Klockan tickar metalliskt. Sekunderna rasar. Jag slår mig ner bredvid spisen på en skranglig pall för att vakta ett kok. Det är hett. Svårt att andas. Svetten luktar inte viol. Flugsmällan vilar i min famn.
Jag är på vakt. Jag har dödat många under årens lopp, må ni tro. Viftar med smällan som bara för att markera. Flugorna surrar över mig där jag sitter, de retar gallfeber på mig. Snart skall de få se på annat.
Tar en klunk fulöl och rapar högljutt. Tänker tillbaka. I 4-års ålderna hade jag en viss faiblesse för att hoppa upp på spisen och sätta mig på en av plattorna i hopp om att det skulle börja hända saker och ting d v s att nån av plattorna skulle bli illröda! Förmodligen en uppmärksamhetsgrej.
Numera håller jag inte på med såna dumheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar