16 juli 2017

Glädjeskutt

Ett, tu och tre. Jag hoppar gärna in här på bloggen ikväll och jag gör det med glädjeskutt. Där satt den. Och hör och häpna: Pertti Pousis 49 år gamla finländska rekord i tresteg är raderat. Äntligen! Inte en dag för sent. Nevö forget.

Sami Lipsanen, 22, slog till under U23-EM i polska Bydgoszsc. Den finske trestegsraketen hoppade 17.14 och putsade givetvis också sitt personbästa. Resultatet räckte till en fin silverpeng.

Nu kan både han och det finländska friidrottsfolket dra en lättnadens suck. Voi nenä. Känns bra. Nu blickar vi framåt med tillförsikt och stort avstamp. Förhoppningsvis kan han flyga långt i VM i London i augusti och nå meriterad finalplats. Och vem skall kunna hota honom i Finnkampen 2017 i början av september på klassiska Stockholms Stadion? Ingen. Tack för idag.

13 juli 2017

Dagen och kvällen övergår i natt

Måsen missade min skalle med en hårsmån. Gjorde ingenting. Jag hade ändå hjälm. Ännu varmare i dag än dagen innan. Gott. Full trängsel på trottoaren. Utspilld Coca-Cola, läckage från soppåsar och jag vet inte vad. På helspänn vid Slussen. Gäller att se upp. Hittade annars en karta, ett patenterat viksystem, över Piteå i min bakficka

I morse. Klev upp, till en korus av fågelsång. Klädde på mig utan att tvätta mig. Hittade inte tandborsten. På förmiddagen besökte jag två kyrkor i Stockholm. Senare. Mumlar tydligen. Jag. Kuddvar eller örngott. Sak samma. Lägger det på is.

Jaha. Det skall tydligen spelas bangolf på söndag. Jag är inte förberedd på sådant men å andra sidan får det gå som det går. Det viktigaste är ju att delta. Får tjuvträna lite grand, ingen behöver ju veta nåt.

 
Ritar ett stort ilsket X över hela skiten. Börjar på ny kula. Inte hela världen. Gör upp en ny plan. Inte mer med det. En ny dag i morgon. Stänger ett fönster.
 
"Vad är det?"
 
"Det är ingenting. Jag lovar. Lägger mig. God natt!"

Storforsen

Tillbaka till Norrlandsturnén för ett kort ögonblick. Ni vet säkerligen varifrån dessa bilder är hämtade. Rätt! Storforsen. En fors med vattenfall belägen i Piteälven utmed väg 374 vid samhället Bredsel i Älvsbyns kommun. Den är Europas störta oreglerade fors där den sammanlagda längden är fem kilometer och fallhöjden drygt 80 meter.
 
Ett hisnande skådespel. Vilken naturkraft. Oerhört tacksam att vi tog oss tid för att besöka denna plats. Tog sin lilla tid att komma fram, till stor del beroende på vägbyggen och kringelikrokar!
 




12 juli 2017

Vetter och Seppo

Tysken Vetter, 24, slog ju till med ett jättekast i Luzern för några dagar sedan. En båge som landade på otroliga 94.44. Resultatet placerar tysken som näst bästa spjutkastare i historien efter tjecken Zelezny (98.48 från 1996).

"Hur är det med Seppo Räty nu för tiden? Är han fortfarande engagerad inom spjutkastningen på något sätt?"

"Jag är inte riktigt hundra. Vet faktiskt inte. Jag får ta reda på det men ingenting som ligger högt på min prioriteringslista just nu.", blev mitt svar på frågan.

På fotot här under ser ni i alla fall den gode Seppo in full action. Ser ut som om han slänger iväg en julgran eller något i den stilen. Tekniken är det inget fel på.

Tisdagstorsken

Pingis. Bäst av tre, i tisdags mot grannen. Ledde första med till synes ointagliga 20-14 men lyckades på något konstigt och vedervärdigt sätt schabbla bort allt och förlorade 22-24. Andra set 17-20. Med andra ord, torsk i två raka och så var den kvällen förstörd. Ridå ner.

Behöver lite tid att komma över det och samla ihop det lilla som finns kvar av mig. Vill hitta en plats där jag kan få vara i fred. Så låt mig va. Låt mig va. Allt jag behöver nu är att hitta tillbaks till mig. Hitta vinnarskallen igen och glömma tisdagskvällens debacle. Lämna det bakom mig.

Min forehand är kass och serven lam. Med backhanden däremot är jag nöjd om jag nu skall hitta några ljusglimtar i mitt spel. Ja, jag vet. Bara på't igen. Revanschen kommer men låt mig va just nu. Låt mig va.

Hade det här hänt för, låt mig säga 30 år sedan, hade jag allvarligt funderat på att skaffa mig mental coachning men nu får det va. Träningsläger för veteraner? Nej, jag slickar såren och går vidare.

11 juli 2017

Som en scen ur en Lynch-film

6-dagars resan i Norrland, i "obygden" som många säger, en oförglömlig upplevelse och storartad tripp på alla de sätt och vis. Luften, vyerna, broarna och lugnet framför allt. Gjorde gott. "Hur kan man ens komma på tanken att tillbringa tre dygn i Piteå?" En fråga som jag härom dagen fick slängd i ansiktet.

Nåväl. Första kvällen i Piteå. Hungriga som vargar. Vi spatserade på Sundsgatan, en av paradgatorna på nämnda ställe. I jämnhöjd med Kalles - en helt galen krog - fick vi syn på en överförfriskad snubbe som stod utanför och blossade. Jag sprang fram till honom på kvicka utsvultna ben.

"Halloj. Finns det nån bra grill här i sta'n?"

"Ähum, jo, vars e vi nu. Jo, Sunes grill förstås. He ligg 200, nja 150 meter rakt upp hära. Gå som dit, då."

Sagt och gjort. Vi tog honom på orden. Väl där inne på det näst intill folktomma stället kollade vi menyn.  Bestämde oss snabbt för 2 varmkorv och en Parisare till undertecknad.

Som en blixt från klarblå himmel, vet inte vad som flög i mig, inledde jag konversationen med grillpersonalen, två till antalet, låtom oss kalla dem för Peter och Ullis.

"Min bror heter Sune och av den anledningen bestämde vi oss för denna grill!"

Peter skakade motvilligt på huvudet. Ullis såg närmast förnärmad ut.

"Tror int e han som starta grillkedja. Han Sune e som död och begraven han", svarade Peter sömnaktigt och lätt irriterad.

Min fru Carina lade ytterligare bränsle på elden genom följande harang:

" Vilken fin inredning ni har här!"

"He som int' likt nåt annat ställ. He nå't annat här!". Peter återigen. Ullis tyst som en mus. Dotter Claudia gömde sitt ansikte i händerna och ville bara försvinna därifrån.

När vi sedan lämnade grillen åt sitt öde, något besvikna och tagna av stundens allvar lyfte Peter blicken hastigt.

"Glöm int' smak på Pitepalt'n. He finns som olika sorters."

Jo. Parisaren var inget vidare.

2 juli 2017

Ribbing

För en stund sedan. På Kristallvägen. En bil bromsar in bredvid mig och en mustaschprydd stekare böjer sig ut från passagerarsätet.

"Hörru, var ligger lekparken? Den skall ligga här någonstans i närheten, va?"
"Du menar Kristallparken?"
"Ja, inte fan vet jag vad den heter!"

Gav människan en vägbeskrivning som han sent skall glömma.

Vad är det med folk nuförtiden? Tror bestämt att jag skall maila Magdalena Ribbing, ni vet, folkvettsexperten, för att stilla mitt inre.

Blandaren

När jag skriver detta har jag The Magnettes "Pajala State Of Mind" i öronen. Stämningsfyllt. Och vem vet, om några dagar äter vi kanske pitepalt på någon sylta uppe i norr. Himmel och pannkaka, ingen omöjlighet att vi åker på varsin Epa-traktor genom obygden, utan slips undan knott. Det vet man aldrig!

Igår kväll. Kvällsstillhet. Oändligt vacker kväll. Juli. Semestermånad. Annat var det tidigare på dagen. I trängseln. På bussen över Västerbron. Främmande ansikten fastklistrade på fönsterrutor. Existenser i olika ärenden. Barnskrik. Härjad förälder. Slutligen, i Vasaparken, hamnar vi på ett överfullt fik. Har gjort resan många gånger. Sedan skall det dröja, klockan hinner bli ca 03.00 på morgonen innan jag faktiskt kommer fram till själva sömnbiten.

I tvättstugan. Handdukar enbart. Kan det där, har gjort det förr. 60 grader. Fixar sånt galant. Drar mig till minnes den där gången, för några år sedan, när jag stod där med ryggen på torkskåpen. Plötsligt, från ingenstans, dyker en drogad person upp i stugan och jag hamnar så att säga i en knivig situation.

"Va glor'u på? Du, jag hacka ner en snubbe en gång, i Jakan, utanför den där krogen va den nu heter. Ja' skaka galler sen. Nu blir'u  skraj, va?"

Drog sedan lika kvickt som han dök upp. Själv blev jag stående kvar, på darrande ben och svettpärlor i pannan. Tänkte, "bäst att inte sticka upp för då kan någon sticka ner en."


Kvällning. Vinterviken.