Konserthuset 100 år

"Så nära himmelriket man kan komma". Beethovens 7:a. Fortfarande omsluter den mitt sinne, min värld. Vi som var där vet, i konserthuset i lördags. Kungliga Filharmonikerna och i taktpinnen höll Andrew Manze.

Trollbands även av ett uruppförande av verket Bombus - en konsert för cello och orkester av tonsättaren Tebogo Monnakgotla, med den prisbelönta cellisten och stjärnskottet Senja Rummukainen.

Till på köpet fick vi, inledningsvis, ta del av Hilding Rosenbergs mäktiga Danssvit ur Orfeus i sta'n (12 min). 

Gospel och snö

Igår. Konserthuset. Sjung Gospel. Hela dagen, hela långa dagen. Gästartister Eric Bibb, Gladys del Pilar m fl. 1 200 körsångare. Grymt. Lunch på Urban Deli. Sveavägen. 195 riksdaler för en hamburgare på högrev. Dyrt men gott.

Söndag. I lathetens tecken. Vi lyckades i alla fall med konststycket att pricka in en långpromenad i det underbara vintervädret. Jag hade för avsikt att åka långfärdsskridskor men lade planerna på hyllan. Och skridskorna. Får bli en annan dag.

Och apropå vinter och snö. Bilden nedan har jag skottat fram från kontot LUFCFANZONE.

"When he plays on snow, he doesn't leave any footprints." - Don Revie

Revie on Eddie Gray

I närområdet

 

På den tiden när man enbart ringde viktiga samtal.

 

Ebony. Gevalia. Mörkrost. Inte dumt. Blodigt tandkött har i alla fall slutat blöda. Och tandrötterna slutat värka. Plus i kanten. Halsbränna.

 

Lördagskväll i omgivningen. I närområdet. Ängsliga skrik. Hysteriska skratt. Livliga skuggor. Röster som hörs bortom bergen. Balkonghäng i solnedgång. Nyfikenhet. Patrull på plats. Där borta. Rakt över. Båren fram. Svart bil. Tragik. Helt klart.

 

Tidig otta. Promenad. Rädda harar som springer min näsa förbi. Stöter ihop med människa som ångar färskt brännvin eller kanske något annat djävulspiss. Rådbråkad hund. Små snärtiga plastpåsar runt om bland träden. Jag nickar. Inte mycket till rörelse. Blänger. Stannar till. Ordväxling. Människan börjar hosta så att jag inte vet om hen skrattar eller är på väg att kvävas. Vad hände i går? Ingen aning. Jag har inte hört något. Milt väder. Vi ger oss av, åt varsitt håll. I samförstånd.

 

Tillbaka i hemmets lugna vrå. DN. Läser allt om den bortgångne Ekman. Och uret visar 09.00.

 

Bildbevis från gårdagens förträffliga konsert på Konserthuset. Alla tiders. Kungliga filharmonikerna med världstrumpetisten Håkan Hardenberger och livfull dirigent John Storgårds.

April

Vårtecken. Och livet vaknar efter en god natt. Dagens ljus åter. Träden viskar till varann. De har inte ont om tid.

 

Allsvenskan i fotboll sparkar igång med två matcher. Vårdtecken är någonting helt annat.  MFF blir säsongens flopp. Potters Östersunds FK skräller. Noterar även att ett gäng blåmesar bygger bo i taket på balkongen. Katter x 2 har svårt att lägga band på sig. Ivrig spaning. Märkliga läten.

* * *

På agendan: Kungliga Filharmonikerna

Hardenberger spelar Dean

Beethoven, Brett Dean – och Håkan Hardenberger

Lördag 1 april 2017 kl 15.00

 

 

* *

 

Kollektivtrafiken. Läser en insändare: "Sitt medan du är ung, när du blir gammal får du stå."

 

*

Nobelpristagaren i litteratur är i Stockholm men det kanske ni redan vet. Från det ena till det andra, läser Katja Kettus Barnmorskan. Kettus språk - översatt av Janina Orlov - är mustigt. Det lyser och luktar. Död och inälvor och om att föda. Kärlek. Romanen belönades med Runebergspriset (2016).

 

Konserthuset

Konserthuset. Imorgon. Då springer vi till Hötorget med plåtarna i högsta hugg. Vi skall försöka att undvika snubbla i trapporna. 15.00 brakar det loss. Då kommer vi få njuta av den rumänske pianisten Radu Lupu, 70, som framför Mozarts allra sista pianokonsert, nr 27 i B-dur. Rumänen lär ju ha en alldeles speciell förmåga att skapa intimitet och närhet till publiken.

Dessutom, som om det inte vore nog, äntrar den framstående amerikanske dirigenten David Zinman, 79, scenen och leder Kungliga Filharmonikerna i Anton Bruckners (1824-1896) symfoni, den sjunde i E-dur.

Duon har redan haft två bejublade tillställningar i Konserthuset, igår och ikväll. Förväntningarna är med andra ord höga.

Ollikainen med taktpinnen

Det kryllar av dem. I en aldrig sinande ström. En fullastad buss med företrädare för klassisk musik. På tapeten. Finska dirigenter. Denna gång en kvinna. Eva Ollikainen, född 1982, har redan hunnit dirigera många stora orkester - bland annat den Finska Radions Symfoniorkester, Åbos Filharmoniska orkester, stadsorkestrarna i bland annat Tammerfors, Vasa och Jyväskylä, sinfoniettorna i Tapiola och Björneborg, Islands Symfoniorkester och Londons Philharmonic Orchestra etc.

Likt ett hungrigt barn på glasskalas satt jag i Konserthuset igår och avnjöt Tjajkovskijs pianokonsert (Sa Chen, 29, på tangenterna) och Beethovens symfoni nr 7. Musik för själen. Ollikainen dirigerade med accuratess, entusiams och aktining. I sitt agerande på podiet framför orkesterhavet påminner hon mycket om sin läromästare Leif Segerstam. Hon har också en slev Salonenskt i sitt kroppsspråk.