Vi kan inte bara såsa, vi måste få tummen ur för att tala i klarspråk. Men, lille söte knegare. Skärpning. Försöker sticka in huvudet in i armhålan men lyckas inget vidare. Det luktar instängt. Kollegan bredvid mig lider av spänningshuvudvärk. En annan kollega dyker upp alldeles för sent, en tredje lyser med sin frånvaro. Telefonen ringer oavbrutet. I pausen tar jag fram pärmen, funderar på vilka samtal jag ska ringa. Man lappar ihop sig, skriver to-do-listor. Stirriga, bleka och tärda ansikten. Det finns kaffe och en längd. Perfekt, säger jag. Vi kommer överens. Tummen upp. Vi skrattar åt ett gammalt skämt. Befriande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar