Hockeytugg

Min vänskapsrelation med hockeysändningar har nått den definitiva smärtpunkten. I torsdags trampade de på bred front in i vardagsrummet igen och jag höll artigt dörren öppen. Friskt och frejdigt spel men snacket, snacket i periodpauserna!! Ständiga upprepningar. Det är sönderanalyserat till hyperventilation. Ointressant. Irriterande. Ja, vi har hört dem förut. En gång för alla. Snett-in-åt-bakåt. Här går han bort sig. Vad är det med han? Puckar att jobba på. Kvittning av utvisning. Spela enkelt. Bredda. Inte uppgiften vuxen. Käka puck. Upp i rygg. Tillbaka till grunderna. Det enkla. För omständigt. Ner med pucken djupt i zon och jobba därifrån. In framför mål. Skymma målvakten. Mera skott. Vakna! Vad skall vi ta oss till? Hjälp. Det är inte playstation. Nej, jag trycker INTE på Gilla-knappen. Alls. Inte ens försiktigt. Kan vi få in lite pausmusik istället?! Hockeylåt.


-"Du kan ju alltid stänga av skiten!" ropas det från badrummet.
-"Kan man inte få titta på matchen i lugn och ro!" vräser jag tillbaka.


I periodvilan mellan andra och tredje kommer så den upprepade frågan till ett nyanlänt NHL-proffs och då är råttet mågat:
-"Hur är det med omställningen från NHL till spel här i Europa?!"
-"Det är större rinkar här!"