Livets dörrar

Efter lunch slumrade jag på vardagsrumssoffan framför tv:n, somnade till mumlande röster. Vaknade med ett ryck efter kanske 20 minuter. Sedan sa jag till mig själv, du kan alltid försöka igen, låt dig inte nedslås. Bara tanken fick mig att känna mig starkare, ett miserabelt logiktest, ska inte få mig ur balans. Städar sedan till klassisk musik. Och himlen nyskurad efter ett kort regn.

På eftermiddagen en sväng till city, asfalten, för att kolla läget, lämnar hörlurar hemma, en frän odör av urinluktande svett och gammal tobak på tuben. I hörnet Vasagatan/Kungsgatan ett högljutt par med kontroversiella åsikter, och lite längre upp eller ned, hur man vill, ett spralligt vackert gäng som lever för stunden, utan en tanke på morgondagen. Sörplar i mig en dyr americano på ett ställe med smutsiga fönster.

Timmen senare. Hoppar av vid Liljeholmen, tar mig upp till gatuplan. Träffar en flyktig bekant, han är på väg in i väggen, måste ta en paus på läkarens inrådan, det har blivit för mycket men jag vill inte belasta dig med eländesskildringar, fortsätter han. Ingen fara, får jag ur mig. Du, ta hand om dig, vi får kanske tillfälle att snacka någon annan gång. Ge inte upp. Raskt ner i underjorden, nästan joggande. Dörrar stängs men öppnas igen.