Oerhört glädjande att återse mina föräldrar i Finland. Tacksamhetens lov. Det går alldeles för länge mellan varven. Och ur våra munnar kryper andedräkten ut i den kalla luften. Nåja. Plus/minus-noll.
"Det snöade. Det som föll ned som snö i våra ansikten var redan vatten när det kom ned på asfalten. Vi frös om fötterna. Kvällen tog speglingarna i gatan med sig upp i träden .Mellan de nakna grenarna försökte lyktorna glida in i varandra." (ur Hjärtdjur, Herta Müller)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar