Det är klippt

Vacker är morgonen, och dess himmel välver sig klar och blå. Sitter på balkongen, intar mitt kaffe. Grannen sluddersjunger. Nedanför uppenbarar sig matte med 2 beaglar som skäller upp sina inälvor. Mitt tandkött sväller av ilska. Droppsmitta. Snart går jag ner på innergården och ställer mig rakt upp och ner, som en tovig gran.

Igår. Satte mig i salongen.  Frisören frågade om jag ville ha penna. Svarade lätt chockad, "nej tack, jag har massor med pennor hemma!". Luften gick ur och det gick runt i skallen. Efter klippet, ute på gatan, stod jag kvar en stund, förbluffad, stum och rodnande. Jag hade misstagit mig på veckodagarna.

Mishmash

"Jag sätter på kaffe." Solen är stark i dag. Balkongvistelse, en redig stund. Vi tittar på varandra och ler. Benen i kors, det vänstra över det högra, och ibland omvänt. Chill.

Vilken idiotisk grej! Någon, förmodligen några typer, hade med hjälp av fordon och bogserlina blåst ut hela entrédörren. Kalla fötter därefter. Larmet. Till vilken nytta? Antagligen i träningssyfte. Nyrekrytering pågår.

Holmenkollen. Sicken avslutning på säsongen. Skidskytten Mari Laukkanen, 29, hade fram till i fredags inte vunnit en enda sketen världscupstävling. Nu har hon inkasserat två på raken. Kul för henne. Stabilt.

"Du måste ju bara se Kernells långfilmsdebut Sameblod!"
"Ja, jag vet.", viskar jag irriterat till mig själv.

Många av oss känner en tomhet och saknad som är svår att beskriva. Givetvis är det Mellon som här åsyftas. Av den anledningen vill jag här avsluta blogginlägget med några strofer ur Perrellis egenhändigt skrivna låt "Mitt liv":
 

Jag känner en tacksamhet till livet

många har det så svårt

jag vill finnas för dom

ja allt ja allt det andra

är inte sånt jag tycker om

Men mitt liv är mitt och ingen annans
men göra nåt på riktigt
det önskar jag varje dag