Första onsdagen

Det är onsdag, alltså. Ägnat mig åt dagdrömmeri allt för länge nu. Sålunda. Jag försöker landa i det vardagsnära, det påträngande promenerar i obetydligt snöfall. Utanför. På vägen hem, två unga lymlar står och hänger vid kiosken. Vad har de att säga varandra? Inne på apoteket hamnar en rödnäst flintskallig man före mig i kön. "Snötäcket är inte alls tjockt i år", säger han. "Nä, och inte isen heller." En rollator kör över min vänstra fot. Händer ibland. Klacksparkande kölappsleende.

Kan inte blunda för fakta. Jag kan fortfarande inte släppa taget om Williams Stoner. Jag lever länge kvar i den, med den. Länge. Precis som med Still life. I en bladvändande vardagsserie.

salminen