Sent i augusti

Skyfallet upphör, lika tvärt som det började. Och nere på Mariatorget kliver jag på och andas in tunnelbanelukten i lungorna. Och när jag kommer fram fumlar jag med nycklarna ett tag innan jag får upp dörren. Jag är inte mig själv, hjärtat bultar, näsan rinner, kroppen dryper av svett. Ganska säker på att det är den nån variant av covid som härjar. Tappar upp ett stort kallt vatten, dricker upp det på nolltid. Tar 2 Alvedon. Lägger mig. Sover i fem timmar. När jag sedan vaknar känner jag mig ovanligt pigg men när jag rör på kroppen känns den stel. Finns grader i helvetet. Så sant som det är sagt. Det är bara en förkylning, intalar jag mig. Sen borstar jag tänderna och lägger mig igen.