Här har vi ett formidabelt framtidslöfte inom friidrott som Finland så väl behöver. Ja, jag plockar helt enkelt fram ett ess ur rockärmen och presenterar 16-åriga Anna Hämäläinen (tiokamparen Eduards dotter) som under FM-tävlingarna tidigare i år vann guld både på 100 och 200 meter och passade på att i samma veva överta tronen från den mer rutinerade Sari Keskitalo. Anna historisk eftersom hon blev den yngste vinnaren någonsin i ett FM. Inte dåligt, nej. Jag skulle vilja säga tvärtom! Superlöftet Anna tränas av mor Olga Hämäläinen (tidigare Zolotareva) som representerade Sovjetunionen under sin aktiva karriär. Måhända vandrar dotter Anna i fadrens fotspår och riktar in sig på sjukampen i fortsättningen. Krävs hårt jobb! Vi önskar henne lycka till på den långa vandringen upp mot toppen.
Valaffischeringens parad erbjuder floskler utan dess like. Jag ger inga exempel. Det kan ni själva lista ut.
Nu hörs det där svaga knarret från stövlarna igen. Lättar på ändan och kikar försiktigt ut. Närseendet skiftar om till fjärrseende. En skugga närmar sig i mörkret. Det är den där typen igen. Typ. Kufisken är här igen med andra ord. Han stannar plötsligt vid en björk, väntar. Trycker. Spanar. Hjärtat slår volter i mitt bröst men jag är inte nämnvärt rädd, bara skakad. Kanske det är samma sak? Känner hur svetten rinner ner för ryggraden, klibbar nästan fast i tapeten. På håret. Han står fortfarande kvar. Känner igen hästsvansen och hans spensliga gestalt. Typen har varit här tidigare och strukit omkring bland träd och buskage. En gång - för ett par månader sedan - hörde jag honom i trappen, jag öppnade brevinkastet infraljudsmässigt och kunde då skymta hans svarta stövlar eller var det marschkängor, kommer inte riktigt ihåg. Det är ju han som står där vid björken. Licensmannen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar