Min målsättning inför 2025 var att plöja en bok i veckan. Ser onekligen bra ut so far. Rushdies "Kniv" påbörjades igår kväll, 22:a i ordningen och idag skriver vi tisdagen den 17:e juni.
"Kniv" handlar om själva dådet 12 augusti 2022, en solig fredagsförmiddag i de norra delarna av staten New York, där S.R. blev attackerad av ung man med kniv, strax efter det att S.R. klivit ut på scenen i Chautauquastiftelsens amfiteater för att tala om vikten av att skydda författare från våld.
Naket, gripande och nära om själva dådet, och den långa vägen tillbaka till livet. Befinner mig just nu på sidan 54. Återupptar läsandet senare ikväll.
Sol.
Lärkdrill.
En perfekt crossboll.
Kioskluckan öppen
sprucken fotbollskorv
med senap
och en kall dricka.
Ibland är livet
stolpe in
och tre poäng.
(ur Hela bollen ska ligga still, Bengt Cidden Andersson 1948-2013)
"Felet med memoarer är att folk ljuger så förbannat. Ett annat fel är att de, med några sällsynta undantag, är så olidligt tråkiga. Kan man minnas utan att ljuga? Kan man undvika tråkigheten om man håller sig till sanningen, enbart till sanningen?
Man minns egentligen bara det man vill minnas. Och på det sätt man vill, eller orkar, vågar minnas. Vi värjer oss, med eller utan avsikt. Vi har psykiska försvarsmekanismer för de flesta ändamål. Deras uppgift är att förhindra att vi blir galna. En intressant försvarsmekanism kunde kallas anekdotisering. Vi återger nånting som har hänt, men på ett sätt som framhäver vissa aspekter och tonar ner andra. Vi berättar vår egen story.
Av sånt som kanske har inträffat, eller som vi åtminstone tror att ha inträffat, eller som någon har berättat att har inträffat, skapar vi legender och myter. När vi har upprepat och slipat dem ett tillräckligt antal gånger börjar vi på fullt allvar tro på dem. Anekdotiseringen är fullbordad."
(ur Mina tolv politiska år, fr 2001, Claes Andersson, 1937-2019)
.jpg)
Vi kan inte bara såsa, vi måste få tummen ur för att tala i klarspråk. Men, lille söte knegare. Skärpning. Försöker sticka in huvudet in i armhålan men lyckas inget vidare. Det luktar instängt. Kollegan bredvid mig lider av spänningshuvudvärk. En annan kollega dyker upp alldeles för sent, en tredje lyser med sin frånvaro. Telefonen ringer oavbrutet. I pausen tar jag fram pärmen, funderar på vilka samtal jag ska ringa. Man lappar ihop sig, skriver to-do-listor. Stirriga, bleka och tärda ansikten. Det finns kaffe och en längd. Perfekt, säger jag. Vi kommer överens. Tummen upp. Vi skrattar åt ett gammalt skämt. Befriande.
"Trevligt att ses igen!" sa jag. "Vädret är toppen, vad är det som händer?" Hör en hund skälla inifrån skogen. X gnider sig om armbågen, kliar sig i ögonen. Hostar. "Är det pollen?!" Jag märkte att jag höll andan i väntan på svaret. "Något är det, att man inte ska få vara riktigt glad!". Sekunderna tickade iväg, mer blev inte sagt. Jag sjönk ner på en bänk i skogen. Vädret hade verkligen bestämt sig för att vara på bra humör. Jag skrattade till för mig själv. Tankarna snurrade runt i skallen. Spatserade hemåt. Lunchen. Kaffet som jag bryggt hade sedan länge kallnat.
.JPG)
