Kastrater i fönstret

Burman har en relativt kort historia och inga legender som förgyller och mystifierar dess existens. Det började med kissemissen Wong Mau (Mjau!) som kom från Burma till San Francisco i USA med husläkaren Joseph Thompson. Efter avel med brunmaskad siames godkändes den som ras i USA 1936. Hit till Europa kom den efter andra världskriget.

För cirkus 30 år sedan, eller mer, är inte riktigt hundra där, fanns två godkända färger, typ. Idag finns en hel färgkarta. Kaffebrun, blå, choklad, lila, creme bl a.

Karakteristiskt för Burma-katten är att den är medelstor, lång och slank i kroppen. Den har smal hals och smala ben, något högre bak än där framme. Pälsen är kort, tät och blank. Med andra ord, den fäller inte alls mycket päls.

 

 

Hemma hos oss är det full fart. Här ser ni chokladfärgade Bonbon och creme-iga Herkules. Älskvärda små krabater. Oerhört sociala och lekfulla där bland annat apportering ingår! Det är framför allt den förstnämnde som gillar att hämta rep som vi kastar iväg. Herkules avskyr stängda dörrar, han är envis som synden. Herkules har hjärnan, Bonbon en glad liten skit.

 

Sedan är det ju det här eländet med solkatter. Ständig jakt och spaning för att sedan attackera hänsynslöst. Ser inte klokt ut när det rycker i käkpartiet (alltså hos katterna), i synnerhet hos Bonbon, samt ljudet som uppstår vid åsynen av dessa solreflexer. Obeskrivligt.