Kvällen börjar så småningom övergå till natt. Temperaturen sjunker. Det är svalt. Lite kusligt. Tittar ut genom fönstret. Något/Någon rör sig där i dungen. Varg? Knappast. Vågar mig inte ut mer ikväll. Vargatimman. Pannlampan har jag lånat ut till grannen. Förmodligen Herr X som står och trycker där ute i mörkret. Han brukar göra det, sägs det.
Kollar än en gång i den röda mappen. Irriterande. Hittar icke lappen med noteringen som jag så väl behöver, i den gröna finns den inte heller. Blickar uppgivet omkring mig och får syn på den där påskigt gula grillhinken i hörnet av rummet. Jag fnyser lätt och plockar upp ett blad från golvet.
Lyfter så av locket på skokartongen som är knökad med fotografier. Jag blir sittandes en lång stund med ett foto som är taget i Österbotten någon gång i början av 70-talet. Jag, uppflugen, på en vedtrave med solsken i blick vinkandes hej, jag kan inte vara många vårar. Av någon konstig outgrundlig anledning ville farsan att jag alltid skulle kuta ut i skogen eller klättra upp i träd eller som i det här fallet på en, ja, just det, vedtrave och därifrån bli fotograferad.
Lustigt kan tyckas. Min första arbetsplats i livet, tror jag var 14, blev på en brädgård; Kaskö Wood. En högt uppsatt position!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar