar sig alltid med hedern i behåll.

Bouzoukis, tavlor och häckar

Det strävsamma paret Jackson Browne och Dave Lindley ser precis ut som de alltid ha gjort. Grabbarna har inte åldrats en dag sedan 70-talet. Avspänt, trevligt och stämningsfyllt. Master Dave lyfter hela konserten med sina utforskande toner, han har ju med sig en hel arsenal av stränginstrument.

Jodå, polisongerna är kvar och han ser cool ut, en aningen oberörd ut där han sitter på en stol i sina fruktansvärda mönstrade braller och hanterar sina stränginstrumernt på ett mästerligt sätt. Lindley ger på något sätt klang och tyngd åt hela tillställningen och den alltid lika kontrollerade Jackson är märkbart nöjd.

Kvällens höjdpunkt, tycker jag, är den oändligt vackra och ödesmättade "Too Many Angels", den knottrar sig in under huden och jag svävar högt där uppe bland molnen. Pansarhud! Naturligtvis dammar de av "Mercury Blues" och allting är frid och fröjd. Låg liksom i luften. Take it EASY.

◙

Greens tavla som får Mona-Lisa att plötsligt gömma fejset i händerna. Han lär knappast få förnyat förtroende. C'mon England. Green Green Grass Of Home.

◙

Ofantligt kul med Susanna. Och på vilket sätt hon gör det sen; 12.78! Sicken succécomeback.
Hoppas hon håller och inte går sönder igen.

JB and Mr Dave

Ja

ckson Browne hör inte till de hippa popjournalisternas favorit direkt. Ikväll intar JB och hans vapendragare Mr Dave Cirkus. Lindley, ja. Multi-instrumentalisten och polisongernas okrönte konung. Ser faktiskt ut som om han rakat av sig plankorna! River de av Mercury Blues?!

Blir magiskt. Lugnt och tillbakadraget. Harmonier. Late for the sky. Farther On. In The Shape Of A Heart. For Everyman. Barricades Of Heaven. Running On Empty. Guldkorn. I'll be there!

Ollikainen med taktpinnen

Det kryllar av dem. I en aldrig sinande ström. En fullastad buss med företrädare för klassisk musik. På tapeten. Finska dirigenter. Denna gång en kvinna. Eva Ollikainen, född 1982, har redan hunnit dirigera många stora orkester - bland annat den Finska Radions Symfoniorkester, Åbos Filharmoniska orkester, stadsorkestrarna i bland annat Tammerfors, Vasa och Jyväskylä, sinfoniettorna i Tapiola och Björneborg, Islands Symfoniorkester och Londons Philharmonic Orchestra etc.

Likt ett hungrigt barn på glasskalas satt jag i Konserthuset igår och avnjöt Tjajkovskijs pianokonsert (Sa Chen, 29, på tangenterna) och Beethovens symfoni nr 7. Musik för själen. Ollikainen dirigerade med accuratess, entusiams och aktining. I sitt agerande på podiet framför orkesterhavet påminner hon mycket om sin läromästare Leif Segerstam. Hon har också en slev Salonenskt i sitt kroppsspråk.