....överraskades av det glashala i korridoren. Dan-Jakob drattade på ändan vilket fick den påföljden att den på ryggen placerade guran (i tygfodral, akustisk)) slogs i spillror. Ur spillrorna steg han upp och halkade omkring och skrek osammanhängande meningar i minst tio minuter. Jag kände knappt igen honom. Vi hade en egen isbana på Storalånggatan. Vasa hade plötsligt och bara på några få timmar två ishallar! Vi kontaktade Vesa och han tillskyndade dagen efter och konstaterade kallsinnigt:
-"Inte göra nå't, yte fö kallt. Pli pättre para varmare yte. Ta kallt para. Vänta sig"
Ett understatement. Ingen diskbänk men isbana däremot. Vi bara inte sket i allt. Vi gav upp. I ett svagt ögonblick bestämde vi oss för att stycka honom alternativt ringa polisen men tankarna omsattes aldrig till praktisk handling. Nej. Vi dunstade, en efter en.
Dan-Jakob drog iväg som en avlöning dagen innan julafton, jag på nyårsdagen 1986 och Vilgot i gassande solsken i början eller slutet av juni. Dan-Jakob hade dessutom struntat i att betala två månaders hyra vilket fick Vesa att gå i taket. På Dan-Jakobs dörr hade Tossavainen tejpat fast en wellpappsbit på vilken han hade skrivit följande:
Sicka polisen på mannen om inte petala 14 dagar. 2 månaders hora petala inte. Petala senast!
Vesa Tossavainen puh. 961-114263
EFTERTEXT. Berättelsen om Tossavainen är nästan sann. Vesa Tossavainen, Dan-Jakob och Vilgot heter förstås något helt annat i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar