Visar inlägg med etikett skansen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skansen. Visa alla inlägg

13 juni 2023

Sången förenar

"Man hänger på någon" och blir en del av en helhet. Allsång är ett utmärkt sätt att skapa gemenskap och ger en härlig positiv känsla. Och alla har vi längtat efter sommartraditionen Allsång på Skansen - hela Sveriges (förlåt alla göteborgare) angelägenhet.

Hedersuppdraget att leda den populära sommartraditionen har getts, som vi alla vet, till sånglärkan Pernilla Wahlgren, en av Sveriges mest uppskattade artister. Och om vi har tur får vi ta del av komikern Per Anderssons finurliga upptåg i något av programmen. Både Pernilla och Per ledde Melodifestivalen tillsammans för några år sedan och det, vill jag minnas, var sanslöst humoristiskt.

Idag är det två veckor kvar till premiären 2023. Vi kanske ses i folkhavet på Skansen i sommar!

31 oktober 2022

Ordningen återställd

Den invasiva art som tidigare kallats havsspyan har fått ett nytt officiellt namn. Den heter nu filtsjöpung. Men, det var ju inte det jag skulle skriva om (ett sidospår, helt enkelt), däremot om kungskobran (den är för övrigt en-orm) som äntligen fångats in på Skansen, efter en vecka på rymmen. Ormen som lystrar till namnet Sir Väs gick ju in i väggen, helt utmattad. Tack till tullen för förnämligt jobb. Ordningen därmed återställd. Ett tag trodde jag att de skulle kalla in nationella insatsstyrkan.

14 juli 2022

Sol och regn

Igår. Solstrålar på dammig stol. Bad vid stranden, vågornas läppjande. Kepsar över högröda ansikten. Och solen tyst över branta klippor. Och kallprat om värmen på en filt. Och rabarberpaj till efterrätt. Suveränt för magar som skriker. Och sen i det fallande mörkret, med balkongdörren på vid gavel, en sketen fotbollsmatch som saknar motstycke i all dess konstruktivitet. Och som korv på moset: Brölande fyllevrål från innergården.

Idag. Störtregnets storslagna skådespel. Vaggande med huvudet, svävande på målet. Jag vet inte vad jag håller på med, egentligen. Jag vill hålla mig på en armlängds avstånd från världen men något drar i mig. Kliver ut i vattenansamlingar, blir dyblöt om skor och strumpor, men jag lyckas simulera ett försmädligt leende. Och nu i kvällningen, kläderna hänger på tork. Och hökblicken riktad ner mot tom grillplats. De andra är på The Ark, med regnponchos. Själv plockar jag fram ett paket Maryland cookies. Kunde ha varit värre.