Bernard och Ohlson

 

 

December. Ingen snö men vi klarar oss ändå. Och det är som vanligt så här års. Granar i långan radda, på gator, på torg, upplysta och påklädda med allehanda pling och mervärdessaker. Snart flyttar de in. Skakande, bärsarkargång inne på Clas Ohlson. Stor lust att vira in mig i elstängsel för att stänga mig ute. Ja, och alla skall köpa den där lilla söta vågen, den som man väger Keson med. Inte för mycket och inte för lite. Annars blir det fel. Och det är inte rätt. Barrar av knäck. Lutad fisk på rak bädd, invirade i små söta avocadoknytten. Gafflande magknipande tång. Risad bakugnsform. Hatt av folie. Ut med infryst lever lik som förra året. Tradition. Avfrostad julotta med påbyltad präst. Snart. Brinner i knutarna men inte på håret. Kamaxel, en motsvarighet till musarm.

 

Något i hästväg är ju ändå allt kött som skall köpas in. Här skall slantas. Och visst hör vi dem tydligt, de där vassa och gälla ljuden, skrien, från kultingar och suggor, dessa smärtsamma ångestskrik som tränger sig igenom ladan. Det gör ont i kropp och själ. Oundvikligt.  Jag klär på mig min pyjamas och försöker smita undan den för övriga familjen livsviktiga Drömkåken. Invecklar mig i en allt för utvecklad fosterställning men jag håller mig uppe. Glufsar på ett äpple. Inget knorr.

 

"Det är för sent att kasta in gästen när det är färdigsmakat". Hörde den där häromdagen. Tänkvärt, eller kanske inte. Och varför skall det köras förarlöst, verkar ju helt huvudlöst. Var är bilen? Den är ute och kör. Såg ni vem som körde?? Förresten, vd:n för Volvo pratar i samma tonläge som en robot. Förarlösa taxibilar?! Varför inte. Låter inte helt fel. Då slipper du som kund dividera om priset och behöver inte betala för kalaset. Då snackar vi avreglering men går det runt? Ett varv men inte mer.

 

Avslutar rapandet med skön funky/blues signerad Bernard Allison, son till Luther. Håll till godo.