"Du får allt lägga korsband på dig ett tag nu", sa ortopeden. -97, -98? Är inte hundra. men det kvittar. Strunt samma, att hänge sig åt dagdrömmeri får man knappast beröm för. Det är dags att ta sig i kragen. Öppnar fönstret i sovrummet. Bara sådär. Och morgonen/dagen, ljusblå, kristallklar och full av fågelsång. På hallmattan hittar jag ett kuvert, fönsterkuvert. Och Mavis Staples ur högtalaren. Jag vaknar till liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar